Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3452 ggr
Otaku
2014-01-03 01:07

Mycket text, men jag behöver skriva av mig.

Jag behöver skriva av mig.

Jag är en tjej som snart fyller 19 år. Jag har många problem och en stökig bakgrund. 

Jag vill berätta om mitt liv för er, och jag ska börja från början. Jag är född den 14 januari 1995 i Groznyj, Ryssland. Min mamma vet inte vem min biologiska pappa är då hon hade träffat en kille på krogen och haft sex med honom. Hon var endast 18 år när hon blev gravid med mig. Min mamma kommer själv från en jobbig uppväxt med en mamma som dog tidigt, en pappa som hatade henne och en bror som slog och våldtog henne flera gånger. När jag föddes var min mamma gift med en tjetjen. Dock var han inte någon vidare god människa. Han slog min mamma ofta, och agade mig hårt. Detta har jag starka minnesbilder av, trots att jag endast var 3 år gammal. När han dog i Tjetjenien-kriget blev min mamma förföljd pga. av att hon var hel-ryska. Det var då som vi påbörjade våran flykt till Sverige. Under åren hade mamma det svårt. Vad jag har förstått har hon troligtvis varit prostituerad då hon för ett par år sedan berättade för mig att hon flydde till Sverige så att jag skulle slippa bli en "hora på gatan". 

När vi var i Estland träffade mamma en kille som hon inledde ett förhållande med. Denna kille som då endast var 17 år gammal hade grova drogproblem, som han även drog med mamma i. Jag minns kvällar och nätter där jag var helt ensam i en okänd lägenhet, men också nätter när både min mamma och denna kille var kraftigt påverkade av alkohol och narkotika. Denna kille som vi kan kalla för "A" började ganska snart sälja droger för att få in pengar. I December 1999 kom vi till Sverige. "A" fortsatte sin drogverksamhet och mamma festade mycket. Jag lämnades åter igen ensam hon "vänner" till mamma. Min mamma och "A" hade dåligt med pengar och stal ofta mat och kläder. Ibland blev de påkomna och häktade. Då fick jag sova på polisstationen eller vad jag idag tror var korttidshem. Vi sökte asyl år 2000 men blev nekade. Dock stannade vi kvar och var ofta "jagade av polisen". "A" var även 2001 troligtvis ganska känd hos polisen pga. sina narkotikaaffärer och bilstölder. Jag har även minnes bilder där jag som 6-åring var med och slangade bensin. För mig var det inget konstigt och jag tyckte att det var ganska roligt.

År 2002 blev mamma väldigt sjuk. Både fysiskt och psykiskt. När hon hade träffat läkare fick hon diagnoserna schizofreni, psykos, depression och ångestsyndrom. Hon fick då även veta att hon var HIV-positiv. Eftersom mamma var statslös (och jag också) då hon ej han förnya sitt medborgarskap när sovjetunionen upplöstes så kunde de inte bara skicka iväg oss. Hon behövde vård. Vi hade även här fått mycket kontakt med socialtjänsten. 

2003-2004 (minns ej rikitgt) blev "A" arresterad och utvisad till Estland där han fängslades. Kort därefter blev jag tvångsomhändertagen av socialtjänsten via LVU. Detta efter lärare och andra vuxna som reagerat på att jag ofta var ensam, lagade min egen mat, blev ej upphämtad från fritids när de stängde osv. Jag placerades i ett Jourhem straxt utanför Stockholm där jag bodde i 7 månader. Jag minns dagen som jag blev omhändertagen som om det vore igår. Socialen hämtade mig från skolan utan förvarning. Min mamma grät och svår väldigt mycket. När de lämnade av mig på Jourhemmet med min nalle och lite kläder så var det sista gången jag såg mamma på ca 2 månader. Jag var väldigt rädd och ledsen. Innan socialen åkte iväg med min mamma så sa hon till mig att hon snart skulle hämta tillbaka mig.

Tiden på Jourhemmet var väldigt bra. Jag hade fasta rutiner och fann ett starkt förtroende för min Jourmamma. Jag hade även vuxna i skolan som jag sökte mig till. Jag hade haft lite kontakt med min mamma men vet än idag inte så mycket vad hon gjorde. Strax innan jag skulle fylla 10 år blev jag tilldelat en fosterfamilj i en stad en timme ifrån Stockholm. Första månaderna var jobbiga. Jag var ej van vid att bo i en familj. Jag hade svårt att lära mig deras regler och rutiner. Och eftersom jag sedan unga år var introvert umgicks jag aldrig med andra barn. Efter att fosterföräldrarna hade hittat mig på mitt rum där jag ensam satt och slog mig själv i ren ångest så tog de mig till BUP. Tydligen tjatade jag hela tiden om att jag skulle bli straffad när jag "gjorde fel". Med straffad menade jag agad, och eftersom de inte agade mig så gjorde jag det själv. Det kan jag göra än idag.

Kontakten med BUP blev inte långvarig. Jag vet inte ens riktigt vad jag gjorde där. 

Jag var väldigt speciell som barn. Som tidigare nämnt ville jag inte umgås med andra barn. Jag hade osynliga djur och vänner från de året jag blev placerad på Jourhem till det året jag fyllde 13 år. Jag var fullt seriös med mina relationer till dessa osynliga vänner, vilket var oroväckande för min omgivning. Jag kom ofta försent till skolan i lågstadiet då jag skulle släppa ut mina "hästar" i hagen först.

Jag var även grovt mobbad från årskurs 3 till årskurs 5 när jag bytte skola. Det var både slag, ord, spott i ansiktet, internetmobbning mm. När jag var 12 år försökte jag begå självmord. Det blev mycket prat med skolan, socialen och familjen. Min psykiska ohälsa höll i sig och när jag var 14 år gammal återupptogs kontakten med BUP efter att jag fått flera ordentliga panikångestattacker. Mina fosterföräldrar hanterade dessa mycket fel och i ren frustration skrev på mig och låste in mig på mitt rum. Under ångestattackerna slog jag mig själv väldigt mycket. Under lättare ångest ristade jag in ord på magen. 

Samma år träffade jag min första pojkvän. Jag hade väldigt svårt att släppa in honom i mitt liv då jag verkligen inte vågade lita på en människa. Jag försökte göra slut med honom 3 gånger, men när han grät fick jag ångest över att ha sårat honom. Efter 4 månader var han otrogen mot mig. Jag var dock så sårad och svag att jag inte kunde lämna honom eftersom han ändå hade varit en trygghet för mig. December 2009 fick jag börja äta Sertralin. Jag åt 100 mg och ett halv år senare åt jag 150 mg. Det dämpade mig en del och jag blev mycket lugnare. Dock upphörde kontakten med BUP efter ca ett år och jag fortsatte äta medicin i 3,5 år innan läkaren över telefon sa att jag kunde trappa ner och sluta. När jag var 15 år orkade mina mina fosterföräldrar med mig. De sa ofta saker som "Du borde fan läggas in på mentalsjukhus" osv. Vi tog därför en paus och jag flyttade till ett par ( Vi kallar dom för "M" och "K") som jag hade mycket förtroende för ( jag hade ridit och hjälpt till med deras hästar sen jag var 11 år gammal ). När de skulle resa iväg en helg fick jag uppdraget tillsammans med "M" mamma att ta hand om gården. Efter en del missförstånd åkte jag in till stan och sov hos pojkvännen en natt. Detta gjorde M och K otroligt arga och besvikna. De menade på att jag hade ljugit för dom och svikit deras förtroende. Detta väkte så mycket panik och ångest i mig att jag sprang ut mitt i -15 grader, la mig på vägen slog mig själv och väntade på att det skulle komma en bil och köra på mig. De tog mig upp till huset igen, försökte trösta mig och la mig sedan i sängen där jag som vanligt grät mig till sömns. 

Jag kände att jag inte ville störa dom och förstöra våran relation och valde senare att flytta tillbaka till min gamla fosterfamilj. Jag kände att jag besvärade människor med mina problem eftersom jag själv inte kunde hantera dom. Då valde BUP att höja dosen på min medicinering. Jag hade dock inte psykologkontakt. 

När jag fyllde 16 skulle min fosterfamilj flytta. Jag var med och tittade på olika hus. Trots att jag tyckte att det var väldigt jobbigt då jag har svårt för stora förändringar så var jag glad att jag fick vara delaktig i letandet. Det dröjde dock inte många månader innan jag fick veta att de hade sagt uppdraget. Jag hade två val. Ny fosterfamilj eller ungdomshem i Stockholm. Jag ville inget av dessa och efter mycket tjat, om och men så fick jag flytta in i min egna första lägenhet. Jag gick fortfarande i årskurs 9 och många lärare var väldigt oroliga över mig. Min gamla fosterfamilj fanns kvar. De skickade matpengar, betalade hyran och ringde då och då för att se hur jag hade det. Det funkade dock inte så bra som det låter. Jag hade knappt några möbler, en säng och en soffa, och en flyttkartong som jag använde som soffbord. Jag fick ofta inte matpengar på flera veckor, men använde då lönen från mitt sommarjobb. Jag ville inte tjata då jag ofta fick höra "De enda gångerna du hör av dig är när du ska ha pengar". Men jag trivdes ensam och kunde inte vara gladare. Lägenheten var hyrd i andrahand och efter bara ett halvår skulle den säljas. Jag stod alltså på ruta ett igen. M och K steg då fram och sa att de kunde köpa lägenheten så att jag skulle kunna bo kvar. Mina fosterföräldrar var inte riktigt med på det och jag fick världens utskällning. Jag fick iallafall flytta till en annan lägenhet. Efter ytterligare ett halvår skulle vi ha möte med socialen. Det kom som en chock. Dom ville säga upp uppdraget en gång för alla. Ännu en gång stod jag på ruta ett. Men M och K klev in igen och tog på sig uppdraget. De köpte en jätte fin liten etta som jag bor i än idag. Detta var ca ett och ett halvår sedan.

Samma höst sa min läkare till mig över telefon att jag kunde sluta med mina mediciner. Sagt och gjort. "Mitt liv är bra nu, äntligen. Nu behöver jag inga piller mer." Tänkte jag. Dock föll jag in i en djur depression igen. Alla mina betyg i skolan sjönk. Jag fick flera ångestattacker och grät mycket över skolan. Jag trodde att jag bara var stressad över slutbetygen. Jag vill ju så gärna komma in på en viss högskola. När sommarlovet kom hoppades jag på att jag skulle må bättre. Men efter att min K hade frågat mig i bilen hur jag egentligen mår så bröt jag ihop totalt och sa "Jag vet inte". Hon berättade då att hon märkte att jag ofta var tyst, aldrig skrattade osv. Vi väntade på att det skulle vänta och jag var mycket med hästarna för att tänka på annat. När skolan väl började klarade jag inte av att koncentrera mig. Jag har mått dåligt över förhållandet, betygen, framtiden, ältat det som hänt. Eftersom att jag tar studenten i vår så kommer jag att bli självständig, och jag tycker att det är jobbigt att tänka på det nu… Nu när jag äntligen har det så bra och stabilt i mitt liv så måste det ta slut så fort. Jag tog kontakt med vårdcentralen och fick prata med en läkare som direkt skrev ut Sertralin till mig. Jag kände dock att jag inte ville äta just sertralin då biverkningarna var väldigt jobbiga. Eftersom jag även har gått ner mycket i vikt (är 158 cm lång väger 46 kg) så testade vi en annan medicin och jag fick utskrivet Venlafaxin och propavan mot mina sömnproblem Jag fick även träffa en kurator men kände inte att det direkt hjälpte. 

Under strösta delen av mitt liv har jag varit självmordbenägen, men kan inte ta mitt liv då jag inte vill såra människor. Men efter en panikångestattack hon mina M och K som varade i 3 timmar där jag endast skrev att jag seriöst ville dö tog jag kontakt med akutpsyk. 
Jag fick träffa en läkare som skrev en remiss till Öppna psykiatriskakliniken. Han skrev även ut atarax till mig mot ångesten. 

Jag har fått tid på Öppna mottagningen i februari. 

Tack vare en mycket kär vän till mig har jag försökt att sakta ta tag i mitt liv och mina problem. Få bort det som får mig att må dåligt. Jag började med att avsluta mitt förhållande som varade i över 4,5 år. Det var dock troligt jobbigt för mig och efter en kväll på krogen och bråk med pojkvännen innan vi bröt upp hade jag så mycket ångest. När jag kom hem drack jag mer alkohol, tog 70 mg aratax och 400 mg venlafaxin och skar mig själv över hela benen och magen innan jag tillslut somnade. På nyår blev jag även otroligt full och har en minneslucka från halv ett till jag vakande hemma i min säng full med spyor. Min vän hade tagit hand om mig och försökt få hem mig. Han berättade att jag hade gråtit väldigt mycket, samt tjatat om att jag skulle ta mitt liv snart. 

Detta har fått mig att inse att jag måste ha hjälp. För jag kan inte hantera min ångest längre. Jag är rädd att jag kommer att kunna ta mitt liv i ren ångest. När jag inte kan tänka klart. Eftersom jag både har skurit mig själv och slagit mig själv så mycket i huvudet att jag börjat blöda så känner jag att jag lika gärna skulle kunna gå och hämta en kniv om jag verkligen känner för det. 

Jag har ringt till akutpsyk och ska åka dit imorgon bitti. Jag vill inte må såhär längre.

Mvh Vinetta


Annons:
Kajsami
2014-01-03 01:50
#1

Oj, vilken jobbig bakgrund du har. Förstår att sånt måste sätta spår. Bra att du tar tag i det iallafall och söker hjälp. Hoppas du får gå hos någon psykolog och kanske kan testa andra mediciner. Bra att du har en vän iallafall som kan hjälpa och stötta dig också. Det låter som att M och K har varit bra personer i ditt liv också, så ta hjälp av dem också om du kan det. Ju fler stödpersoner man har när man är i kris desto bättre. 

Jag är själv i krissituation och har ångest dygnet runt typ, så jag vet hur det är att ha det jobbigt. Man behöver verkligen prata av sig. Så använd gärna detta forum för att skriva av dig.

MoonCloud
2014-01-03 13:35
#2

Wow vilken historia och så modigt av dig att du vågar dela med dig av ditt liv! 

Jag ska inte påstå att jag vet hur det känns (jag anser att ingen kan veta exakt hur någon annan känner) men som Kajsami säger så kan man ändå veta hur det är att ha det jobbigt, även fast det är på grund av andra anledningar.

Själv har jag nästan ett behov av att skriva av mig och dela med mig av mitt liv med andra, klarar inte av kallprat såvida den andra inte redan vet tillräckligt om det jag varit med om. Men jag vet att det kan vara svårt för andra att öppna sig, speciellt när det gäller kriminalitet, därför beundrar jag dig för att du som sagt vågar berätta din historia. 

Jag hoppas att din framtid kommer at se ljusare ut men att växa upp och bli vuxen kan även det vara en ganska omtumlande resa, oavsett vad man har haft för barndom. Men jag håller tummarna för din skull att det värsta är över.

Otaku
2014-04-26 00:39
#3

Hej igen! Tack för era fina svar. Ber om ursäkt att det har dröjt så länge innan jag har svarat tillbaka.

Jag är stabilare i humöret just nu. Har fått träffa en läkare och psykolog och ska få börja på en KBT-behandling samt någon form av ångest-terapi :D

Min läkare satte in miretazapin 30 mg tillsammans med vanlafaxin 150 mg. Har dock slutat med mirtazapinen själv (ska börja igen senare) då jag kände mig obekväm med att ha gått upp så mycket (endast 9 kg dock) men efter att ha varit undernärd hela livet, så kände jag mig … obekväm i min egen kropp. Dock hjälpte den verkligen mot sömnen, märker nu att jag måste ta propavan om jag ska kunna sova mer än 3 timmar…

Livet för övrigt är just nu lite upp och ner. Stressigt i skolan, då jag har mycket rester och allt måste vara inne senast nästa vecka. Är rädd för att jag inte ska hinna och har brustit ihop flera gånger hemma och i skolan när stressen och ångesten har varit för stor..

Mvh Vinetta


Otaku
2014-04-26 00:50
#4

Och just ja. Min kära vän har precis som alla andra övergivit mig. Han klarade inte av mina problem. Min fosterfamilj har även begränsat kontakten med mig och är väldigt måna om att säga att jag är en "ung vuxen kvinna" som är vän till dom. 

Men jag börjar bli van att folk lämnar mig :( Jag förstår ju dom.

Mvh Vinetta


Virvlan
2014-04-29 22:12
#5

Först vill jag bara säga att jag läst varje ord du skrivit och jag tycker du är väldigt modig som skriver ner hela ditt liv här. Du är en enormt stark människa. Du har gått igenom massor och det är helt förståligt att du mår som du mår nu. Du behöver få en medicin som fungerar för dig och du behöver nog äta den i några år. Du behöver också en person som kan stötta dig och som finns för dig, en psykolog där du kan få hjälp. Att skära sig och inte vilja leva är rop på hjälp! Har du någonsin pratat med din mamma igen? Det är underbart att läsa att du vill leva och att du vill må bra och det tror jag att du kommer få göra bara du får rätt hjälp.

axilur
2014-05-02 14:36
#6

Oj. Du låter väldigt mycket som jag. Läskigt.

/Anneli

Annons:
.m.m
2014-05-05 01:15
#7

Fråga om du kanske inte kan få komma med i en dbt-grupp nästa gång hos psykologen. Jag tror du skulle få ut mest av det och du klassifierar dig definitivt. Stort lycka till.

Otaku
2014-05-05 07:42
#8

#5 Tack så mycket för dina fina ord. Förstår att det är mycket text, och att inte många kanske orkar läsa igenom den. Men det känns skönt att det finns dom om lyssnar. Jag har fått psykologkontakt då jag blev prioriterad på psyk. Vi har dock inte kunnat inleda terapin än, då jag har musikalarbete på heltid i tre veckor just nu… Men hon verkade trevlig och jag tror att vi kommer få bra kontakt. :D

Min mamma träffar jag ofta idag och har en nära relation med. Jag är inte arg på henne. Hon har själv gått igenom mycket jobbigt, om inte värre, och jag klandrar inte henne för att ha hamnat så snett i livet. Jag vill bara inte hamna där själv. 

Tack! Ja, jag har så många drömmar. Ibland känner jag dock att 'Vad spelar det för roll om jag uppfyller dom? Jag blir väl inte lyckligare för det?' Men andra dagar känner jag att om jag ändå ska leva hela livet så borde jag göra något som jag vill. T.ex. arbeta med djur av något slag :D

#6 Jasså? :O Då borde vi ha mycket gemensamt och verkligen förstå varanda! :D

#7 Hm, har aldrig hört talas om det… Ska absolut ta upp det när jag har möte nästa gång!

Tack så jätte mycket! :3

Mvh Vinetta


axilur
2014-05-05 14:40
#9

Ja, jag har inte gått igenom samma slags trubbel som du i livet,  men jag tror att vi resonerar väldigt lika och lider av samma problematik. Idag skulle jag på mitt första psykologsamtal i vuxen ålder, men läkaren hade skadat foten så nu väntar jag på en ny kallelse. Blir så less, har väntat sedan januari. Vill ha en förändring nu.

Håller tummarna för dig! Tänker också på DBT som #7 här sa. Psykologiguiden beskriver det såhär: _"Dialektisk beteendeterapi, DBT är utvecklad för självmordsnära och destruktiva personer med Borderline/Emotionellt instabil personlighetsstörning, IPS. Terapin går ut på att hjälpa patienten att hitta en balans mellan sitt inre och den yttre omgivningen. Den handlar också om att lära sig acceptera verkligheten och sig själv så som man är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt."

_Jag ska bli utredd för IPS och ev bipolär sjukdom och då kommer jag propsa på att få prova på DBT. Tror det skulle kunna hjälpa dig med!

/Anneli

Upp till toppen
Annons: