Annons:
Etiketterpersonlighetsstörningarborderline
Läst 1453 ggr
The Zombie
4/8/14, 1:59 PM

katastrofliv.

Om och om igen hamnar jag på psykakuten, blir inlagd - utskriven.
Mellan varven gör jag självmordsförsök. Och ibland även när jag är 
inlagd. Senast var för några veckor sedan. Då låg jag inne i 3,5 v.

Varav det bestod av 3,2 veckor med VAK konstant.
Sedan helt plötsligt blev jag av med vaket, av med 
LPT:n och utskriven. Allt i samma veva. Jag förstår
inte riktigt hur hon "läkaren" kunde komma fram till
att det var ett bra beslut. Hennes kommentar var att
jag inte mår bättre av att ligga inne. No shit? Ändå var
det bara 10 dagar mellan de två senaste inläggningarna.
Och första inläggningen så sa de samma sak, fast var
då på en avdelning jag inte hörde till "beroende enheten".
Samma meningar kom från hans mun, som det kom från
hennes mun. Men jag blev glad, chokad och fri. Allt på mindre
än tio minuter. Jag sa att nu kan jag äntligen åka hem och
ta mitt liv, ifred - utan att någon kan stoppa mig. 

Personal jag pratat med vet om att jag har planerat allt
i minsta detalj osv. Men jag är tacksam för utskrivningen.
Nu kan jag fullfölja min plan, en dag - inom en månad.

När jag låg inne senast gjorde jag ett väldigt allvarligt
självmordsförsök, var så nära att lyckas! Därav de tre
veckorna med konstant extravak. Hade blockerat dörren
och gjort allt klart, hängde mig och blev medvetslös på
mindre än 2 sekunder. De lyckades tyvärr ta sig in till-
slut och ta ner mig och försöka få mig till medvetande
igen. tillslut vaknade jag till, pulsen var skyhög nu och
jag hyperventilerade och fick knappt luft p.g.a alldeles
för små andetag. Tog ett tag innan färgen kom tillbaka,
och värst av allt.. Jag lyckades pissa ner mig. Så NÄRA
var jag.. Åh, jag mår än idag dåligt över att ha misslyckat
med ett så självklart självmord. Fan. 

Men snart är det min tur att få lyckas.
Snart. Jag längtar så himla mycket! 

f r i h e t .

Annons:
[HM-Liight]
4/11/14, 2:17 PM
#1

Hej där.

Får jag fråga dig en sak…för det är en sak som slår mig när jag läser din tragiska berättelse;

- Har du svårt för ensamheten?

Jag känner nämnligen en tjej på 22 år som gör exakt som du, för hon klarar inte av att vara ensam, hon gråter, tar narkotika, skär sig, dricker, hamnar på rehab och psykakuten om vartannat…och just att vara "ensam" är hennes livs stora svårighet.

Inne på sjukhuset finns ju folk, någon ser till en, den här tjejen kan göra allt för att få stanna kvar. Hon blir våldsam, och inom henne skriker orden;

-Är det ingen som ser att jag mår dåligt? Är det ingen som fattar att jag vill och behöver vara här??

Är du lik henne på det sättet, känner dig varken hörd eller sedd?

Jag hör dig och vill att du verkligen ska få den hjälp du måste få. Att lämna livet för tidigt är fusk…våra jobbiga saker i livet lär oss värdefulla saker, även om vi just då inte ser varför de sker, det kan ta många år innan man anser att; -jaha, det var orsaken till att jag fick gå igenom "det där". 

Du har ett antal uppgifter i livet framför dig, väldigt mycket bra saker, en dag är det kanske du som kan hjälpa någon i exakt din situation…. 

Snälla, stanna kvar, Gud vill inte ha dig än, du är inte klar här på jorden, jag vill dig så väl, du måste upp från den nedåtgående spiralen, och det går, det fungerar, ge inte upp. 

Istället för nya självmordsförsök, säg det som finns i ditt inre, säg det som är jobbigt och som du känner att ingen fattar; - Jag mår inte bra. Hjälp mig, snälla hjälp mig.

Ring det mobila teamet och be dem komma till dig, prata ut med dem och de får avgöra om du måste in snabbt eller om du kan få läkarhjälp snabbt genom den öppna psykiatrin. 

1000 kramar.

Upp till toppen
Annons: