Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 7439 ggr
fridaanna87
2014-03-07 13:37

Kärlekssorg, ångest och depression

Hej alla! 

Jag vill mest bara skriva av mig, men om någon har spontana tips och/eller fina ord så är det såklart välkommet. 
Jag har haft perioder med depression och ångest sedan 13 år tillbaka nu. Det har gått upp och ner i världens berg-och-dalbana som det säkert gjort för många fler här inne. I januari förra året flyttade jag och började studera och kände väl att jag äntligen började hitta lite rätt i livet och inför framtiden. Jag gick då på medicin (Venlafaxin) och mådde liksom bra. I maj blev jag tillsammans med den bästa människa jag någonsin träffat, allt var så himla bra! Jag slutade med medicinen, men efter några månader fick jag två superstora panikångest-attacker och var snabbt nere på botten igen. MEN, trots ångesten som faktiskt var värre än någonsin, så var depressionen puts väck. Jag var ju lyckligt kär och började planera en framtid. Jag fick börja på Venlafaxin igen, 75 mg och det funkade ganska bra. 

Jag och min pojkvän hade en bra relation, vi var väldigt öppna med allt och pratade ofta om våra känslor och tankar om både livet i allmänhet och om oss. Vi hade några små-fnurror som alla andra relationer har. Jag är en väldigt känslosam person och yttrar alltid mina känslor vare sig dom är positiva eller negativa, medan min pojkvän verkade ha lite svårt att visa dom negativa känslorna. Han hade inga problem med att vara kärleksfull mot varken mig, vänner eller familj, men när det kom till jobbiga saker så slöt han sig ganska fort. Detta tog jag upp några gånger, då jag ju ville stötta honom när han mådde dåligt likadant som han gjorde åt mig. Det här var inget jag såg som ett superstort problem utan snarare något vi kunde jobba med tillsammans, jag vet ju att vi alla är olika och hanterar saker olika och förväntade mig inte att det skulle ändras totalt på en gång liksom.

Anyway, vi spenderade jul och nyår isär, men vi pratade varje kväll. Jag mådde ganska dåligt då jag var hos min familj som jag inte har särskilt bra relation till, och väldigt olika åsikter än. Jag längtade till min pojkvän och var besviken över att vi inte kunde fira ihop och detta ledde till att vi småtjafsade lite, men när vi sedan sågs igen så var allt som vanligt. Den 1 januari (när jag fortfarande var hos min familj och han var hos en vän många mil bort) så sa han att "den dagen jag kommer över dig är jag död för länge sedan".

så vi sågs igen och allt var bra, MEN, den 14 januari ville han helt plötsligt ha en paus. Då var det något som inte funkade. 2 veckor senare gjorde vi slut eftersom ingen av oss mådde bättre av pausen. 

Jag är helt förstörd, det har varit den värsta tiden i mitt liv sedan dess. Jag är otroligt förälskad i honom, jag vill leva resten av mitt liv med honom och jag är helt säker på att vi är bra för varandra. Han säger att känslorna fanns där hela tiden, det var inte så att han inte älskade mig längre och det var inget varken han eller jag gjort, det var inget som hade hänt. Så jag förstår inte varför han inte kan vara med mig längre. Jag är så förvirrad. Han har försökt förklara, men jag förstår verkligen inte hur det kan bli så, när båda har känslor för varandra och inget konkret har hänt för att förstöra förhållandet. 

Jag försöker nu gå vidare och fokusera på mig själv och mitt liv, men det gnager så mycket i mig, att det bara tog slut sådär utan någon synbar anledning. Det gör så ont, då jag verkligen inte har lätt för att bli kär och känna den kontakten och närheten med någon som jag gör med honom. 

Nu blev det här så himla långt, och jag vet inte om någon orkar läsa hela. Men, har någon varit med om något liknande? Har ni någon tanke om vad det kan bero på? Något tips på hur jag kan hantera detta? 

Jag har sedan det tog slut dubblat min medicinering och även fått en till medicin så nu äter jag 150mg Venlafaxin + 15mg Mirtazapin, och väntar på att få börja med KBT. Men det går ju inte en dag utan att jag tänker på honom, på oss och på vad som kan ha gått fel. Det känns så bortkastat, som att han bara gav upp på oss.

Annons:
cykelpumpen
2014-04-03 12:38
#1

Jag tycker du ska kräva en förklaring av honom. Ni sågs igen och allt var bra skriver du, men varför ville han plötsligt ha en paus? Jag tycker det låter väldigt märkligt att vilja ha en paus men inte vilja berätta varför?

Och sedan skriver du:

"Han säger att känslorna fanns där hela tiden, det var inte så att han inte älskade mig längre och det var inget varken han eller jag gjort, det var inget som hade hänt."

Du måste ju verkligen prata ut med honom tycker jag.  Hur kan han göra slut om känslorna fanns hela tiden och varken han eller du hade gjort något speciellt?

När ett förhållande tar slut tycker jag det är viktigt att man kan reda ut vad som gick fel. I ert fall verkar ju inget speciellt ha gått fel, Så varför kan ni då inte vara tillsammans? :)

Lycka till iallafall!

Upp till toppen
Annons: