Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
05. Anhöriga

Att hantera människors reaktioner?

2014-02-26 00:33 #0 av: Röran

Hur ska man lära sig att hantera anhörigas reaktioner när man är mitt i skiten?
Jag försöker ta mig igenom en rejäl depression och har groteska problem med att förminska mig själv och mina känslor. Har alltid haft problem med det och ännu mer nu. Ifrågasätter mitt mående dagligen då somliga har den tendensen att kontra med att alla människor mår lite dåligt ibland. 

Jag vet att folk säger så i välmening men jag blir samtidigt så trött och ledsen. Särskilt trött på föreläsningar om hur dåligt antidepp skulle vara, att jag bara borde försöka ta mig igenom det jobbiga på egen hand. Jag är själv inget stort fan av mediciner - men har insett att det ibland är väldigt nödvändigt. Något som många i min familj inte tycks kunna acceptera.

Nu ska jag snart dessutom på utredning för att undersöka om det kan vara något annat som spökar också. Börjar dock känna att jag nog kommer att hålla resultatet för mig själv, om det visar sig att det rör sig om något mer än depression. Orkar inte med mer ifrågasättande.

Hur gör ni för att orka vara ärliga?

Anmäl
2014-02-26 10:34 #1 av: Lady Q. Longworth

Jag har av olika anledningar inte berättat något för "släkten" orkar inte med frågor mm

Avskyr också detta med att det alltid finns de som har det värre... Ja ha men vad hjälper det mig i min situation?

Anmäl
2014-02-26 11:13 #2 av: Manutar

#0 Jag förstår verkligen att du är trött på att inte bli tagen på allvar. Depression är inget att leka med, men vissa förstår inte det. Mediciner tycker jag heller inte att man ska ta som första hjälp. men ibland är det det bästa man kan göra! Jag åt antidepp för ca. 10 år sen, jag såg det som att jag åt dom för att orka få mitt liv i ordning så att jag inte behöver medicinen mer. Just så gick det. Depression handlar ju oftast om kemiska obalans. Jag vet inte vad "vertaistuki" heter på svenska, men kanske "stöd av likställda". Du kanske kan hitta en stödgrupp för deprimerade, genom hälsovården? I Finland finns de åtminstone och brukar vara lätta att gå med i, lättare än att få individuell terapi. Jag har bekanta som fått mycket hjälp av sådana grupper.

Anmäl
2014-02-26 13:08 #3 av: Röran

#1 
Ja det är fruktansvärt att det ska vara så svårt att orka vara ärlig, men jag hoppas att du har någon som du kan prata med?

#2
Tack för ditt svar! Var så frustrerad igår så var bara tvungen att skriva av mig.
Det som känns så skevt är att när jag diagnostiserats med mer fysiska sjukdomar, då är det ingen som har ifrågasatt någonting.. varken diagnos eller medicin. Man har inte behövt slita sig i håret för att folk bara ska acceptera, samtidigt som man själv försöker acceptera.

Jag ska till en läkare imorgon så ska höra efter om de har någon grupp eller liknande, det kanske faktiskt vore en bra grej.

Anmäl
2014-02-26 16:19 #4 av: Lady Q. Longworth

Jag har kontakterna inom vården och en vän jag pratar med. Sen har jag en kollega som vet en del. Annars håller jag det för mig själv, lättast så.

Anmäl
2014-02-28 21:10 #5 av: Allt oviktigt

Att försöka få anhöriga att förstå är nog väldigt svårt. Det enda att göra är nog att hänvisa dem att själva leta information för att kunna få en större förståelse.

Jag valde att inte ha någon kontakt med min familj under en period när jag var inlagd. Familj och anhöriga vill nog i de flesta fall bara väl men det kan bli väldigt tokigt

Anmäl
2014-03-01 23:49 #6 av: Anna4077

Åh känner så igen det. Något man får kämpa med länge. Jag brukar tala om för nära och kära hur det ligger till och att kommentarer som är i all välmening kan såra väldigt mycket och förklarar hur jag känner när det säger så

Andra människor som har en tendens till att ha åsikter om mitt "tillstånd" kan jag säga "det är ingenting jag känner att jag vill tala med dig om". Vissa är genuint nyfikna och då försöker jag vara så ärlig jag orkar och vill. Men de negativt inställda människor brukar jag inte diskutera med. Det är ingen idé. Dom har en åsikt och kommer inte förstå fören dom blir drabbade. Jag brukar bara säga något som "jag vill inte prata med dig om detta" eller "du får gärna tycka så men så är det inte" eller "det är din åsikt nu pratar vi om något annat". Min pappa hade väldigt svårt att förstå och jag sa till honom att vore det så enkelt att bara rycka upp sig hade jag gjort det för länge sedan och att han möjligt kan förstå för då hade han mått som jag gör och det vill jag inte.

Anmäl
2014-03-02 12:46 #7 av: Röran

#6
Åh, jag har jobbat på att försöka vara just det - ärlig med vad och hur jag känner inför sånt som vissa säger. Och ja, det har faktiskt funkat ganska bra, folk har fått en bättre förståelse för att man "bara" behöver stöd just nu. Någon som mer lyssnar än tycker till om precis allt. 

Sen får man väl, som du skrev, välja lite vilka man väljer att öppna sig mest för. Tack och lov så har jag några som jag kan anförtro mig åt, som bara finns där.

Kändes det som att din pappa förstod tillslut?

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.