04. Personliga berättelser

På väg mot ett sammanbrott

2014-03-21 15:19 #0 av: toolate

Jag är så fruktansvärt rädd. Jag hör röster hela tiden, jag känner mig bevakad och jag är verkligen i gränslandet mellan att vara säker på att det bara är mitt psyke som ställer till det för mig och att jag faktiskt är övervakad och att rösterna är verklighet.

Det som har föranlett denna händelseutveckling är att jag gått upp från 25 % arbete till 50 % de senaste två veckorna. Förra veckan gick bra, jag var dock helt slut på helgen och skulle egentligen ha vilat, men jag hade annat inbokat från tidig morgon till sen kväll hela helgen. Den här veckan gick bra måndag och tisdag. I tisdags fick jag oerhört mkt imperativa röster som sa att jag borde hoppa från min balkong (bor högt upp i höghus). Ringde då min öppenvård, fick tala med min läkare som satte in neuroleptika (har ätit tidigare men slutat pga avsaknad av symtom + biverkningar). Var hemma från jobbet ons-tors och jobbade idag och jag känner nu att det finns en inneboende oro för vad som komma skall. Som sagt, jag hör röster som säger åt mig att jag ska skada mig själv och jag kan heller inte ta mig ut eftersom folk bevakar mig.

Nu är jag så jäkla orolig för hur jag ska klara helgen. Min öppenvård har stängt idag (ringde dit i förmiddags) och jag tänker INTE söka akut eftersom jag är LIVRÄDD för att bli inlagd då avdelningarna inte är någon säker plats för mig just nu.

Vad tycker ni att jag ska göra? Min pojkvän kommer hem till mig om ett par timmar, funderar på att avstyra detta då jag inte är säker på att han vill mig väl. Åh, jag blir så ledsen på allt det här. Varför blir det aldrig bättre?

Anmäl
2014-03-21 15:32 #1 av: Sjöstjärna

Jag förstår att det är en väldigt jobbig situation för dig. Känner du någon effekt från neuroleptikan den här gången? Om jag hade frågat dig för tre veckor sedan om din pojkväns inställning till dig, och om han vill dig väl, vad hade du svarat då tror du?

Anmäl
2014-03-21 15:41 #2 av: toolate

Kanske lite effekt, för rösterna avtog ju i samband med att det sattes in även om de nu kommit tillbaka. Alltså, jag tror att jag hade svarat att han vill mig gott kanske, men jag är inte säker. Är så himla rädd nu.

Anmäl
2014-03-21 15:47 #3 av: Sjöstjärna

Det här är ett svårt läge och du behöver stöd från någon. Helst någon du litar på men om det inte är möjligt så någon som finns i dn närhet och som sannolikt vill ditt bästa. Har du någon familj i närheten, en vän du litar på eller någon annan du känner dig trygg med som du antingen kan få vara hos eller som kan komma till dig?

Finns ingen sådan person så tycker jag att vi kommer överens om att pojkvän tillhör de goda och vill dig väl, även om du känner dig rädd och osäker just nu. Förmodligen sitter den rädslan hos dig själv och det finns ingen verklig anledning till att du ska vara rädd för honom.

Känns det genomförbart?

Anmäl
2014-03-21 17:24 #4 av: toolate

Har vilat en stund nu, det känns bättre, rösterna är inte lika påträngande. Har ändå bett min pojkvän att inte komma hit, då jag inte riktigt litar på att han är god, även fast han nog kanske är det.

Tack för ditt stöd förresten.

Anmäl
2014-03-21 17:37 #5 av: Sjöstjärna

Vad skönt att du känner dig lite bättre. Glad Försök att hålla fast vid den känslan så kommer det nog att gå bra. Ett knep kan vara att inte tänka framåt på jobbet och på att du ska jobba varje dag utan bara tänka på stunden just nu och att du klarar den. Man vet aldrig hur saker utvecklar sig och ofta oroar man sig sjuk i onödan, så försök att koncentrera dig på att det går ganska bra just nu och att det finns alla anledning att tro att det kommer att fortsätta så. Hjärta

Anmäl
2014-03-21 19:02 #6 av: toolate

Tack för ditt svar. Ja, jag försöker oftast att tänka här och nu, men ibland glömmer man ju bort sig. Rösterna har hållit sig någorlunda borta nu, men jag vet sedan tidigare att de när som helst kan dyka upp och då kan det gå fort om jag inte får stopp på dem (den här gången och i tisdags är första gångerna jag fått stopp på det hela själv, annars har jag fått vårdats på sjukhus för det). Så lite nojig mest hela tiden är jag ju. Men det ska nog gå bra det här ändå. Tack återigen för ditt inlägg.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.