I min värld beror det där helt och hållet på det nuvarande psykiska mående och hur mycket energi jag har.

Mycket energi och bra mående är ja rakt igenom, på det mesta. Annars blir det nej.

Det handlar om prioritet, och vad man ska lägga sin energi på. Ingen orkar allt.

Ibland kan man fastna, Gösta Ekmans klassiska "Aftonbladet eller Expressen" är en bra illustration.

Tack för era svar. Ja du har nog rätt Geru (trevligt att träffas, dig med vallhund) att det handlar en hel del om energi. Har man mycket av det, då vill man ju förbruka den. Men att vara den där åsnan mellan 2 hötappar är jobbigt….man kan nästan lida, innan återbudet och bli så glad sen av att slippa. Jag var inte sån förr, men är i en sån period och jag vet inte vad det beror på. Liknelsen med Gösta Ekman är klockren…! Man vill inte göra någon ledsen, om man tackar nej och då står man dör med sitt: -klart jag kommer! Till slut slutar ju folk att höra av sig och man tvekar att ringa själv….då är Facebook ett bra alternativ. MEN….de roligaste festerna och träffarna, blir när man gett sig själv en enorm spark i häcken och går och håller sitt ja! Kanske för att man inte har några förväntningar alls, eller så tror man att det blir skittråkigt, fast det blir tvärtom… :) Men har någon lyckas vara så här ordentligt ambivalent och klarat av att ändra beteendet? Vill gärna höra vad ni tycker/tror/funderar på, om ni fått ett återbud….igen….från mästaren på att aldrig kunna bestämma sig direkt? Tänker ni att:- "Ja han/hon mår kanske inte så bra, men vi är så goa vänner så tiden spelar ingen roll" Eller "-Fasen också! Inte NU IGEN! Nu struntar jag i att bjuda denna personen igen" ?? Själv tror jag att det är en hel del ren lathet….en del ångest, varför har jag ingen aning om….. Det är märkligt, detta fenomen…jag undrar om det kommer att öka otroligt mycket, nu när barnen växer upp med datorer och mobiler redan i bröstmjölken och i DNA:t.

Oh ja, det där känner jag igen lite för mycket. För mig handlar det om att jag undviker situationer som ofta ger ångest men det handlar också mycket om stress och brist på ork.
När det kommer till sociala sammanhang så blir jag väldigt stressad av planerande. Får jag för mycket förslag en vecka så blir det som att jag låser mig och tackar nej till allt bara för att stressen blir så stor.

Jag har inte gått på fest på x-antal år utan är ofta den som säger kanske eller nej, mycket för att jag vet med mig att jag ändå kommer att lämna återbud i slutändan.
Jag kan också ha svårt att planera in simpla saker med vänner, hur mycket jag än vill.
Det har ofta gått så långt att jag tagit extrapass på jobb bara för att ha en ursäkt att ställa in. Men framförallt för att jag skäms över att alltid krångla.

Det är något som jag håller på att arbeta med nu, att försöka pusha mig själv att säga ja och faktiskt hålla mig till det. Åtminstone i den mån jag orkar. Med myrsteg går det framåt om jag ser till att boka in en relativt kravlös grej i veckan.

Så där är jag tackar ofta ja till saker för sen ångra mig och hoppa av. Kan ofta vara entusiastisk, nästan överentusiastisk en minuten för att nästa minut ångra mig, för att en halvtimme senare tycka att det är en jättebra ide' men det slutar i 95% av fallen att jag hoppar av, i övriga 5% tvingar jag mig att fullfölja det jag lovat mest för att jag annars får enormt dåligt samvete.

På jobbet planerar jag vad jag ska göra när jag kommer hem men när jag väl är hemma så orkar jag inte, har ingen lust mm och skjuter upp det till nästa dag, samma visa skjuter upp till helgen, nästa helg osv osv, slutar alltid med att inget blir gjort. 

Bestämmer när jag åker hem att idag kliver jag av bussen i centrum för att jag ska handla, gå till biblioteket, på någon intressant föreläsning, till optikern, ja listan kan göras lång. Tror ni att jag kliver av sen då? Nej för när jag väl är framme sitter jag kvar och tänker "gör det imorgon" "idag är det ingen bra dag" osv, ursäkterna är många.

Jag har i o f s alltid haft svårt att ta mig för att göra saker, svårt att komma igång, har hundra idéer och saker jag vill göra men men hoppar alltid av eller inget blir gjort.

Det här är ett stort problem, har förlorat vänner p g a det här för de har antagligen tröttnat på att jag alltid hoppar av, tycker väl inte det är någon idé att fråga mig längre eftersom jag ändå tackar nej i slutändan. För att inte tala om hur less jag blir på mig själv, får mig att känna mig värdelös mm när jag aldrig går iland med något.

Jag har tyvärr råkat ut för sådana personer och det är inte kul att vara den som blir utsatt för era velningar. Hur kul tror ni att det är att exempelvis stå och förbereda en massa mat till några som i sista stund ringer och avbokar med någon lam ursäkt? Eller när man blir glad för att man ska åka iväg någonstans och man inte har ordnat med någon annan som man kan åka med, när ni i sista stund avbokar och jag genom det också får sitta hemma, fastän jag mycket hellre skulle paddlat eller gått på auktion?

Hur ni ska komma över tröskeln? Kanske genom att tänka på att vi som ni suckar över att träffa också har känslor?

Fast så har jag aldrig gjort, ska jag hem till någon så går jag, det tillhör de 5 procenten.

#6

Hej VildaVittra.

Det är mycket för din skull, för personer som hamnar i kläm rejält, som jag öppnade denna tråden.

Det måste finnas en förståelse för båda parter. Både den som ångrar sig och den som får ta emot det där ordet "nej" igen.

Det här är inte lätt och kan bero på så många saker och jag önskar det fanns en regelbok för hur man kommer ur det.

Önskar det fanns ett svar på hur man går till väga, en gång för alla, för att stå för det man lovar dyrt och heligt…

Man måste tänka på den andra…..som står där med mat……som står där utan skjuts, som tackat nej till annat, men det är ta mig tusan inte lätt alla gånger. 

Det kan gå så långt att man inte bryr sig om, att man förlorar vänner….och en dag så saknar man dem, men då är den gamla vännen så trött på en, så det finns ingen ny chans. Respekten är borta och då har det gått för långt.

MEN, ångest är också en sjukdom, panik är inte trevligt, stress är jobbigt, den migrän den kan utlösa är inte kul…det här ÄR vad ambivalens är i ett nötskal

#8 Något övermaga att påstå att man startar en tråd för någon annan användare. Jag är helt övertygad om att VV kan tala för sig själv.

Hade du pekat ut mig på det sättet hade jag tagit extremt illa åt mig.

Uppenbarligen har du 0 utbildning i psykologi/psykiatri/psykofarmaka.

Jag har tillhört dem som velar som f*n. Jag tror att det som hjälpte mig komma ur det hela var att våga sluta vara rädd(på ett sätt släppa kontrollen). 

Jag var rädd för att det skulle gå ännu mer åt helvete om jag slutade vara rädd och "akta mig för att göra fel och dumheter". Mina krav på mig själv var skyhöga och kontrollbehovet var stort, och det här var ett av det sätten det satte krokben för mig.

#8 Vad är det jag ska förstå? Att ni har rätt till att behandla andra som att de inte har samma värde som er?

Jag har ingen förståelse alls, ert beteende är ren skär egoism och noll hänsyn till andra.

Hade det inte varit bättre att du startad en tråd för din och dina gelikars skull? Det är ju enbart ni som behöver förändra er. En sak ni kan börja med är att ALDRIG lova något, då har ni ju inget att bryta.

#11 Många känner folk som velar hela tiden. Jag själv har känt flera. Det har drivit en till vansinne och flera av dem är exakt likadana idag som dem var då, men lyckligtvis inte alla. Man får antingen acceptera dem som dem är, prata med dem eller ta avstånd.

Det är inte egoism, utan egocentrism baserad på rädslor. Man är så fylld av ångest att man inte kan tänka klart, en del får panikångest-attacker av det. Ju närmare en deadline man kommer desto starkare kan ångesten bli, till slut rullar man ihop till en boll och bara gråter. Varför man svarar ja är för att det inte händer hela tiden, och att man är rädd att om man svara nej för ofta kommer man inte ha några som vill vara med en. Ironiskt nog kan rädslan att säga nej göra en mer ensam, bokstavligt och litterärt talat.

#12 Det är egoism när man vägrar att se till att ens "rädslor" inte påverkar andra. Eller tycker du verkligen att det är jag som ska ta hänsyn till de som hela tiden sätter mig i sticket?

Lovar man något så håller man det, eller åtminstone avbokar i god tid.

#13 Det är svårt att göra när man inte kan tänka klart. Sen kallas det ju egocentrism när man inte klarar av att komma ur sin ångestspiral länge nog för att ta logiska sansade beslut. 

Eller tycker du verkligen att det är jag som ska ta hänsyn till de som hela tiden sätter mig i sticket? 

Du är som nämnt inte ensam om att ha utsatts för velande och jag ville bara hjälpa till. Om det inte var det du ville ha ber jag om ursäkt.

#13 Efter att ha läst ditt första inlägg kan det vara så att du har dåliga kompisar. Jag hade kompisar som inte var veliga, utan bara skitstövlar. Exempel; Man bjöd in dem, dem lovade att komma, men de avbokade samma kväll. Jag fick senare veta att en annan av deras "bättre" kompisar ville gå på bio.