Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3979 ggr
Juicepaket
4/9/14, 6:26 PM

Vad kan jag göra?

När jag gick i åttan började jag känna mig nedstämd av någon anledning som jag inte kände till, jag funderade på att byta skola eftersom jag trodde att anledningen kunde finnas där, men beslöt mig för att stanna kvar. Eftersom det bara var en lätt nedstämdhet som alla kan få tänkte jag inte mer på det, det var väl bara att rycka upp sig. Från åttan till nian fortsatte min lätta nedstämdhet men jag hittade hopp om att jag skulle bli lite gladare när jag började gymnasiet, en nystart kunde kanske vända min deppiga känsla.

I ettan på gymnasiet förändrades inte så mycket i mitt mående, jag kände mig lite mer pressad av skola och av att hitta de rätta vännerna i den nya klassen men annars var inget förändrat.

I tvåan på gymnasiet (vilket jag går i nu) började stress och prestation ta över. Mitt mående nådde det värsta möjliga. Vissa kvällar kan jag ligga i sängen och ha en sådan ångest över att jag varit för stressad, oroat mig över hur jag ska klara provet som jag inte hunnit plugga på tillräckligt och alla andra löjliga anledningar som finns. Det är en sån hemsk känsla, det känns som jag tappar kontrollen över mig själv, jag gråter, det gör fysiskt ont i kroppen och det känns nästan som jag ska gå sönder om jag inte kramar om mig själv så hårt jag kan.  

Till en början var jag så arg på mig själv över att jag mådde dåligt, jag som bor i ett stort hus, med föräldrar och syskon, jag har vänner och intressen, etc. varför kan jag inte bara skärpa mig när det finns så många andra som har det extremt mycket värre. Men nu har jag kommit till en punkt där jag förstått att jag har av någon anledning ångest (eller kalla det vad du vill) och jag har till slut accepterat det, och nu är allt jag vill ha ett slut på det här måendet och hitta en lösning, vilket jag inte har gjort än.

Jag har pratat med en kurator och tycker att hon lyssnat bra, men vi har aldrig kommit fram till någon lösning, något tips på vad jag kan göra för att inte känna såhär. Svaret jag får när jag säger att jag inte vet hur jag ska göra för att lösa det här problemet är "nej, det vet inte jag heller". 
   Det kanske inte finns något man kan göra, bara att acceptera att livet går upp och ned ibland? Ibland väldigt mycket ned. Lära sig leva med det… Men när jag ligger i sängen på de där kvällarna som känns så jobbiga, när jag dränker kudden i tårar och jag bara känner för att försvinna, då vill jag bara skrika "HJÄLP MIG, JAG ORKAR INTE MER!". 

Jag vet inte hur jag ska hantera det här, jag har försökt få hjälp men börjat inse att det kanske bara är jag som kan hjälpa mig själv.
Är det någon som känner igen sig eller ge något tips på hur jag kan hantera de här jobbiga känslorna? (om det går att förstå den här trassliga ganska ytliga texten). Betygen sjunker och jag mår sämre, jag vill bara att något ska förändras.

Annons:
Juicepaket
4/9/14, 9:32 PM
#1

Ingen som har något tips att slippa dessa känslor? Eller vet vad jag borde göra? Borde jag få kuratorn att ta mig mer på allvar?

Sjuttan
4/9/14, 10:59 PM
#2

Hej.  

Du beskriver så väl hur det är att må riktigt dåligt.   Din situation är så svår att vem som helst inte  kan förstå.  Och dessutom att ge råd om vad man ska göra  är nästan omöjligt.

För min del blev det antidepressiv medicin  som jag måste ta livet ut.

Men jag var BETYDLIGT  äldre då  och vet inte hur man ser på sådan behandlig  för toåringar.

Men absolut att du borde prata med kuratorn  så som du skrivit  här.   Kanske  kan man ordna att du får någon slags mentor på skolan,   fråga kuratorn.

Önskar att det vänder för dig.  Kram!

Aa.

"Jag är inte tillräckligt ung för att veta allting".
Oscar Wilde.

trollskog
4/9/14, 11:07 PM
#3

Gosh, jag råkade svara i fel inlägg, ber så hemskt mycket om ursäkt. ☺️

Men jag kan väl bara tipsa här också om att försöka prata med någon. Du kanske kan fråga kuratorn om denne kan skicka dig vidare till unga vuxna eller något liknande? (elller bup, beroende på hur gammal du är). Där kanske du kan få andra verktyg för att hantera det du känner, om du känner att du inte hittar det själv.

parsley
4/10/14, 11:32 AM
#4

Kan du tänka dig att jobba med dig själv och ditt tänkande? EFT är en metod som kan fungera. Googla och se om den passar dig. Även om återställande av kroppens energibalans kan låta flummigt så är det en metod som är lätt att lära sig och när man gör den så är man snäll mot sig själv. Om du googlar så hittar du instruktioner. Det finns även filmer på youtube som visar hur man gör.

Vad man äter kan påverka hur man mår. Är det något du kan tänka dig att gå vidare med och lära dig mer om?

Kan du skaffa en spikmatta och ligga på den en stund varje dag? Ligger man på spikmatta så brukar man kunna slappna av och varva ner.

Även att tänka på hur man andas och kanske lära sig meditera kan vara sådant som man kan ta till för att må bättre. Det finns ett antal olika sätt att meditera på, så det gäller att hitta en metod som passar en själv. 

Skriv dagbok. Det behöver inte vara något strukturerat eller planerat skrivande. Att bara skriver räcker långt.

Juicepaket
4/10/14, 5:47 PM
#5

Tack för svaren! Jag ska tänka på det ni skriver.

Juicepaket
4/15/14, 7:19 PM
#6

Om jag skulle vilja göra ett "test" på en diagnos för ångest, hur går jag tillväga? Pratar jag med min kurator? Och visst blir inte mina föräldrar kontaktade då jag är 18?

Annons:
parsley
4/16/14, 12:23 PM
#7

Om du googlar på test ångest eller test depression så hittar du flera självtester på nätet.

[Yllhilda]
4/17/14, 11:26 PM
#8

Hur är det i familjen? Umgås ni med varandra? Pratar ni? Känner du att du kan anförtro dig till dem? Har du någon bästa vän?

Juicepaket
4/20/14, 12:05 AM
#9

#8 Känner inte att jag kan prata med familjen, har några nära vänner men har inte pratat med dem om det här

[Yllhilda]
4/20/14, 8:10 PM
#10

#9 Om man haft en dålig relation eller känner sig distanserad från sina föräldrar kan man utveckla känslor av övergivenhet som kan göra en deprimerad. Det kan vara föräldrar som bråkar mycket, jobbar väldigt mycket eller helt enkelt inte har tid att lyssna.

Juicepaket
4/25/14, 5:59 PM
#11

#10 Känner igen mig lite i det du säger. Jag känner inte att jag och min kurator kommer från till något som kan hjälpa mig när ångesten kommer, och jag har tänkt tanken att byta till en psykolog eftersom hon/han kanske kan ge bättre tips… Är det någon bra idé tycker ni?

[Yllhilda]
4/25/14, 8:52 PM
#12

#11 Hur länge har du gått hos kurator? En kbt-terapeut kan också vara bra. Dem jobbar tillsammans med dig och ger dig verktyg att jobba för att du ska må bättre, som små övningar eller "hemläxa". I ditt fall tror jag det skulle vara mycket effektivt. :)

Juicepaket
4/26/14, 11:59 AM
#13

#12 Jag har gått där 5 eller 6 gånger under en period på 4 månader, vilket jag vet inte är så mycket, men när jag frågar vad jag kan göra så får jag aldrig något svar. Så jag känner inte att jag kan få någon direkt hjälp där, förutom att prata av mig men det är inte anledningen till varför jag kommit dit.

Annons:
[Yllhilda]
4/28/14, 1:20 AM
#14

#13 Det kan jag tänka mig, eftersom kuratorns utbildning gör denne mer lämplig att peppa dig än bearbeta din depression på samma sätt som en psykolog kan det kanske vara lämpligt att be om en remiss. För att återgå till det du frågade om i första inlägget, tips på vad du kan göra för att börja må bättre. Då undrar jag först om du har negativa tankar, vad dem är och i vilket sammanhang dem kommer, samt hur din familj är.

Juicepaket
4/28/14, 4:46 PM
#15

#14 Ja många negativa tankar har jag, när jag misslyckas med något, inte orkar ta mig an skolarbetet eller så fort jag inte lyckas uppnå vad jag planerat, då tycker jag att jag förtjänar att må dåligt eftersom jag inte presterat bra. Jag kan känna mig värdelös, dålig, oattraktiv osv. Och jag skuldbelägger mig själv ganska ofta, eftersom jag har en känsla av att andra skuldbelägger mig. Vi pratar inte om "djupa" saker i min familj. Vi kan ha en bra relation ena dagen och en skitrelation nästa dag, men så kanske det är i de flesta familjer. Men det är inte till familjen jag vänder mig om jag har det jobbigt, de känns väldigt dömande och oförstående, vilket de säkert inte menar att vara men det är så jag upplever det.

Felicia1995
4/28/14, 10:08 PM
#16

Jag känner igen mig i det du skriver, jag ska börja gå hos upm(ungdomspsykiatrisk mott.) och än så länge vet vi att jag är nedstämd och har ångest. Vi ska utreda om depression. Jag fick ett papper där jag fick kryssa i hur jag kände när jag fick min ångest/panikångest och eftersom jag fick nästan kryssat i ''väldigt mycket'', ''mycket'' under nästan alla känslor som jag har när jag har det så var det ganska självklart att jag hade det. Vi har inte börjat utreda hur vi ska gör ännu men jag tycker du ska prata med dina föräldrar, be dom hjälpa dig och kanske få tag på någon utanför skolan. Psykologer vet oftast mer än kuratorer(socionom), har själv pratat med dom men jag känner att jag aldrig kommer någonvart med dom. Psykologer ger lite mer konkreta svar tycker jag.

Jag går också i tvåan nu och känner också den här extrema pressen, det är andra gången jag går i 2an då jag bytte gymnasie och började om ettan. Jag har bra kompisar(för första gången), jag har intressen osv. Men även om jag fått allt det där nu så mår jag ändå dåligt. Ångest/stress och nedstämdhet påverkar skolan, jag har gått ner så långt att jag inte klarar av att göra läxor längre, ser ingen mening med det hela. Jag fick träffa rektorn & skolsköterskan med mamma för att komma på en lösning som skulle få det lättare för mig, vilket ledde till att vi bestämde att jag skulle ha F i två ämnen istället för att ta bort dom då det är ett betyg iallafall. Sen slapp jag vissa praktiker som jag hade stor ångest inför. Så istället för dessa ämnen så brukar jag vara med specialpedagogen och tar tag i det jag inte gjort, då jag inte kan ta tag i det själv. 

Jag hoppas du kommer någonvart, det tar sin tid, man måste nästan må extremt dåligt för att någon ska börja göra något… Eftersom många tänker att detta är bara en fas vi går igenom. Ringde vårdcentralen och berättade och fick höra ''det blir bättre'', men eftersom jag mått såhär i så många år så tror jag inte på det. Kuratorer på vårdcentraler när också bra(kom jag på nu), pratade med en i torsdags och hon skulle kontakta upm så jag kan få tid snarast igen. De kan kontakta psykologer om de ser att du verkligen behöver det. Bästa är att prata ut om hur du mår, varför du mår som du gör, när började det, varför tror du att det började osv..
Lycka till! Vet vad du går igenom :)

// Med vänliga hälsningar, Felicia Vinkar
 ~ Ett hem utan hund är bara ett hus ~

Felicia1995
4/28/14, 10:22 PM
#17

Eller prata med din kurator och skolsköterska, tror dom kan hjälpa dig gå vidare till en psykolog. Det bästa är att anförtro sig till någon man känner att den förstår en. Jag kan tycka själv att mina föräldrar inte förstår mig, det är väl bara att göra det, tänk postivt eller så berättar de om sina 1000 problem eller att dom också mår dåligt. Men om du sätter dig en kväll innan du går och lägger dig och berättar för den i familjen du känner att du kan prata med mest, berätta vad du känner under kvällarna, vad du pratar om med kuratorn men att ni inte kommer någonvart, skolarbetet drabbas, att du inte längre orkar. Prata ut om de jobbiga känslorna, det värsta är väl att bli oförstådd men då får du fortsätta pressa dom… Det bästa är att du kan få en närmre relation med din förälder/föräldrar. Visa att allt inte är som det ska, de kanske berättar hur dom känner och ger dig tips från deras synvinkel, du får höra om deras tonår osv:)

// Med vänliga hälsningar, Felicia Vinkar
 ~ Ett hem utan hund är bara ett hus ~

Juicepaket
4/28/14, 10:24 PM
#18

#16 Fint av dig att berätta! Jag önskar jag kunde prata med mina föräldrar men jag tror det skulle bli värre… Och det är som du säger, att man måste må väldigt dåligt innan något händer tyvärr. Jag känner också att mina betyg börjar svikta på grund av det här, speciellt när jag hamnar i svackor. Hur fick du kontakt med psykolog från början? (eller vem det är du har kontakt med). Jag vill verkligen göra något åt det här för jag vill inte att det ska bli värre. Hoppas allt går bra med upm osv. Och att du snart ska få börja må bättre!

Juicepaket
4/28/14, 10:31 PM
#19

#17 …fortsätter här… Mina föräldrar vet inte om att jag pratat med en kurator. Och jag är den "duktiga flickan" som klarar sig själv. Ja jag skulle vilja göra som du säger men jag kan verkligen inte se framför mig att ett sånt scenario skulle kunna hända, att jag skulle sätta mig ned och prata sådär - det är aldrig något vi/jag gjort förut…

Felicia1995
4/29/14, 2:21 PM
#20

Jag har en kompis som fick kontakt med upm genom skolsköterskan, skulle kunna tänka mig att du kan gå via kuratorn också. Det var min mamma som tog kontakt med upm då jag berättade om min kompis som gick där, men i slutändan fick jag prata själv ändå. Eftersom jag är 18, har jag kravet att fixa det själv.. Men vi ringde in och fick vänta några dagar innan vi fick en tid för besök, där du får välja om du vill gå själv eller med förälder. Eftersom inte alla ungdomar har samma kontakt med sina föräldrar så är jag säker på att du kan kontakta dom själva eller genom skolsköterskan/kuratorn. Vårdcentralen kan du nog också gå igenom, de kan kontakta andra psykologer(egna) men de kostar om du ska gå hos sådana.

När jag kom till upm(har bara haft ett besök ännu) så fick jag pratat med en psykolog där jag berättade om hur jag mådde, min barndom, ångesten osv. Hon ställde frågor som jag fick svara utifrån och hon ställde frågor från mina svar. Sen fick jag kryssa i papper om hur jag kände under min ångest, därefter var det nog ett eller två andra papper med, den ena var mer om nedstämdhet/depression. Kommer inte ihåg den tredje(?) minneslucka.. ;) Men iallafall hon frågade därefter om jag ville gå vidare med antingen en psykolog eller en socionom(kurator) från upm som jag ska samtala med. Sen ska jag möjligtvis ha kontakt med en doktor om medicin, om jag behöver det. Har en annan kompis som tar medicin för sin ångest vet jag, hon sa att det hjälpte henne stort men själv vet jag inte :)

Jag är också den där ''duktiga'' eller ''flitiga'' utifrån andras synvinklar, men jag har stor ångest för att kunna hålla uppe den ytan, vilket inte längre går. Jag är perfektionist och måste(enligt mig) göra mitt yttersta vilket leder till att jag går med rädslan att misslyckas, vilket jag inte får för mig själv. Tar på mig för mycket när jag är på topp osv. Jag är äldst av 4 systrar i min familj och jag har krav från alla olika håll. Det är svårt att vara den där ''duktiga'' och jag tror oftast att vi har lättare att må dåligt pga av det. Hoppas du får tag i någon! Kram :)

// Med vänliga hälsningar, Felicia Vinkar
 ~ Ett hem utan hund är bara ett hus ~

Annons:
Virvlan
4/29/14, 10:03 PM
#21

Jag tror du har för stor press på dig i skolan. Den börjar ju på allvar i 8:an.. du känner kanske att det är tungt och jobbigt. Men försök att tänka att skolan är viktig och visst det är inte så kul nu, men det blir bättre. Du pluggar och får bra betyg som du sedan alltid har. Det är viktigt. Men att komma dit, ja då måste du må bra. Kanske är medicin något som är bra för dig. För att känna dig mer glad och orka mer. Jag tror problemet är att du känner dig ensam i det här, men du är inte ensam och dina föräldrar dom finns för att stötta dig. Våga prata med dom eller din bästa vän?

[Yllhilda]
4/30/14, 10:13 AM
#22

#19 Syndromet "duktiga flickan" är inte roligt. Jag var själv duktiga flickan, jag kände mig tvingad att vara lydig, duktig, alltid göra bättre, aldrig klaga.. och när jag inte kunde leva upp till mitt egna ideal mådde jag dåligt. När jag fick -vad jag uppfattade som- kritik höll jag på att gå i bitar. Det har tagit mig flera år att gå från mitt värsta till mitt bästa mående, mycket tack vare en psykolog. Du kan via din kurator säkert få kontakt med bup eller liknande instans.

Juicepaket
5/1/14, 9:46 AM
#23

#22 det är så det är för mig också. Att säga till min kurator att jag vill prata med någon annan känns väldigt svårt att göra, även om det kanske inte är såhär så känner jag mig lite hemsk mot henne för att jag vill byta… Jag har funderat på att ringa tillbaka till stället jag går till och be specifikt efter en psykolog utan att säga det via kuratorn, men jag tänker hela tiden "tänk om jag träffar kuratorn där, vad ska hon tänka?" Eller "tänk om det till och med är just hon som svarar i telefonen när jag ringer"

[Yllhilda]
5/2/14, 12:12 AM
#24

#23 Det är en sak du kommer kunna jobba bort, att ta på dig ansvaret fast det inte är ditt fel eller ditt problem. Din kurators prio ett är ju ditt välmående, och om du förklarar att du skulle behöva gå på djupet med din depression och bearbeta dina känslor borde hon kunna anvisa dig till någon. Och som utbildad inom psykologi vore det ypperligt oprofessionellt av henne att hänga läpp för att någon vill må bättre.

Felicia1995
5/2/14, 4:51 PM
#25

#23 Jag är säker på att det kommer gå utmärkt om du säger att du skulle vilja få tag i en psykolog som upm eller något liknande. Det är precis som #24 säger. Sen är jag säker på att du kan ha fortsatt kontakt med din kurator, då har du någon på nära håll att prata med. Kanske kan psykologen och din kurator ha kontakt så vet dem vad som sker emellan? Om du nu verkligen gillar din kurator som det verkar som du gör :) Helt 100 på att hon vill ge dig det bästa också, dem är till för att hjälpa dig och oss andra 🙂

Hoppas du får en skön och trevlig helg utan problem! ❤️

// Med vänliga hälsningar, Felicia Vinkar
 ~ Ett hem utan hund är bara ett hus ~

Juicepaket
5/2/14, 9:27 PM
#26

Jag har mailat en psykolog nu, hoppas på att det finns lediga tider eftersom det tydligen bara finns en tillgänglig psykolog för tillfället. Tack alla som kommenterat, det är guld värt att det finns människor som försöker hjälpa folk de inte känner! #25 tack detsamma!

Upp till toppen
Annons: