Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
03. Allmän psykologi

Samhörigheten dör ut

2014-05-27 20:23 #0 av: LLLINN

Jag är en tjej på 17 år som ser mig själv som hyfsat mogen för min ålder och framför allt vääldigt tänkande på saker och ting. Kanske är det vanligt i den här åldern, jag vet inte. Jag tänker i alla fall mycket på personlig utveckling och vill alltid ha svar på varför jag reagerar på olika sätt osv. Nu på senaste tiden har jag lagt märke till ett drag hos mig som jag vill finna botten i. Det är så att jag lätt går in i olika gruppsammanhang, t.ex. när jag skaffade hund så gick jag genast med i alla klubbar, forum och grupper och skulle engagera mig i allt osv. Samma sak när jag hittade intresset för feminism, jag skulle genast ta reda på allt och även vara i mittpunkten av själva fenomenet. Det jag har märkt är att jag, i båda dessa situationer, efter en tid har har viljat ta mer och mer avstånd. Inte känt mig välkommen, trots mycket välkomnande personer, inte känt mig hemma och inte känt mig som "en av dom". Dock har jag fortfarande haft kvar samma intresse, jag har t.ex. fortsatt träna hund på egen hand och känt ett behov av just det.

Jag undrar om någon känner igen sig, och om någon vet vad detta beteende/dessa känslor kan bero på? Finns det något jag kan jobba på med mig själv för att det inte ska bli såhär, för jag vill ju vara kvar i alla dessa sammanhang och jag vill ju känna samhörigheten - men den bara dör ut... För faktum är ändå att trots att mitt hundintresse finns kvar så får jag inte alls samma inspiration och motivation som jag fick när jag varje dag var aktiv i olika forum osv. Det kan jag verkligen sakna!

Tack för att du har tagit dig igenom mitt säkert flummiga och allt för långa inlägg, och tack på förhand om du tar dig tid att svara! Kram :)

Anmäl
2014-05-27 20:33 #1 av: Tjeja

Det låter lite tycker jag, som att du förväntar dig att en förälskelse ska vara evig...

Men verkligheten är den att man blir förälskad i något nytt, spännande och roligt och lätt i alla människor som har med det att göra osv.

Men förälskelsen går över och då visar det sig vad som var riktig kärlek.. Tex är din kärlek fortfarande vovven och träna med den.. 

Med förälskelse är det ju så att just när man upplever den känns den stark och stadig som något som alltid kommer finnas där. Men så är det ju inte. Och att vara så intensivt engagerad i något som man är i början när man är förälskad... det orkar man inte i längden. Det är något man i så fall behöver växa in i med tiden.

För tänk efter, bland alla de riktigt engagerade personerna du träffat i dessa sammanhang, de som verkligen kan, vet, har osv... det är människor som hållit på länge.. de har byggt sin kärlek med tid och arbete.. :)

Så vad vill jag säga.. jo jag tycker det låter som det du beskriver är något alldeles normalt och kanske just för din unga ålder också.. Du har inte landat riktigt än i att det är så här verkligheten ser ut.. i början när man upptäcker något får man en väldig energi kick.. den kan man ta vara på för att få en liten jumpstart så att säga.. men sedan måste man jobba... och då visar det sig om käreken var äkta eller det bara var en kul grej och en förälskelse och inget mer.

Tja.. ungefär som med människor och förälskelse.. man måste bygga under en längre tid för att det ska bli riktigt kärlek, oavestt hur otroligt fantastisk stark, äkta och verkligen förälskelsen ens känns i början. :)

Kram och lycka till! Blomma

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-05-27 20:51 #2 av: LLLINN

#1 Åh vad fina ord, tack så jättemycket!! Uppskattas otroligt mycket, tar till mig varenda ord. Tack HjärtaBlomma

Anmäl
2014-05-27 21:56 #3 av: Tjeja

:) vad skönt att du kan ta till dig :) Tummen upp

Tycker du har väldigt sunda funderingar som undrar över dig själv, det visar att du håller på att mogna och växa själsligt och mentalt också inte bara fysiskt liksom! 

Det kommer gå bra för dig i livet! För du kommer lära dig att hantera det du möter. Eftersom du funderar över saker och dina egna känslor så som du gör! 

HjärtaBlomma

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2014-06-02 16:03 #4 av: Jvive

Hej!

Jag känner igen mig i varenda ord du skriver trots att jag är ganska mycket äldre än du, 36 år. Allt verkar så bra till en början och jag engagerar mig jättemycket men så rätt snart får jag den där känslan du beskriver av att inte vara med i gemenskapen fullt ut utan att istället känna mig utanför och när jag tänker efter så är föreningen (eller vad det nu handlar om) inte så kul längre.

Tjeja har nog helt rätt i det hon skriver. Jag har kommit fram till att jag nog är lite för otålig och förväntar mig den där djupa äkta samhörigheten alldeles för tidigt och eftersom den tar ett tag att arbeta upp så ger jag upp för tidigt och letar efter nästa grej istället...

Ett exempel är alla fritidsaktiviteter jag provat på genom åren. Jag har provat nästan allt men inte blivit bra i något för jag har aldrig gett det tillräckligt med tid. I början är det superkul men så fort "förälskelsen" lägger sig ger jag upp.

Jag känner tyvärr igen mönstret även i vänskapsrelationer. I början verkar alla så himla trevliga och "perfekta" men så fort jag börjar umgås med dem lite mer så blir jag ledsen och besviken på att vi inte kommer in i den där nära relationen som jag vill ha med dem och så börjar jag i stället hitta alla möjliga fel och brister hos dem.

Jag har dock de senaste åren blivit medveten om den här egenskapen hos mig och har nu börjat försöka ge saker och relationer lite mer tid innan jag utvärderar dem så hårt. Jag märker att det faktiskt gör skillnad och att bara man ger saker och ting lite mer tid så ökar chansen för att det ska bli sådär bra igen som det var vid första anblicken. Jag fick den här insikten först för några år sedan och jag kämpar fortfarande men det viktigaste är ju just insikten och den har ju du redan! Nu är det "bara" att komma ihåg den och att reflektera nästa gång det händer.

Att vara sån här hänger åtminstone för mig ihop med höga krav och otålighet att nå bra resultat. Jag försöker ta det lite lugnare och vara nöjd i stunden med det jag har just nu. Men det är inte lätt... jag kämpar varje dag...

Lycka till! Jag tror jag vet precis hur det känns!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.