Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 9172 ggr
emal
2/1/14, 12:07 AM

Hembesök av soc

Vet inte riktigt i vilken kategori jag ska lägga detta.

För en vecka sedan ringde socialtjänsten till mig på kvällen och uppgav att de fått en anmälan från polisen som fått en anmälan av någon som är orolig för mig. De sa att de visste om att jag inte mår bra och ville se om de kunde erbjuda mig någon hjälp. Jag frågade vem som gjort anmälan men det ville de inte uppge. När jag sa att jag inte ville ha någon hjälp så tackade hon för sig och la på luren.

Igår fick jag ett brev på posten där det stod att socialtjänsten bokat in ett hembesök hos mig i nästa vecka för att se om de eventuellt kan hjälpa mig med något. Blev helt ställd. Ja jag mår dåligt, ja jag är trött på det mesta, men vad har socialen med det att göra? Vad gör de på ett hembesök? om jag säger att jag mår bra, lämnar de det då och går? Om jag inte öppnar för dem, vad sker då?

Någon som varit med om hembesök för att någon ringt och varit orolig för er. Vill bara veta vad som sker.

Annons:
VildaVittra
2/1/14, 12:16 AM
#1

Men om du mår dåligt vore det då så hemskt att få stöd? Det finns något som heter boendestöd där en person kommer hem till dig och hjälper dig med sånt du inte klarar/orkar själv. Det kan vara att öppna posten, diska, städa, gå till mataffären osv.

På ett hembesök så pratar de bara med dig och frågar dig om och vad du vill ha hjälp med.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

emal
2/1/14, 12:23 AM
#2

Jag pratar med en på en kvinnojour angående det som hänt. Så jag får ju lite stöd där. Jag klarar att öppna post, diska, städa och så. Det som mest händer är att jag sover jäkligt dåligt, får inte i mig den näring jag behöver, tar avstånd ifrån vänner och familj, tar lite tabletter då och då för att döva allt ett tag…

Jag tänker en del på döden, trött på livet, återupplever allt som hänt om och om igen i tankarna och mår bara dåligt. Men jag klarar vardagen så länge jag är själv i den.

Jag sa ju till dem att jag inte behöver hjälp så att de kommer och frågar vad jag vill ha hjälp med, det förstår jag inte. Har de rätt att gå igenom mitt hem och kolla hur jag har det?

VildaVittra
2/1/14, 12:29 AM
#3

#2 Om du inte vill släppa in dom, varför inte säga att ni ska sätta er och prata i deras bil?

Om du har svårt att få i dig ordentlig mat så kan det ju vara något att göra med boendestöd, dvs tillaga och frysa in matlådor, så du bara behöver tina maten sedan. Äter man bra så mår man lite bättre.

Att bara klara sig är inte någon vidare livskvalitet, jag tycker du är värd mer än så. Ta den utsträckta handen du får nu, så du kan få tillbaka ditt liv. För det går, jag lovar.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

emal
2/1/14, 12:41 AM
#4

Men jag fattar inte vad socialen har med mitt mående att göra och varför kan de inte uppge vem som gjort orosanmälan eller vad tusan det hette. Det är ju bara hon på kvinnojouren och två till som vet hur jag mår och alla dem nekar. Har jag inte rätt att få ta del av vilken/vilka som gjort anmälan och vad de grundat den på?

Så det handlar inte så mycket om att prata med dem här hemma, det handlar om att prata med dem överhuvudtaget. Soc har väl inget med mitt mående att göra?

Maten handlar mer om att jag tappat lusten till att äta. Många tröstäter när de mår dåligt. jag gör tvärtom. Mat i frysen skulle inte hjälpa mig att få det i mig. Jag får i mig en smoothie om dagarna, var längesedan jag åt ett lagat mål men överlag försöker jag få i mig minst två mål om dagen även om det bara är två smoothies.

Nej det är kanske ingen vidare livskvalité och därför kan jag undra ibland varför jag är kvar. Jag lever men jag finns ju ändå inte. Jag är livrädd av att träffa dem för som det är nu klarar jag inte att upprätthålla en fasad. Jag börjar lipa av minsta lilla och då kommer de fatta att jag mår dåligt. Jag vill inte ha hjälp av socialen.

VildaVittra
2/1/14, 12:54 AM
#5

Varför vill du inte ha hjälp? Vill du fortsätta att må så dåligt som du gör? De har sett folk gråta många gånger, så känn inte att det ska hindra dig från att få hjälp.

Orsaken till att du inte får veta vem det är som gjort anmälan är för att folk då inte skulle våga anmäla tex barnmisshandel.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

emal
2/1/14, 1:36 PM
#6

Jag får ju hjälp från kvinnojouren. Jag vill inte ha hjälp av soc. Sånt där hamnar i papper och det vill jag inte. Hörde att en sådan anmälan som gjorts ligger kvar i fem år. Hur kul är det?
Ska jag ha hjälp (vilket jag inte känner att jag förtjänar) så ska det inte vara av soc.

Men kommer de gå om jag säger nej till dem i dörren? Läste att de kan gå igenom ens badrumsskåp, kyl och garderober, får de verkligen göra så? Hur länge brukar ett sånt hembesök hålla i sig? Om jag säger nej till dem nu när de kommer, slutar de då eller kommer de komma tillbaka?

Min kompis ringde dem och frågade vad de ville eftersom jag inte kan prata med någon just nu utan att det brister för mig. De svarade henne att de bara vill prata med mig och fråga om jag vill ha deras hjälp vilket jag ju gjorde klart för dem i telefon att jag inte ville. Min kompis gjorde också klart för dem att om de kommer så får de absolut inte komma med några män, det känns ju lugnande i sig men jag vill ändå inte ha dem här. Känns inte ens som jag är trygg i mitt eget hem längre för att de ska komma. Blir bara så less att soc blandas in, hade varit bättre om polisen stod utanför men soc?

Och jag ska väl ha rätt att veta vem som gjort orosanmälan då det inte gäller något barn som far illa. Handlar väl om mig och min vilja att leva som någon tagit sig friheter att ringa och sagt att jag inte har, trots att ingen vet om mina tankar. Därför jag håller mig undan mer så jag slipper upprätthålla en fasad som jag uppenbarligen bara blir sämre på att hålla. Googlade lite och det stod att man har rätt att ta del av anmälan så om jag släpper in dem tänker jag inte ge mig förrän jag vet vem som ringt eftersom de jag tänkte det kunde vara nekar och jag har tillräckligt mycket förtroende för dem så jag inte tror de ljuger om en sån sak.

Annons:
VildaVittra
2/1/14, 1:57 PM
#7

Kan du inte ta kontakt med kvinnojouren och be dem ta kontakt med soc för att soc ska veta att du får hjälp därifrån?

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

emal
2/1/14, 2:08 PM
#8

Hon jag pratar med på kvinnojouren sa att hon kan vara med mig när de kommer. Hon vill själv att jag ska se vad de har att erbjuda.

Jaja, det är några dagar kvar. Får se om jag stannar hemma eller inte.

VildaVittra
2/1/14, 2:09 PM
#9

#8 Jag hoppas i alla fall på att du stannar hemma så du får hjälp att må bra igen.🙂

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

silversol35
2/1/14, 2:42 PM
#10

#7 Det låter i alla fall som en bra idé att ha någon där hos dig om de nu tvunget ska komma. Jag tycker för övrigt att det är respektlöst att de inte godtar ditt nej i telefonen.

emal
2/1/14, 2:51 PM
#11

Ja precis! en sak om de inte fått tag på mig i telefonen men jag svarade. Jag sa att jag inte ville ha deras hjälp men de godtar väl ingenting. Varför ringa från första början då? blir så less bara!

Ozzy07
2/1/14, 3:27 PM
#12

Men kan de bara kontakta vuxna människor så där? Förstår om det är barn inblandade men om jag som vuxen mår dåligt och inga barn har.

silversol35
2/1/14, 5:01 PM
#13

Ja, visst är det konstigt. Jag har inte heller hört talas om det innan.

Annons:
emal
2/1/14, 6:09 PM
#14

Tydligen kan de ju det. Finns inte ett enda barn här, det är bara jag. Så här står det på lappen jag fick hem:

Hej!

Jag jobbar som socialsekreterare på socialpsykiatrin vid ***** kommun. Jag skriver till dig angående att jag blivit informerad av ******* på socialjouren (hon som ringde mig) att du eventuellt kan vara i behov av någon form av stöd i din vardag. Kan eventuellt vara stöd att få kontakt med landstingspsykiatrin eller stöd av socialpsykiatrin.

Jag har tillsammans med socialsekreterare ****** bokat ett hembesök hos dig för att se om vi kan hjälpa dig på något vis. Tiden vi bokat är *****

Låter det vettigare för er? För vad gäller mig så har jag tackat nej till hjälpen en gång så jag kan verkligen inte förstå vad de har hos mig att göra! Och jag fick ju inte ta del av den som ringde polisen har uppgett. Har den sagt att jag är självmordsbenägen eller bara mår dåligt? Jag vet ju ingenting.

VildaVittra
2/1/14, 6:12 PM
#15

#14 Barnen var ett exempel, man kanske inte vågar anmäla sin granne som står och glor tokigt med en yxa i högsta hugg heller. 😉 Man får vara anonym, det är så det ser ut och med god orsak.

Hur lät du i telefon? Kan ditt beteende gett socialsekreteraren anledning att oroa sig?

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

emal
2/1/14, 6:20 PM
#16

Ungefär som jag minns det:

Hon: Vi har fått ett samtal från polisen dit en person har vänt sig angående ditt mående. Det vi fått höra gör oss oroliga.

Jag: Okej, vem har ringt?

Hon: Det kan jag inte uppge.

Jag: Nehe…

Hon: Vi vet att du mår dåligt

Jag: Det gör väl alla ibland (här kände jag tårarna komma och jag blev mer irriterad på rösten för att stänga in att jag var ledsen)

Hon: Vi kan erbjuda dig hjälp. Vill du att jag ringer dig imorgon?

Jag: Nej

Hon: Kan även hjälpa dig att få en kontakt inom psykiatrin

Jag: Nej, jag pratar redan med någon

Hon: Ok, du får ha det så bra

Jag: Visst, hejdå…..

Vad i detta säger dem - hon mår dåligt, vi får åka på hembesök dit?!!

VildaVittra
2/1/14, 6:24 PM
#17

#16 Vi vänder på det. Vad i samtalet tror du får henne att känna sig lugn med att du blir omhändertagen som du behöver?

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

emal
2/1/14, 6:37 PM
#18

Jag behöver inte bli omhändertagen. Ska det inte räcka med det jag sa. Nej jag behöver ingen hjälp, nej jag pratar redan med någon. Kan du läsa ut något av vårt samtal (för det var så det gick) som säger att jag säger att jag inte behöver hjälp men jag egentligen behöver det?

silversol35
2/1/14, 7:31 PM
#19

Det enda jag kan tänka mig är att den som ringde polisen har sagt något som de är oroade över. Om jag förstår det rätt så har du inte heller fått veta vad denne sagt? Har det varit något som hänt som grannar eller något kan ha reagerat på? Tycker det är ännu viktigare i denna situation att du har någon hos dig då de kommer. Så att de får veta även från någon annan att du har samtalsstöd. Det kommer lugna dem mer. Ett annat alternativ är ju att din samtalskontakt ringer dem och berättar att du får hjälp där?

emal
2/1/14, 7:37 PM
#20

Nej jag vet inte vad den som ringt sagt. Kan ju ha sagt vad som helst. Det är inte många som känner till hur jag mår eller vad jag varit med om och de som vet säger att det inte är dem. Jag litar på dem så jag tror inte de ljuger om det. Jag håller mig rätt mycket undan människor för tillfället så jag vet inte vad någon kan ha sett. Jag går tillbaka till nyår för det är svart för mig. Minns ingenting av nyår och får i efterhand små ledtrådar vad jag gjort av människor som jag tydligen kontaktat. Undrar om det är någon jag kontaktat då som jag inte minns…

Hon jag pratar med på kvinnojouren har ju frågat om jag vill ha henne där. Kommer jag träffa dem så får hon vara med för jag klarar det inte ensam.

Annons:
silversol35
2/1/14, 7:52 PM
#21

Det kan ju vara så enkelt som att det är någon väldigt orolig människa som ringt och att de därför vill kolla upp det. De vet ju inte heller att du klarar dig, utan de går väl på sina rekommendationer om hur man gör i såna här "fall". Försök att inte ta det personligt att de inte tror på det du sa i samtalet. De utgår nog helt enkelt från att alla ljuger tills motsatsen är bevisad, tyvärr. Det låter så på det du berättar. Jag tror inte det har med dig att göra, hoppas du förstår hur jag menar. Klokt att du väljer att ta hjälp från kontakten på kvinnojouren.

emal
2/1/14, 8:13 PM
#22

Ja jag tror jag förstår hur du menar. Är bara skitnervös och vill helst slippa detta.

Har dock ännu inte fått några svar på om de när de kommer kan gå igenom mina skåp och sånt. Har de rätt till det?

silversol35
2/1/14, 10:38 PM
#23

Förstår att du är nervös. Jag vet tyvärr inte om de har rätt att gå igenom dina skåp, så jag kan inte ge ett definitivt svar på det. Jag tror det däremot inte. Jag tror att det de vill är att komma och prata med dig och få en egen bild av hur du mår så att de kan se om det den där personen som ringt är orolig för, stämmer. Det är därför jag tänker att det är bra att ha med ett stöd, som också haft kontakt med dig ett tag och kan berätta hur du mått (om du säger att denne får det såklart, personen har väl sekretess) och även lugna dem lite. Eftersom du redan har hjälp så behöver de ju inte förmedla hjälp i så fall. Då är deras uppdrag ju avslutat.

emal
2/1/14, 10:41 PM
#24

Ja, jag håller er uppdaterade. Tack alla för att ni svarat!

Ozzy07
2/2/14, 1:31 PM
#25

Ja, gör det! Jag förstår att det känns jobbigt och olustigt.

emal
2/5/14, 8:48 AM
#26

Då sitter man här och det är ca en timme och tio minuter tills de ska komma. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska öppna eller inte. Återstår att se. Har spytt hela natten och mår skitdåligt och att öppna då är kanske inte det ultimata.

Uppdatering kommer!

[rymdapor]
2/5/14, 10:57 AM
#27

Jag önskar dig lycka till! Har själv fått "hjälp" jag verkligen inte velat ha. Även fast jag bett dem låta bli… Det är ett sånt övertramp, kränkande. Hoppas verkligen det går bra för dig!

Annons:
[myrholingen]
2/5/14, 1:02 PM
#28

Hoppas det gick bra för dig.

de borde inte ha rätt att rota i skåp och lådor utan tillåtelse från dig.

emal
2/5/14, 2:31 PM
#29

Hm… de var här vid lite i tio men jag verkligen drog mig för att öppna. Till slut, vid tre minuter över gick jag till dörren, då var de borta. Det gick två kvinnor på vägen utanför som vände sig om och sa något till varann när jag öppnade dörren, jag stängde och väntade in dem men de kom inte. Tycker att om det varit så jäkla viktigt att träffa mig så hade de i alla fall väntat till fem över tio innan de gick och om det var dem som gick utanför (vilket jag tror det var) så hade de kommit tillbaka. Handlade allt om att se att jag levde så har de fått beviset nu.

Tror dock inte det slutar här, är bara en tidsfråga innan jag hittar nästa brev i brevlådan. Kan sätta allt jag äger på att det finns något där innan fredag. Kalla mig feg för att jag inte öppnade direkt men jag öppnade i alla fall.

Vad fick du för hjälp rymdapor?

Anna4077
2/5/14, 2:42 PM
#30

Du har aldrig övervägt att dom kanske vill dig väl? Att dom är rädda för att du är en fara för dig själv och vill hjälpa dig? Va glad att någon bryr sig istället.

Anna och taxen Max

emal
2/5/14, 2:48 PM
#31

Socialen vill väl aldrig väl! Nej tack, de vill jag inte beblandas med…

linnease
2/5/14, 3:11 PM
#32

Det är klart de vill väl! Hela poängen med socialen är att hjälpa människor att klara sig och må bättre. ❤️ Det finns så mycket hjälp att få emal, du behöver inte klara allt själv 🤗

[rymdapor]
2/5/14, 3:18 PM
#33

Tror också att de bara vill hjälpa. Det gör det inte för att vara elaka direkt… Hoppas du kan få någon slags behövd och önskad hjälp i alla fall.

Vad de "hjälpte" mig med vill jag inte skriva ut här, det var inte soc utan annan kontakt jag har. Du kan skicka ett p:m om du vill veta mer.

emal
2/5/14, 5:28 PM
#34

Jag har vänner som bara fått skit från socialen och inte blivit hjälpta alls. Jag vet vad de gått igenom för att få ersättning och annat som de har rätt till. Visst, annan sak från vad det handlar om för mig då jag inte är ute efter ersättning men socialen som socialen… De kommer inte kunna hjälpa mig. Vad tror ni, nu när de inte fick tag på mig idag, kommer de ge sig nu eller kan jag vänta mer samtal eller brev om nya hembesök?

Annons:
Anna4077
2/5/14, 8:10 PM
#35

Jag har också vänner som blivit jätte illa behandlade men när jag kom i kontakt med dom var dom inte annat än hjälpsamma. Det handlar mycket om hur man själv beter sig också. Men vill du inte ha hjälp så vill du inte men dom är till för att hjälpa dig. Dom vill dig inte illa

Anna och taxen Max

cc33314
2/5/14, 9:22 PM
#36

Det viktiga är att försöka tänka positivt och följa sin instinkt, gör det som känns bäst!

eirwen
2/6/14, 10:51 PM
#37

Man kan inte jämföra sina vänners kontakt med socialen och sin egen. Socialen är inte alltid toppen, nej. Dom gör också fel, ja. Dom vill bara väl, även fast det kanske inte alltid känns som det. Jag har vänner som har haft dåliga kontakter på soc, jag känner folk som har haft bra kontakter på soc. Det är oftast kontakterna, handledarna som är bra eller dåliga, men det handlar ju mycket om personkemi som det gör med en psykolog osv. 

Mår man dåligt så har man ofta inte lika bra omdöme om saker och ting. Man kanske inte alltid ser hur allvarlig ens situation är - det är sådant som kan hända när man mår dåligt. Jag säger inte att det är så i ditt fall, men att bara låta dom komma och titta till att allting är bra betyder inte att dom kommer sätta tvångsvård på dig eller liknande. 

Och jag håller med #35 Det är många som har förutfattade meningar utav socialen och kan då ofta vara ganska bitska och hetsiga mot dom när dom väl får kontakt med dom. Ge dom en chans, är dom inte bra - då kan du bli arg och avvisa dom med en riktig anledning. 

För övrigt är det inte samma personer som tar hand om ersättning som med personer som mår dåligt. Det finns olika avdelningar och olika handledare för olika saker. 

:)

Värd för https://socialtarbete.fria.ifokus.se och medarbetare på Psykologi ifokus.

Ozzy07
2/7/14, 1:53 PM
#38

Min undran är, brukar soc lägga sig i om en vuxen person(utan barn) mår dåligt psykiskt? Ingår det i deras arbete att göra så, att söka upp personer som inte själva tagit första steget till kontakt? En nyfiken undran bara!

 Eftersom jag själv inte mår så jättebra psykiskt just nu så skulle någon kunna kontakta soc om mig då?

Jag misstror inte soc på något sätt utan tror att de bara vill hjälpa, vill jag tillägga.

VildaVittra
2/7/14, 2:13 PM
#39

#38 Om du är en fara för dig själv eller andra.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Ozzy07
2/7/14, 4:27 PM
#40

 #39 Ok, då vet jag. någon fara för andra är jag definitivt inte.

Ozzy07
2/8/14, 9:54 AM
#41

Möjligen för mig själv då, kanske.

Annons:
emal
2/8/14, 4:45 PM
#42

Är inte heller en fara för andra! som vuxen borde man själv få bestämma vilka man vill involvera i ens liv och inte. Fick för den sakens skull ett nytt brev med hembesök bokat på fredag den 14e feb. Idiotiskt!

Ozzy07
2/8/14, 4:57 PM
#43

Ja, tycker också att man som vuxen själv får bestämma, har samma problem på sätt och vis, en arbetskamrat vill berätta för vår chef om mitt mående, känns lite si så där faktiskt.

emal
2/8/14, 5:05 PM
#44

Ja håller med dig till fullo Ozzy07. De kom till mig i onsdags, jag öppnade inte, de borde inse att jag inte vill ha något med dem att göra. Istället skickar de ut en lapp om ett nytt hembesök. Blir så trött på skiten! Jag är vuxen nog att ta hand om mig själv.

Vad ska andra lägga sig i för? Kan du prata med din arbetskamrat? du kanske kan få den chansen jag aldrig fick, att någon faktiskt pratar med dig innan de vänder sig till någon annan.

Ozzy07
2/8/14, 5:17 PM
#45

Jag har pratat med min arbetskamrat om hur jag mår och om vissa tankar och då sa hon att om du inte kommer att må bättre eller bli sämre så vill hon berätta för vår chef men det vill jag inte att hon ska göra, så länge jag sköter mitt jobb har min chef inte med mitt mående att göra. Hoppas jobbkompisen respekterar det.

emal
2/8/14, 5:19 PM
#46

Håller tummarna för det. Kan man ändå hantera sitt mående så ser jag inte att någon annan behöver ta del av det!

Ozzy07
2/8/14, 8:29 PM
#47

Tack, håller också tummarna, säger hon något vet jag inte var jag ska ta vägen :(

Lady Q. Longworth
2/12/14, 6:32 PM
#48

Kan du inte returnera breven oöppnade? Då borde de förstå.

En person inom vården ville att jag skulle lägga in mig. Jag sa nej. Då frågade hon vill du att jag respekterar ditt nej?. Ja sa jag då. Då gör jag det fick jag till svar. (tror hon fiskade lite om att jag kanske sa nej bara för att men eg ville ha hjälp)

Du låter helt säker på vad du vill. Stå på dig!!

Annons:
MissClue
2/12/14, 10:53 PM
Bild 1. Klicka för att öppna i full storlek.
#49

När mitt destruktiva förhållande tog slut för 4 år sedan trodde jag inte heller att jag behövde hjälp, att tiden kommer läka mina sår, så länge jag är ute av hans grepp så kan det bara bli bättre. Men jag sliter fortfarande än idag med nedstämdhet och flashbacks från de värsta stunderna plågar mig. Jag sökte ingen hjälp för att jag ville inte ta ngn annans plats som behövde hjälpen mer, visste inte om jag var tillräckligt förstörd för att skaffa hjälp. Nu idag så ångrar jag att jag varje fall inte pratade med ngn, och hade nu idag blivit otroligt glad och rörd av ett samtal som du fick. Jag hade släppt mina kan själv stolthet och hoppat upp i deras famn typ. har inga erfarenheter av socialen men det låter märkligt att de skulle göra en "husrannsakan" när de gör denna typen av hembesök.Vad säger dina vänner åt dig?Tycker de att du behöver hjälp?

Ta hand om dig, skickar med en bild som jag fick av en vän idag=)

I love not man the less, but Nature more…

silversol35
2/13/14, 2:38 PM
#50

#49

Jag tror att ibland måste människor läka själv, innan de kan ta emot hjälp. Jag tror också att i fall där någons gränser överskridits (vet förstås inte om det är så för TS, jag menar bara rent generellt) är det extra viktigt att "hjälppersonal" respekterar gränser, för att personen över huvud taget ska kunna lita på dem. Men det tror jag är viktigt i de flesta fall. Det blir helt enkelt inte en bra hjälpande relation om den som ska hjälpa tvingar sig på den som den ska hjälpa.

Sedan så är det ju också så att TS faktiskt går och pratar med någon. Hon har ju redan den hjälp hon känner hon behöver, vad jag kan förstå.

JohannaEkroth
2/14/14, 3:08 AM
#51

#44 Socialtjänsten står för en lag som heter SoL och de är absolut inte till för att klanka ner på dig. Utan stötta. Du skriver om en kvinnojour. Kanske har det något med brottsoffer att göra. Då hjälper socialtjänsten till och stöttar. 

Ge dem en chans. 🤗

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

_Fisken
2/14/14, 5:24 AM
#52

De är inte inställda på att "göra dåligt". Bjud in dem och bjud på kaffe. Prata med dem. Om du inte gillar deras inblandning, då säger du det. Att du känner dig illa till mods. Men prata med dem. De är till för att hjälpa till och du ska se dem som din resurs.
Om det blir en anmälan (vilket inte innebär nåt "negativt") så är deras skyldighet att kolla upp det. Oavsett vad. Detta är ett utmärkt skydd för alla, speciellt barn som far illa. Är det då inte bra att de gör hembesök? För barnets skull? Det tycker jag.
Men jag vet att många inte gillar att myndigheter lägger sig i privatlivet och det har jag förståelse för. Sen triggar folk på ordet "anmälan". Det borde vara ett annat ord. Nån har "flaggat"? I ditt fall verkar nån ha brytt sig om dig.

emal
2/14/14, 11:18 AM
#53

Nu har de varit här och jag öppnade dörren. Jag gick före in i vardagsrummet och de stod kvar i hallen och frågade om de fick komma in. Jag svarade bara, gör vad ni vill. De kom in, två stycken och satte sig i soffan och förklarade att de var här för att de är tvungna att följa upp när en orosanmälan kommer till dem via polisen. Fick ett häfte med lite information och ett nummer till någon som jag kan sms:a. Sen sa de att om jag inte vill ha deras hjälp så släpper de ärendet. En av dem pratade, den andra bara satt och mmm:ade så nedlåtande. Jag sa ingenting. Mina ben skakade dock.

Jag förklarar läget lite snabbt här så ni får en överblick av vad som hänt och varför jag har så svårt för att ta emot hjälp.

Jag har varit med om två händelser i mitt liv där två olika killar (varav en var min pojkvän) inte lyssnat på mina nej. Senaste gången sommaren 2013. Händelsen med min pojkvän resulterade i en graviditet där jag fick panik och försökte ta bort barnet på egen hand med diverse metoder. Lyckades inte. När jag sen fick genomgå en sen abort så blev jag utskälld av personalen på sjukhuset och de tryckte ner mig totalt med ord som att det ska göra ont (de ville inte ge mig smärtstillande och jag låg i värkar i sex timmar innan jag födde honom) och att jag får skylla mig själv för att jag väntat så länge med att ta tag i det. Jag födde min son inlåst på sjukhusets toalett och när jag bad om att få se honom en sista gång blängde sköterskan bara på mig, vände på klacken och gick. Jag har efteråt fått kopior av ultraljudsbilderna och har även bett om kopia av min journal från den dagen/dagarna (låg kvar över natten) men den vill de inte ge mig.

Efter denna händelsen, då jag förstod hur fel jag gjort med min son och att jag bara ville göra allt ogjort så började självbestraffningen. Jag kom i kontakt med starkare värktabletter och det blev mitt sätt att försvinna lite och komma bort från tankarna. Då var jag någon som aldrig ens ville ta alvedon och nu tog jag sånt som var narkotikaklassat.

Jag pratade inte om det, jag skrev ner saker för mig själv men aldrig öppnade jag upp. Min tanke var att om jag glömmer så har det inte hänt. Fick sen reda på vart min son finns och numer spenderar jag mycket tid med honom i minneslunden där han ska vara enligt sjukhuset.

Jag började efter lång tid leva lite normalt igen, vågade släppa killar nära men så fort de kom för nära så drog jag. Klarade inte av beröringen. I somras valde jag att lita på en kille (som jag trodde jag visste var en bra kille) igen och det visade sig gå åt helvete. Denna killen gjorde dock annorlunda från mitt ex, på det sätt att jag inte kunde bli gravid.

Tillbaka till diverse piller. Har även sen det i somras haft blackouter där jag kan försvinna och "vakna" upp på ställen utan att veta hur jag kommit dit eller vad jag gör där. Kan inte ligga ner och sova, tappat matlusten och klarar knappt en hand på min axel. Håller mig undan från vänner och familj för att jag helt enkelt inte orkar upprätthålla fasaden.

Jag sökte hjälp sommaren 2012 hos en kvinnojour och började gå hos henne. Jag sa inte mycket, fick ångestattacker och under ett år, med en träff per vecka, två timmar varje gång (mer eller mindre) så lyckades jag ändå aldrig prata om det som hänt. Förra sommaren vräkte hon ur sig, i ett litet gräl oss emellan att jag är en grov narkotikamissbrukare som aldrig kommer kunna bli hjälpt. Jag lämnade henne där och då och vägrade komma tillbaka.

Genom en kompis inrådan så sökte jag mig dock vidare till en annan kvinnojour och fick träffa en ny. Jag öppnade upp mer för henne än jag gjort under ett år med hon den andra. Nu kan jag ännu inte prata utan problem men jag försöker lite. Jag är kvar med henne och vi ses, om inte lika ofta som jag gjorde med den första.

Min hälsa har det senaste förvärrats en aning och för någon vecka sedan kunde jag dra bort hårtussar från huvudet bland annat. Jag kan gå vissa dagar utan mat, jag sitter fortfarande och "sover" jag sitter ofta hela nätter i minneslunden och jag får mina blackouter. Hamnat på sjukhus två gånger, den första förra sommaren när en kompis hittade mig på golvet och inte riktigt fick kontakt med mig och den andra i dec när en annan vän inte fick mig att vakna. Jag har nu varit utan tabletter ett tag dock men måste hantera min ångest på andra sätt vilka inte är så bra. Har mycket tankar på döden och ser det som en stor befrielse att få lämna allt.

Frånsett det som hänt med de två killarna så har jag ett missfall i bagaget, dödsfall av nära och kära, vänner och djur, samt en kontakt jag sagt upp med min så kallade far då han förstörde mamma.

Jag jobbar som sagt sida vid sida med en kvinnojour och vill inte ha någon annan hjälp. Mitt förtroende för sjukvården är på botten sen aborten och därmed vill jag inte ha deras hjälp.

Jag vet inte alls hur det kommer att bli med allt. Nu har jag iaf låtit dem vara här, nu är det över, nu ska jag släppa det.

VildaVittra
2/14/14, 12:08 PM
#54

Jag måste säga att du tagit ett ofantligt stort steg i och med att du faktiskt öppnade ditt hjärta i den här tråden. Du är stark som klarade det. ❤️

Jag tror att du verkligen behöver adekvat hjälp så du slutar skuldbelägga dig själv för den sena aborten (de som bemötte dig på det vidriga sättet borde sparkas i min mening). Jag själv har posttrauma och mitt främsta stöd i livet kommer från kyrkan här där jag bor (ska nämna att jag inte ens är kristen, så det är inget krav för att få hjälp därifrån).

Skulle det vara okej för dig om jag kontaktade kyrkan är du bor och ber dom kontakta dig? Pma i så fall dina kontaktuppgifter till mig, tex din mailadress (så du kan vara anonym mot mig om du vill)  och vilken kommun du bor i.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

silversol35
2/14/14, 12:28 PM
#55

Vilka j****a idioter när du genomgick aborten. Någon borde göra en anmälan, för så får det inte gå till. Fruktansvärt oprofessionellt. Samma sak med den första samtalaren du träffade, inte ok att säga så, gräl eller inte. Don't get me started vad gäller de där killarna…. Starkt av dig att släppa in socarna, skönt att du har det avklarat.

Annons:
emal
2/14/14, 1:13 PM
#56

Vad är adekvat hjälp?

Jag tackar för ditt erbjudande med att du kan kontakta en kyrka här där jag bor men jag fixar inte något som har med kyrkor att göra. Gick nyss ut svenska kyrkan med. Även om man inte behöver vara religiös som du skriver så är det ändå kyrkan och det kan jag bara inte med. Verkar finnas så mycket olika hjälp man kan få men ändå hittar jag inget som det känns kan göra allt bra.

Min vän som bor sådär 70 mil bort som vet vad som hänt, hon tror jag drabbats av PTSD (hon arbetar med människor) och hon skickade en lista till mig med olika påståenden. Var väl sådär 99% som stämde. Vet dock att hon inte kan sätta en diagnos.

Vad gäller allt som hänt, jag kan ta det killarna göra, jag kan försöka tänka att de gjorde det pga av något, att de hade rätt till det, blir det enklare då? Det som gör så ont i mig är vad jag gjorde mot min son och det är också pga honom som jag tänker på döden. Jag tror som sagt inte på mycket, så inte heller ett liv efter döden men ändå känner jag någonstans att om jag dör så kan jag på något sätt visa min son att jag ångrar det jag gjorde mot honom och att jag vet att jag måste straffas för det.

Kommer socialen att släppa allt nu trots att de såg hur jag skakade och inte lyckades prata? är det så lätt att om jag inte ber dem om hjälp så lämnar de mig ifred trots att polisen kontaktat dem. Är det så enkelt att fyra minuter var allt dem behövde för att låta mig va? Kan ändå inte sluta att oroa mig.

Tror jag att hjälpen från kvinnojouren räcker? Nej! Hon jag pratar med säger att jag behöver mer hjälp än hon kan ge mig men att hon ändå kommer att finnas kvar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är så trött på allt. Tack för ni tar er tid att läsa och svara!

JohannaEkroth
2/14/14, 1:33 PM
#57

#53 Jag har varit med om liknande sak som dig med en kille jag hade när jag var 17-18 år och det resulterade i ett missfall i vecka 9 vilket jag är tacksam för, så jag slapp välja. Samtidigt som jag funderar på hur gammal det barnet skulle vara idag. Det skulle fylla 14 år i år om det hade varit så.

Också en incident med en pojkvän, vilket egentligen skedde upprepade tillfällen när han kom hem full från krogen och inte lyssnade på mig och misshandlade mig och vid ett av dessa tillfällen blev jag gravid. Men då gjorde jag abort. Jag var i en sådan kaotisk del av mitt liv, så det passade inget bar med ett litet barn. Det barnet skulle ha fyllt 10 år i år.

Sedan finns det en tredje idiot som är polisanmäld och en fjärde som jag likaså varit nära att göra polissak av.

Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else

VildaVittra
2/14/14, 1:49 PM
#58

#56 Det blir inte alls okej om du försöker se dig själv på det sättet. De behandlad dig å ett avskyvärt sätt, tro mig.

Skulle det kännas okej att prata med mig på Skype? Där kan du också vara anonym.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

emal
2/14/14, 3:22 PM
#59

Ledsen för det du varit med om Höstlegenden, men skönt att du är tacksam för missfallet i alla fall. Finns många idioter verkar det som :(

Det kan nog kännas ok att prata över skype. Jag har det.

VildaVittra
2/14/14, 4:31 PM
#60

Jag pmar dig emal.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

Kajsami
2/16/14, 10:52 PM
#61

Emal,
Du blev våldtagen och ville inte behålla ett barn under sådana omständigheter (vem sjutton skulle vilja det?!). Vad har du att straffas för? Det är han som gjorde dig gravid som skulle straffas, definitivt inte du. Du har lidit tillräckligt, jag ser ingen som helst grund till att du skulle behöva "straffas", men jag vet att det är vanligt att man ofta känner skuld och skam när sånt här händer och att man då vill bestraffa sig själv. Och barnet du tog bort vet inte att han hade kunnat fått ett liv, så ingen skada är skedd. 

En kompis till mig har genomgått en abort för många år sen och hon funderar mycket på detta ibland, det tror jag man alltid kommer att göra. Men man får försöka tänka sig tillbaka till den situationen som var, då man beslöt sig för att det nog inte var lämpligt med ett barn i detta läge som var. Så då var ju beslutet det enda rätta, och det kan man nog behöva få påminna sig själv om ibland när det känns jobbigt. Du tog ett beslut som var bra för dig. Så det finns inget att straffas för.

Att de på sjukhuset behandlade dig så illa är en annan historia, och du borde nästan anmäla detta, tycker jag. För din egen självkänslas skull. Du är värd att bli bemött med respekt och hänsynsfullhet.  
http://www.ivo.se/anmala-och-rapportera/klaga-pa-varden/Sidor/default.aspx

Du är värd att få det bra nu, få lugn och ro och ha människor i din omgivning som du litar på. Och att vara snäll mot dig själv. Jag förstår att det inte är lätt att lita på andra människor efter det som hänt dig, men samtidigt är det också svårt att få hjälp om man inte vågar ta steget att försöka lita på någon. Kan du inte försöka ta kontakt med någon kurator eller psykolog och kanske ta med någon du litar på under de första träffarna, för att du lättare skall kunna känna dig trygg? Alla inom sjukvården är inte så råa som de du stötte på i samband med aborten.

emal
2/19/14, 6:01 PM
#62

Uppskattar om du inte skriver rakt ut vad som hänt som du skriver ovan. Vill inte kännas vid det där ordet på V.

Jo mycket skada är skedd. Min son är död på grund av mig. Jag kan garantera att han fått ett bra liv om jag inte varit så dum i huvudet som tog död på honom. Han är den enda i detta nu som jag känner kan göra allt bra, vad har jag då? när den enda som kan rädda situationen inte finns mer?

Har funderat ofta på att anmäla sjukhuset men det ger mig inte mitt barn tillbaka. Tänker man efter nu så hade de ju ändå rätt i sin behandling av mig, det ska göra ont (för jag hade utsatt honom för saker) och jag får skylla mig själv. De hade ju rätt. De visste dock inte vad jag varit med om utan trodde jag var där på grund av ett one night där jag inte hade någon aning om vem pappan var. Klart man ser ner på dessa människor som går ut och ligger runt, det var ju det jag lät dem tro. Ingen skulle ju få veta!

Ibland känner jag att jag vill ge allt ett försök till hjälp. Kanske var det därför som jag innerst inne trots allt öppnade för socialen, för att de kanske skulle se ändå att jag behöver något och kunna hjälpa mig få en kontakt, inte inom socialen men inom landstinget men allt de kunde erbjuda var boendestöd för en psykisk funktionsnedsatt person som absolut inte är jag. Kanske är det inte meningen att alla ska få hjälp?!

Annons:
Kajsami
2/20/14, 12:06 AM
#63

#62 Jag ber om ursäkt att jag nämnt saker vid namn. Jag förstår att det kan vara jättejobbigt att ta vissa ord i sin mun och att öht tänka på orden. Så jag är ledsen om jag väckte upp jobbiga känslor hos dig. 😞

Men jag tycker ändå inte att du har något att skylla dig själv för, något att bestraffas för eller att det var rätt att det gjorde ont där på sjukhuset. Du tog ett beslut då när det skedde, och DÅ kändes det nog som ett vettigt beslut, eftersom du beslöt dig för det. Så jag tycker att du skall försöka hålla dig fast vid det. Det är jättelätt att ångra sig i efterhand och få ångest, men jag tror det är viktigt att försöka tänka att beslutet kändes rätt DÅ, och försöka finna ro i detta.

En anmälan kan inte ge dig barnet tillbaka, men det kan dig självkänsla. En känsla att du är VÄRD en bra behandling och ett respektfullt bemötande. Du har råkat ut för tråkiga saker och bör inte bestraffas på något vis, varken av dig själv eller av andra. Du är värd att få bra vård och hjälp. Det var starkt att du ändå öppnade för socialen till slut, och det är tråkigt att de bara pratade om boendestöd. Du borde få ha rätt att gå och prata med någon regelbundet och få bearbeta allt som hänt. Du kan ju kanske fråga dem om det, eller själv ta kontakt med vårdcentralen. Eller kanske din kontakt på kvinnojouren kan hjälpa dig att hitta något regelbundet samtalsstöd. 

Att skriva av sig tror jag är en bra grej man kan göra på egen hand för att på något sätt bearbeta saker. Antingen på forum eller att skriva i dagbok. 

Jag har själv sorger i livet, så jag förstår lite hur du känner, även om jag inte gått igenom det du gjort. Jag har aldrig fått några barn och nu är det typ för sent. Varje gång jag påminns om det, när man pratar med folk som har barn, så bara väller smärtan över en och det gör jätteont. Så jag kan förstå känslan av att ha en livssorg och man kan bara hoppas att smärtan någon gång kommer att minska. 

Du får gärna pm-a om du vill skriva av dig lite. Jag lyssnar gärna.

emal
2/23/14, 2:07 PM
#64

Det är lugnt, fixar bara inte det ordet men det kunde ju inte du veta.

Orkar inte riktigt bry mig mer om mötet med sjukhuspersonalen och hur de behandlade mig, vill bara glömma allt. Jag sökte min journal och bad om att få den men de vägrar till och med låta mig ta del av den. Någon har något emot mig, tröttsamt. Bäst att bara glömma och gå vidare från allt, ska inte vara så förbannat svårt.

Tråkigt att du känner att det är försent för dig. Jag vill inte ha barn nu. Det barn jag vill ha finns ju inte, vill inte ha någon som ersätter honom, skulle bara bevisa att han inte är värd något och han är värd allt. Sen svårt med att få barn när man inte fixar beröring längre. Men men…

Piller för att glömma allt. Finns det?

Upp till toppen
Annons: