Min pappa
Hej!
Jag menar inte alls att klandra min pappa eller påstå att han gör saker fel!
Men, det är så att jag och min pappas relation är ganska spänd. Eller vad man nu ska säga. Han blir väldigt lätt irriterad och klagar mycket, inte på mig men på andra saker. Sist jag var hos honom slutade det med att jag gick därifrån för jag orkade inte med att han skulle hålla på. Han frågade hur länge sedan jag hade duschat, jag sa det vart för 4dagar sedan och då blev han irriterad och gick igång om att man kan få infektioner och att man luktar illa. Så jag frågade om han tyckte jag luktade illa, han sa nej men att jag kommer göra det sen.
Så sa han att han ville att jag skulle vara ren när jag vart där och att jag vart hos hästarna och säkert suttit på en sten och att jag sen satt i hans soffa. Så jag frågade om han ville jag skulle gå, han sa dock att jag fick sitta kvar endå då.
Jag respekterar om han inte ville att jag skulle sitta i hans soffa om jag var smutsig men han får ju skylla sig lite själv tycker jag om han sa att jag inte behövde flytta på mig.
Jag har väldigt svårt att veta vad jag ska säga och min pappa är väldigt säker på att han vet bäst. Ja, han är äldre och jag vet att han vet mycket mer än mig om livet osv
Han klagade på att jag "försvarade" mig genom att säga att det spelar väl ingen roll för honom om jag inte duschat på 4dagar, menade liksom att han kan väl tänka på sig själv istället när det gäller det.
Jag vet att min pappa oftast inte menar illa, sådana här saker händer iprincip varje gång jag träffar honom(Jag bor hos min mamma och har inte umgåts med min pappa på ett tag innan vi började umgås nu) men vi brukar snacka om det nästa gång så att vi typ löser det.
Nu vet jag ju att ni inte känner varken mig eller min pappa och ni är inte här och tar del av hur vår relation är, men vad ska jag göra i sådana situationer?
Vad skulle bli bäst? Bara gå därifrån eller säga något?
Jag vet att bara jag kan veta hur jag ska göra så men jag har funderat jättemycket på hur jag ska beté mig när jag hänger med min pappa men jag kommer aldrig fram till något bra.
Jag tvivlar ganska mycket på att jag klarar av saker pågrund av att jag har lurat mig lite och fått mig själv att tro på att jag klarat av saker som jag egentligen inte klarar av och att jag vart glad även fast jag inte var glad.
Så vad tror ni, vad hade ni gjort? Hur tänker ni att min pappa tänker och hur tror ni han är?
Jag känner ju min pappa en aning och vet att han gör saker som han inte alltid vill, men aa.
Om jag var du skulle jag nog säga vad jag tycker att han gör fel bara så att han vet… För annars vet han ju inte vad han ska ändra på:)
Gud vad bra jag stavar…
Jag är pappa till en massa flickor och ibland kan jag ha en dålig dag och så kommer de å stökar ner och jag blir irriterad och är "onödig". I ditt fall kommer du direkt från stallet. "Direkt från stallet" är från hans sida sett för det är ju det vi diskuterar. Det kan räcka med just det för att han ska säga en del "onödiga" saker.
Hur du ska uppträda? Ja, varför inte gå och duscha? Precis som jag skulle uppskatta stort om mina flickor plockade upp efter sig eller iaf plockade upp nåt. Att de visar att de vill…sen kan jag göra resten.
Tja, jag kom inte direkt från stallet utan direkt från skolan. Jag förstår hur du tänker men det hade ju inte direkt spelat så stor roll om jag hade gått och duschat för jag har inga kläder hos honom och då hade jag endå fått ta på mig samma kläder så det hade ju inte gett så mycket. Dessutom ogillar jag att duscha hos honom eftersom det är så stökigt och smutsigt. Det vart ju därför jag frågade om han ville jag skulle gå eftersom att han ogillade att jag satt där oren typ. #1 Jo, vi brukar snacka om det! Det är ju såklart inte bara han som gör fel alltid men det är så jobbigt att det för det mesta blir så spänt och att det så ofta finns något att gå igång på. Blir lite nervös för jag vet inte alltid om det är jag som gör att han blir arg eller om det är hans fantasi, sen tycker jag det är oerhört irriterande att han blir så himla irriterad på allt. Jag bad honom att lugna sig en gång när han blev upprörd av något och då blev han arg, sen är det väl kanske inte så konstigt att man blir irriterad på andra saker om det är något man redan är irriterad på men det blir obekvämt att man inte kan prata om han är irriterad, vilket han är så ofta. This is fluffing confusing. Jag vet att han bryr sig, han försöker så. Han har sagt några gånger att han har skuldkänslor för vår tidigare relation, känns som att det är lite därför han blir så irriterad, för att han är rädd för att göra fel. Men hur blir man av med ilska då? Fuu, mycket text. Är inte så bra på att varken skriva eller prata så jag hoppas ni fattar vad jag skriver.
Ilska är det svårt att göra sig av med, och jag förstår att en hel del sådant byggs upp när det är så komplicerat som i relationen mellan dig och din pappa. Om du känner att du blir ilsken av hans irritation, så är det allra bästa (tror jag) att helt enkelt lämna rummet och därmed situationen även om det kanske kliar lite att börja argumentera emot. Det verkar ju trots allt som att du och din pappa har någon typ av dialog där han har insikt i sitt beteende, men han kan inte hantera sin irritation i alla fall, och du kan då inte hantera din ilska trots att du är logiskt medveten om att han "menar väl".
Genom att bara gå därifrån besparas man onödig konflikt, och ingen sida behöver känna att de har mest "rätt" eller "fel" i sina känslor. Jag har själv använt mig av den metoden när mamma drar igång med klagomålsvisor, och idag har vi en mycket mer harmonisk relation än när jag försökte ta diskussionerna… hoppas det blir bättre för dig!
Ja. Håller med föregående talare. Lämna rummet. Det kan sägas ord som inte är bra och det kan vara bra att vara på lite distans till var och en hittat tillbaks till lugnet. Är det så att ni är i nån "orienteringsfas"? Så ni vet var ni har varann?
Well, jag menade mer att det vart min pappa som blev arg och irriterad men att jag däremot kan bli enormt irriterad och så. En gång lyckades vi dock gå från att nästan börja bråka till att förstå varandra. Eller vad man ska säga. Så jag är ganska säker på att det går frammåt. Vi är ju ganska lika och vi båda är lite paranoida ehe. För några år sedan hade jag vart irriterad på min pappa längre och jag hade nog inte ens gått tillbaka till honom. Men jag hoppas i alla fall att jag vet bättre nu, jag vet ju i och för sig mer nu än innan då jag trodde att min pappa struntade fullständigt i mig. #5 Är inte helt 100 på om jag förstår vad du menar med "orienteringsfas" c:
Orienteringsfas är benämning för en period i tid där människor lär känna varann innan det går över i djupare samarbete.
Som du skrev så har du inte varit så mkt med honom på senare tid och både du och han har utvecklats under den tiden. Så jag vill mena att det gäller att "hålla i" och vara lyhörd. Du diskuterar så genomtänkt och med självinsikt så jag är helt övertygad om att det kommer att gå bra. Han ska vara glad över att ha sån dotter.
Nu förstår jag! Tack så mycket :) Jo, jag tror faktiskt också det kommer gå bra. Ibland är jag i och för sig rädd att vi ska tappa kontakten igen men eftersom att han vill så jävla mycket och dessutom har jag en amazing faster!
Aja, tack!