Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 2585 ggr
Mildamatilda123
4/23/14, 2:13 PM

vill ta mitt liv

Hej! Önskar jag kan få hjälp här inne….
Jag har länge mått psykiskt dåligt men inte fått hjälpen jag behöver. Dels så äter jag concerta men den går jag ner i vikt av och jag rasade massa kilo som gjorde allt så mycket bättre. Dock så har jag insett att jag får kraftig ångest av den (ont i magen och känner oro) men jag kan inte sluta med den pga att jag har sånt kontrollbehov utav min vikt. Jag vet att jag borde byta till en medicin som fungerar bra till min adhd (som concertan inte hjälper till för mig). 

Hur som helst ställer ångesten till det väldigt mycket för mig, men det värsta är min diagnos asberger som gör mitt liv väldigt komplicerat. Jag kan inte gå på fester osv där jag inte känner folk men därimot släktkalas osv har jag ingen problem med. Det är just det där med fester men det är ju något jag undviker. Jag är annars väldigt social och jag har inte svårt att prata med människor. Det som är problemet är planering (är något bestämt ska det ske). 

Jag har i flera år velat ta mitt liv men det som stoppat mig är att jag inte vill lämna min familj kvar. Min familj vet hur jag mår och jag har sagt till de " varför ska man behöva leva? ingen kan tvinga mig" osv. Jag tycker verkligen det är fel att man blir tvingad till det för jag vill verkligen inte leva. Det är bara pest för mig. Önskar att det fanns någon jag skulle kunna prata med det om. Jag ska boka psykologhjälp men jag har ofta svårt att tänka på problemen när jag väl sitter där och förra psykologen ansåg att mina problem var för små. 

I och med mitt mående har jag inte kunnat fokusera på annat än det jag tycker är kul, vilket gör att jag hamnat efter i skolan. Jag tar studenten om ca 5 veckor och även det är något som gör mina dödstankar starkare då jag dessutom har grov separationsångest. Jag vill inte alls vara med om detta med skiva, utspringet, flakåkandet och mottagningen. Jag vill verkligen inte det. för mig är det inget jag ser fram emot och jag bryter ihop bara jag tänker på det. 

Vad ska jag göra? jag vill verkligen inte leva….

Annons:
VildaVittra
4/23/14, 2:22 PM
#1

Skriv en öppenhjärtig dagbok och ta med till psykologen, där du antecknar tankar, problem o.s.v. Jag vet hur svårt det är att komma ihåg vad man ska ta upp, så jag skriver just ner det. 

Man får hoppa över studenten, det är inget tvång att ens gå till skolan den dagen.

Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus

[Yllhilda]
4/23/14, 3:46 PM
#2

Få är de gånger då jag varit på fester där jag inte känt deltagarna. Jag gillar det inte. Lyckligtvis är varken fester eller studenten obligatoriska. Prata med läraren och be dem antingen skicka hem betygen eller hämta ut dem personligen och åk hem. 🙂

VildaVittras förslag är jättebra. Skriv.👍 För som ni säger, när man sitter där minns man inte allt man tänkt och känt.

Har du kontakt med andra som har samma diagnoser?

mandalas
4/24/14, 8:57 PM
#3

det är ett stort steg att bara erkänna att man mår dåligt, och viljan att göra det bättre. Vet inte om jag skulle klarat det utan familjemedlemmar och stöd. 

en psykolog som säger att ens problem är för små är ingen psykolog; det finns inga för små problem. Olika saker påverkar olika människor på olika sätt, det är ingenting man kan styra över. Jag hade avfärdat mina problem som I-landsproblem länge innan första tankarna på döden kom, och jag förstod att det inte riktigt stod rätt till. Det är viktigt att du pratar med någon du har förtroende för, kanske en professionell om det fungerar, men om det inte fungerar är det nästan bättre att prata med någon man känner, men kanske inte har för nära in på livet men ändå känner för. jag har haft turen att ha båda två och det har gett mycket, vet inte var jag hade varit utan detta stöd. 

jag har ingen erfarenhet av dina diagnoser, så jag kan inte uttala mig om det, men viktångest är någonting jag är väldigt bekant med. min väg för att komma till bukt med den är inte slut, men har kommit en bit. Träning har hjälpt, inte för att gå ner, utan för att jag gillar min kropp mer när jag tränar och känner att den fungerar. också att komma i sådant lugn med sig själv att man kan acceptera att man är som man är, klyschigt men det stämmer. men det var ingenting jag klarade av heller när jag var så långt nere att jag tänkte på att det skulle kanske vara bättre om det slutade. detta går över, och du gör helt rätt just nu.

det är precis som du gör som man ska göra, skit i skolan, det är du som räknas i slutet. jag pratade med skolan och har fortfarande en aktiv dialog om vad jag klarar och inte, har fått anpassade uppgifter och läxstopp då detta har skapat enorma ångestattacker. man ska som du gör fokusera på det roliga, och om du inte tycker att student och fester är roliga (i likhet med mig) så ska du inte känna ett tvång att göra det. (ska och ska, är ledsen om det låter fel, vet inte hur jag ska skriva annars.) 

någonting jag har märkt är att närhet till djur hjälper, låter kanske också väldigt klyschigt, men det är någonting med det som är väldigt rogivande och att ta hand om någonting ger en mening med vad man gör, så känner jag i alla fall. 

jag hoppas detta var till hjälp, och att det inte var för mycket tjat om mig själv, har inte så mycket annat att utgå ifrån. Om du behöver någon att bara få utlopp för känslor emot kan du alltid kontakta mig, så hjälper jag dig så gott som jag kan. Alla säger det, men det är sant, DET BLIR BÄTTRE! tänk på det roliga, ställ inga krav på dig själv, och bara var den fantastiska människa du verkar vara. Livet är för fantastiskt för att kasta bort, jag lovar dig, har haft fall av självmord i familjen och det är svårt att förstå ibland om man inte känt samma sak, men du är skyldig dig själv en chans att bli bättre, för det blir det, och jag lovar dig, det är värt det! 

tveka inte att höra av dig om det är någonting!

Upp till toppen
Annons: