Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 2510 ggr
tessys
2014-01-01 22:49

För mycket negativt!

På den senaste tiden har det varit väldigt mycket negativa saker som har hänt i mitt liv. Jag känner mig helt utmattad känslomässigt samtidigt som jag känner mig helt vilsen och förrvirrad. Som jag har tappat bort mig själv. 

Sedan jag slutade plugga för två år sedan har allt bara gått utför. Jag flyttade då tillbaka till min hemstad där jag fick jobb. jag blev nästan utbränd inom loppet av ett år och tog samtidigt hand om min psykiskt sjuke bror under perioder, Samtidigt som jag blev allt tröttare orkade jag inte engagera mig i att göra saker på min fritid och vännerna försvann en efter en tills det knappt fanns någon kvar. Jag fick mitt hjärta krossat i samma veva av en kille som jag aldrig kunnat glömma och som kom in i mitt liv igen men försvann lika snabbt. Jag kände mig helt förstörd och gjorde allt för att glömma och radera ut honom ur hjärnan men detta visade sig vara väldigt svårt. Jag kände mig så sårad att jag avvisade honom när han sökte upp mig efter en tid och ville prata. Han har sårat mig så många gånger tidigare och jag var så rädd för att han skulle göra det igen, så jag sa att jag inte ville prata med honom och tänkte att om jag verkligen betydde något så skulle han höra av sig igen. Jag hade sedan dess en malande känsla om att det inte var rätt att inte prata med honom och att jag missat mitt chans. Detta gjorde att jag mådde väldigt dåligt och hade ingen att prata med. Samtidigt  bytte jag jobb till ett annant som visade sig vare värre än det första då det var en fruktansvärd arbetssituation mer på grund av det arbetsklimat mellan de som arbetade där samtidigt som det var ett jobb som jag var ganska överkvalificerad för och nte alls inom det yrke som jag är utbildad för. Detta gjorde mig väldigt nedstämd och deppad. 

Jag började att isolera mig själv och kände mig mindervärdig. Jag tappade ännu mer kontakt med de få vännerna jag hade kvar och när jag väl träffade dem så var det som att jag bara skulle vara deras hjälpare och att jag bara skulle lyssna på dem. Detta gjorde mig ännu mer nertyngd. Samtidigt var läget i min familj pressat. Min psykiskt sjuke bror krävde mer och mer omvårdnad och min mamma hade börjat få ont i en axel. Jag försökte finnas till hands men kände mig otillräcklig.

I april förvärrades allt ytterligare då min mammas onda axel visade sig vara hjärtproblem. Hon fick en massiv hjärtinfarkt och ett hjärtstopp men blev räddad till livet av min pappa. Det hela var ett svårt trauma för oss alla i familjen. Mamma överlevde men vägen tillbaka till livet blev en lång kamp, där ingen visste hur och om hon skulle klara sig. Detta var en väldigt svår tid för mig då jag chockades väldigt av detta. Jag fick ta hand om min mamma under våren och fick knappt något utrymme för mig själv. Det var återigen vänner som jag trodde skulle finnas där för mig i svårigheter som visade sig inte fanns där när jag behövde det. Detta gjorde att jag kände mig oerhört sviken. Samtidigt fick jag vet att han killen som jag aldrig riktigt kunnat glömma hade träffat en tjej, något jag också tog ganska hårt, Jag drabbades av en akut stressreaktion och blev sjukskriven i en månad. Efter det kunde jag börja jobba igen men märkte att jag var väldigt skör. Jag kämpar varje dag för att jag vill känna mig starkare och må bättre. Som det är nu så krävs det inte speciellt mycket för att jag ska brista i gråt eller bli väldigt rädd att en ny katstrof ska hända. Jag känner mig känslomässigt blockerad och har jättesvårt att lita på människor och då speciellt killar. Det känns som om jag aldrig kommer att kunna träffa någon kille och som jag fortfarande inte kan glömma han killen som krossade mitt hjärta. Knäppt, jag vet för min hjärna fattar att han inte varit bra för mig men ändå kan jag inte låta bli att undra hur det hade blivit om jag hade pratat med honom den där gången när han ville prata. Men som sagt känner jag mig förrvirrad och vilsen och just nu har det varit så mycket negativt att jag varken vet ut eller in och jag känner mig otillräcklig. Jag har kontaktat en terapeut som jag gått till ett tag men det känns ofta som jag mår sämre efter våra samtal. Är det meningen att det ska vara så att man mår sämre av terapeutiska samtal?

Ursäkta mitt röriga inlägg, jag antar att jag hade ett behov av att få skriva av mig allt det negativa som har hänt mig.

Annons:
silversol35
2014-01-02 09:49
#1

Låter som alldeles för mycket på kort tid! Är tveksam till att det bör kännas sämre efter terapisamtal. Klart det kan göra det om man tar upp mycket som varit svårt. Är det alltid så? Alltså varje gång. Vet du vad det är som gör att det känns sämre? Känner du dig förstådd?

tessys
2014-01-02 11:16
#2

Tack snälla för ditt svar! Ja det har varit alldeles för mycket på för kort tid! I början tänkte jag också att det kändes jobbigt och att det blev värre efter att jag varit hos terapeuten efter som jag pratade om svåra saker t ex om det tarumatiska hjärtstoppet.

Det är inte så varje gång men oftast har jag en känsla av att inte riktigt känna mig förstådd och att teraputen ifrågasätter mig. Det verkar som hon tror att jag är mycket starkare än vad jag är. Jag bara önskar att hon kunde vara lite mer ödmjuk och lite mer empatisk.

Det känns som hon har bestämt sig för att roten till mina problem handlar om en otrygganknytning. Och jag vet inte om man enbart kan se att det handlar om det men till viss del. Så jag känner mig inte riktigt förstådd. Jag förstår att jag behöver jobba med den biten men det gäller i första hand om att känna att få stöttning för just nu har jag inte så mycket ork till att bli ifrågasatt i terapin. Fast jag funderar på om det kan vara en del i terapin? Fast jag tvivlar på det! Terapin kanske gör mer skada en nytta i ett sådant här fall då? Jag vill ju må bättre! Inte sämre!

silversol35
2014-01-02 11:38
#3

Svårt att svara på om terapin gör mer skada än nytta, eftersom jag inte är där… ;-) men i vissa fall kan det vara så. Jag tror att det kan vara dels det du nämner om att ni tagit upp svåra saker. Kan vara ett led i bearbetningen att prata om det svåra. Men det jag känner du behöver ta upp med henne är att du känner dig ifrågasatt. Om du inte redan gjort det vill säga. Det kan absolut vara en del i terapin, att försöka titta på invanda tankemönster och försöka förändra dessa. Men om det är mer än du klarar just nu så bör ni tänka kring hur ni kan göra istället just nu. Det kan ju behövas anpassas utifrån situationen.

Annique
2014-02-03 00:18
#4

Hej!
Jag tar mig friheten att skriva ett meddelande till dig rörande ditt inlägg. Hoppas att du kan ha nytta av det.

VästkustFia
2014-02-03 01:18
#5

Jag känner med dig, har också haft perioder i livet med alldeles för många negativa händelser på kort tid. Tycker nog du ska pröva att ge din terapeut en chans till så som andra skrivit - men om det ändå inte funkar så byt! Det finns ju terapeuter/psykologer med väldigt olika inriktningar och fokus och den du går hos kanske har en inriktning som helt enkelt inte passar för dina behov.   

Finns det kanske dessutom någon eller några gamla vänner som du skulle kunna återuppta kontakten med och förklara lite närmare hur du har det? Att du verkligen haft det jobbigt under en längre tid och just nu inte orkar stödja andra i deras eventuella problem utan att du bara ibland behöver prata och umgås på ett "kravlöst" sätt? Kanske har dina vänner varit så vana vid att du är den stödjande parten att de inte riktigt kunde ta in när det plötsligt var du som hade det svårt, utan bara körde på som vanligt utan att tänka sig för. Bara en tanke…

Upp till toppen
Annons: