Annons:
Etikettallmän-psykologi
Läst 1830 ggr
Gurkand
2014-05-02 22:06

BDD blyg& tystlåten , tips?

Någon mer än jag som är väldigt tystlåten bland människor ni inte känner så bra?

Någon som tagit sig ur blygheten?

Jag är superblyg med nya människor och säger ingenting . Skäms för mycket över hur jag beter mig och över hur jag ser ut . 

Är nästan besatt av hur jag rör munnen när jag pratar och hur min röst låter. Jag blir så  besatt att det blir svårt att artikulera och få fram rätt bokstäver i orden.  När jag pratar så pratar jag jättetydligt och det låter konstigt. Men det är för att jag måste upprepa orden i huvudet flera gånger innan jag säger dom . Skäms över hur munnen rör sig och måste pilla med fingrarna över läpparna för att munnen inte ska synas. 

Tror jag har BDD pga min besatthet av utseendet . Är snart 30 noch hade hoppats på att blygheten skulle växa bort men icke! 

Jag tycker att jag ser helt knäpp ut i ansiktet och vågar inte möta folks blickar . Skäms över huden då jag haft en del akne och över munnen och tänderna då jag har överbett .  Jag skäms över nästan precis allting i mitt utseende och jag har gjort det sen jag blev mobbad i grundskolan. Fick kommentarer på precis allting i mitt utseende och det har bitit sig fast stenhårt. 

Redan när jag var 12 börja jag spegla mig pga detta och jag har varit besatt av speglar ända sedan dess. Jag speglar mig säkert 1000 ggr om dagen och när det var som värst isolerade jag mig inomhus i flera månader med speglar i alla rum och vågade inte möta någon. Är besatt av att leta nya fel och varje gång jag ser ett nytt fel sjunker hjärtat ner i golvet och jag dör inombords.

Det finns inga kort på mig sen flera år tillbaka då jag vägrar vara med på kort då jag är rädd att jag ska få syn på kortet och se hur jag ser ut. Skulle jag se konstig ut så hade jag fått fullständig panik och isolerat mig ännu mer.

Just nu har jag gått ner mycket i vikt vilket har gjort att jag blivit hängig = ytterligare ett fel jag hängt upp mig på och som gör mig tokig.

JAg går hos en psykolog men han fattar inte problemet. Han säger bara att "utseendet är det inget problem med" sen så bryr han sig inte mer . Han ger mig inga tips och ber mig att skaffa ett jobb . Men ja gkan inte jobba pga social fobi.

Är isolerad nu sen 2 år tillbaka . 

Någon som känner igen sig o har tips?

Annons:
Felicia1995
2014-05-03 00:34
#1

Jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Du är definitivt inte ensam om det du är med om! Men jag har tagit mig ur det, som jag räknar det tog det ca 10 år och började i 3:an i lågstadiet.

När jag började 3:an gick min bästis om 2:an, jag var alltid framåt, hade inga som helst problem med att vara med andra, stå för vad jag tycker eller bry mig att jag var smal. Men när hon gick om, så stod jag där och kände mig ensammast i världen för jag trodde hon fortfarande skulle umgås med mig. Jag blev som ett frågetecken hela jag, var det mig det var fel på? Hon tog med sig hela mitt självförtroende. Än tänkte jag inte på mitt utseende. Men jag vågade inte umgås med vemsomhelst längre och satt själv på rasterna tills en rastvakt tog med mig och frågade om jag fick leka med två andra tjejer som varit bästisar sen de föddes. Där kom jag inkräktades på deras ''territorium'', vi hade det roligt dem första dagarna men sen började den ena tjejen som vi kan kalla för X att frysa ut mig och snacka skit om mig med sin bästis. Jag gjorde allt för att bli omtyckt, jag visste inte vad som var fel på mig. Vissa dagar hade vi kul men det kunde bli dagar som jag räknade ut- Idag är det onsdag! Då brukar dem prata med mig och inte titta på mig sådär konstigt. Folk tyckte också det var jättekul att bära omkring mig och sa ''Du väger ju ingenting!'' eller så sa dem ''Varför är du så smal Felicia?'' Jag som inte kunde nåt om vikt och allt det där sa att ''Det var för att jag inte kunde behålla maten när jag var bebis och sov nästan hela tiden'' (förskönar det lite). 

Jag vågade inte gå på kalas, ringde någon och ville leka så kunde jag inte eller orkade inte. Jag stannade hemma i ''tryggheten.'' Jag kunde få panik över redovisningar, jag var jätterädd för att göra fel så jag var sjuk dem gångerna, men då trodde jag att jag var sjuk och visste inte att det kunde ha med rädsla och ångest att göra.

I femman, vet inte om det var sommarlovet precis innan jag började men det var väl då jag verkligen såg mig själv i spegeln. SÅ SMAL. Den sista gnutta självförtroende var som vips försvunnen. Allt jag tänkte på var hur jag såg ut och tänkte tillbaka på alla frågor och de gånger jag blev buren. Då började jag få problem med magen, trodde jag men istället som jag vet nu var det en stoor klump i magen och jag klarade inte av att sitta inne i klassrummet utan gick ständigt på toan. Jag klarade inte av att prata med andra jag blev darrig, torr i munnen, hjärnan gick i högvarv, fick inte säga fel, svettades, rodnade, stammade och även om det blev rätt så var det fel. Denna extrema känsla varade upp i 8:an men var ändå kvar speciellt när jag skulle prata med andra. Jag kunde korsa mig i ytterdörren för att bli tvingad till skolan, låsa in mig på toa, sitta och skrika i soffan att jag inte ville. Grät på nätterna. Var nästan aldrig i skolan mellan 5-7an, knappt ens ute när jag var ledig för jag ville inte träffa någon jag kände, minst sagt bli sedd överhuvudtaget. Men jag la det som att jag var blyg. Magen åkte vi in till doktorn med flertals gånger men där var det inga problem..

Jag hade också problem med hyn, finnar i hela ansiktet, inte stora men små och många. Jag var fortfarande, nu var jag bästis med X och hennes bästis hade bytt gäng och istället kom klassens mest o-omtyckta in bland oss. Hon var också jättesmal och skulle jämföra sig med mig, VARJE DAG, hon skulle alltid ha nåt att tävla om. X snackade skit om henne med mig, vi skulle frysa ut henne.. Men jag dög aldrig för X och hon kunde bli sur över ingenting och jag var tvungen att be om ursäkt. Jag hade ingen annan i skolan då och jag klarade inte av att prata med någon, var blyg mot alla i så som du skriver att du har det.

Det blev lite ljusare när jag började äta och träna för att gå upp i vikt, satte mål över att idag ska jag säga detta till denna, jag visste vad jag ville bli. Jag ville bort från denna skolan och göra det jag var bra på som ingen annan här kunde. Jag mästrade inget i högstadiet med blygheten utan den var densamma…

Jag började på gymnasiet jag hade satt höga förväntningar på och fick vänner. Men det blev som förut, jag fattade inte VARFÖR, varför ska jag ha det så svårt att vara jag?? I början av tvåan bytte jag gymnasium till det jag går i nu. Började om 1an och hade bättre självförtroende för att de var 1 år yngre. Det gick faktiskt bra, för första gången så fick jag en riktig vän och hon gillade mig för den jag var. Vi hade jättekul och jag började bry mig mindre om vad andra tyckte, sen fick jag en till som höll på att bli utstött och hon är nog en av mina allra bästa vänner. Hon är en riktig tuffing:) och nu har jag fått en till som förstår mig.

Jag tror att allt för mig har hängt på att hitta mitt ställe där jag kan vara mig själv, jag ville ha någon som accepterade mig för den jag är. Jag finner min trygghet hos mina vänner. Jag kan ha svårt med nya folk nu också, men i mycket lägre grad. Har du folk som förstår dig, gillar dig för den du är så börjar du gilla dig själv mer. För att klara högstadiet, satsade jag på att få det jag tyckte sämre om bättre.. Men hyn blir bättre, när du mår bättre och kroppen får man acceptera för alla är olika. Finns nog miljontals tips på hur du får dig att tycka om dig själv.. Jag är rätt säker på att jag hade social fobi i högstadet-lågstadiet med stor ångest på det, nedstämd och allt där till. För mig var vänner nyckeln och att hjälpa de som gick igenom att bli utstötta som jag var som har fått genom alla år av att vara det själv, medkänsla och stå upp för dem. Jag har även djur, två hundar som är mitt allt och som jag kämpar för. Djur gör under och du har dem vid din sida, även om man känner sig ensam… Så är man aldrig det.

På nåt sätt får man finna nåt som ger en självförtroende, jag vet hur JÄVLA svårt det är… Men jag stannar i din tråd och hoppas du fått på nåt vis, igenkännande från min långa text 😞 och kanske finner hjälp i nåt av det. Du ska iallafall inte känna dig ensam i det du går igenom:)

Jag tror på att du kan! Ingen är perfekt, en riktig vän är den som accepterar ens brister, vad man tror på, stöttar och gillar en för den man är! Som du kan kontakta när det är som värst. Sen får man sätta mål, kanske hitta ett intresse du brinner för, finns nog mycket mer.

Hoppas du får en lugn & trevlig helg utan problem! ❤️

// Med vänliga hälsningar, Felicia Vinkar
 ~ Ett hem utan hund är bara ett hus ~

Gurkand
2014-05-03 11:16
#2

Hej och tack för det fina du har skrivit ! 

Ja riktiga vänner är nog det bästa man kan ha , de ska man vara rädd om. De som accepterar en för den man är och vill vara med en eftersom att de tycker om en . Jag önskar att jag kommer finna en sån vän nån gång . Men det är så svårt när man är blyg . Men jag ger inte upp ! :)

Djur är också det bästa som finns  ! Jag är alltid med djur , speciellt katterna hemma . De brukar känna av när man är ledsen för då kommer de och kryper upp hos en i sängen och kurrar och vill gosa . 

Jag skäms eftersom att jag är 25+ år nu .. jag är vuxen och har fortfarande samma problem :S

 Innan när jag gick hos psykolog när jag var liten så sa de att det skulle växa bort. Att det var ett typiskt pubertetsproblem . Att alla tonåringar har ångest och är trötta osv .Sen i gymnasiet var det samma visa .

 Har även varit hos doktorn tusenmiljoner gånger pga alla mina fysiska symptom som jag haft genom åren. Nu vet jag att det är ångesten som satt sig fysiskt på min kropp. Jag var extremt trött under skoltiden. Jag somna direkt jag kom hem och sov till nästa morgon och hade svårt att göra läxorna pga tröttheten . Sov hela helgerna med . Kunde sova ett par dygn i sträck vissa gånger. Hade problem med huden som du också säger. Massa röda fläckar överallt som kom när jag gick in i skolan som brändes och ibland blev hela fejjan röd och jag fick som eksem pga stressen. På helgerna hemma var de borta. 

Ja, intressen är väl det man egentligen ska satsa på. Men jag saknar sällskap och att göra allt ensamt känns så meningslöst. Delad glädje är ju den bästa glädjen . Gör man det själv så kvittar det känns det oftast. Men jag ska göra saker ändå som är roligt . Ska satsa på att var mycket utomhus i naturen och så ska jag testa att måla för det var längesen.

Tack för att du skrev

Felicia1995
2014-05-03 21:20
#3

#2 Det är jobbigt att du har det som det är och tycker definitivt att din psykolog borde se detta seriöst för du vill inte ha det såhär och du vill göra nåt åt det. Tycker inte du ska skämmas över att du har det än, det är inget fel på dig, du är jättebra på ditt sätt :) finns så många som har social fobi eller går ensamma, blir så less när folk ser det men inte gör nåt åt det för att hjälpa han/hon för det är så extremt jobbigt.

Jag gillar också katter! Hundar och alla små gnagare hehe ;) jättemånga som gör.. Det är ett intresse du kan dra på för många gillar att prata på om sina djur, sin familj mm :)

Finns det inga målargrupper eller målarkurser man kan gå där du bor eller andra som intresserar dig? Lättast att lära känna andra är ju igenom sitt intresse, kan tänka mig att det kanske inte är så stora grupper när det involverar detta :) så det kanske hade varit bra? Du behöver absolut inte satsa på att prata med alla utan gå på känn, kanske någon som intresserar dig att ha som vän? Vilka enkla frågor startar lätt ett samtal? ;) Jag gör jämt bort mig… som jag blev nertryckt för av min gamla bästis men tydligen så är det de som gör att jag är rolig. Alla gör bort sig och det är överallt :) man får lov att vara lite virrig. Man får lov att prata övertydligt, då hör man vad ju vad man säger… jag brukar prata för lågt, jobbigt att få säga om sin mening men personen menar nästan aldrig nåt illa med det. Sen finns familj också och inget fel att umgås med dem :)

Jag fyller 20 nästa år jag har vänner som är 4-10 år äldre, många som är yngre än mig, jättefå som är lika gamla som mig, kanske bara 1-2. Du väljer det du är bekväm med. Många har problem med finnar, vissa mer och andra mindre men många förstår + du har ångest, klart du har lätt att få när kroppen genomgår stress så ofta.  

Jag går hos en psykolog nu men för min ångest och nedstämdhet. Vi ska kolla vidare om depression. Kan inte heller göra läxor, kommer inte upp ur sängen och får sån ångest även om jag bara ska träffa en kompis. Men jag har inte problem att prata om hur jag har det för jag känner att jag vill att folk ska förstå mig och att det inte är som det ska. Så det är inte så att jag mår bra än heller. Men det sociala har blivit bättre 👍

// Med vänliga hälsningar, Felicia Vinkar
 ~ Ett hem utan hund är bara ett hus ~

Upp till toppen
Annons: