Annons:
Etiketterpersonlighetsstörningarborderline
Läst 3722 ggr
Luis_felipe
2014-04-25 02:22

Inga känslor?

Hittade denna sajt alldeles nyss och tänkte att det kan vara värt ett försök å se om jag kommit rätt. 

Ger lite info om mig själv innan jag går in på mitt problem och fråga.
Jag är 20år adopterar från Colombia och har sedan ca 5år tillbaka haft diagnosen ADD (rätt grov sådan) och jag har fått olika mediciner mestadels för att kunna koncentrera mig, hålla mig vaken och annan medicin för sömnproblem och jag har sedan kanske 4år sen tillbaka haft problem med mina känslor. Jag har inga… Jag har absolut 0 empati för folk och det värsta jag vet är när folk försöker att prata känslor med mig… 

Det är som att hela delen av hjärnan som bryr sig bara lägger av totalt. Inte ens när mina närmsta vänner kommer med problem så kan jag bry mig och flertal vänner (tjejer mestadels men en del killar) har helt slutat prata med mig för att jag helt enkelt är så känslokall. Spelar ingen roll hur mycket jag en försöker men det går liksom inte… Det är heller ingen teori jag har liksom. En av min absolut närmsta tjejkompis sedan 5år tillbaka har slutat helt och hållet med att ta upp sina problem med mig för att jag är "Helt sinnessjuk känslokall och borde söka hjälp"…

Min mamma och min mormor har haft en väldigt stark relation enda sen vi flyttade hit där jag bor nu och hon brukar komma hit typ 3-4 dagar i veckan och prata med alla och ba kolla läget men för ett tag sen så bråkade de och kom fram till att de aldrig mer skulle träffas / prata med varandra och jag trodde aldrig mer att jag skulle se henne (det löste sig efter några veckor) men under den tiden mådde ju mamma skit men jag kände absolut ingenting? Hade träffat henne nästan varje dag och på varje högtid och jag brukade spendera alla mina sport/vinter/sommarlov hos henne som liten och när hon försvann ur våra liv så var det liksom ingen skillnad? Kände absolut ingenting alls?

Skulle kunna fortsätta i evigheter med exempel men vet någon vafan det kan vara? Finns det nånting som går hand i hand med ADD som kan ge sånna här symptomer?

Annons:
.m.m
2014-05-05 01:23
#1

Nedsatt känslighet och add har inget med varandra att göra. Tvärtom egentligen. Ett uttalande som "sök hjälp" används mest som en avsiktlig förolämpning i vårt samhälle idag, men det kan vara värt att ta det mer bokstavligt och ta upp med någon professionell och se om ni kan hjälpas åt att hitta och lösa upp knuten. Det låter ändå som att du vill känna, har jag förstått dig rätt då? Du kommer troligen få frågan om du upplever att alla känslor är avtrubbade. Kan dina föräldrar möjligen stötta upp med ett besök hos öppenvårdspsykiatrin? Det kan krävas att du går till vårdcentralen och berättar om din oro först och att de skickar en remiss. Men ring och hör med dem. Hoppas du får svar på dina frågor.

portera
2014-07-27 01:04
#2

Jag är i stortsett likadan och har troligen ADD. En teori jag har är att frånvaro av moder (i mitt fall 2 veckor för bröllopsresa) när jag var 6mån gammal lett till ett existentiellt trauma, som liksom hämmat mitt känsloliv. Men vad vet jag. Skulle alltså inte förvåna om just det faktum att du adopterats bidrar till hur du upplever känslor. Jag ställde istortsett samma fråga på Bokstavsfolk och fick höra om Alexitymi - svårighet att tolka och förmedla känslor. Du kan ju kolla upp det.

[Yllhilda]
2014-07-27 11:13
#3

Har du läst något om antisocial personlighetsstörning? 

En jag känner sa att han var sociopat/psykopat. Han hade varit förälskad, hade vänner och sådant, men han brydde sig bara inte om folks problem. Jag hade svårt att tro honom eftersom allt man lärt sig i äldre textböcker och på tv är ju att dem är otroligt manipulativa, agressiva och kriminella. Men det är han inte, och det var det som var så svårt att ta in.

portera
2014-07-27 11:47
#4

Antisocial personlighetsstörning tror jag inte jag har, jag bryr mig för mycket om lagar och regler (att passa in) och känner skuld när jag gjort något dumt. Jag bryr mig när jag träffar personer, eller möter problematiken men är dålig på (kommer inte naturligt) att följa upp hur någon (nära vän) har det regelbundet. Det är som om jag inte saknar (bryr mig tillräckligt) mellan att man ses. En nedsatt saknad. Många skriver på facebook hur de saknar den och den vännen, åhh vi måste träffas snart… Så uppfattar inte jag det, jag känner inte saknaden men är både glad och tacksam när jag väl interagerar (möter/chattar) med personen igen. Ingen aning vad detta är TS, men känner du igen dig i vad jag upplever?

Upp till toppen
Annons: