Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
03. Allmän psykologi

Vad ska jag göra?

2014-05-30 15:25 #0 av: kattenröd

Hej, hoppas dethär kommer rätt..
Jag har problem med en dominerande mamma som inte gillar min sambo. Jag vet inte vad jag ska göra :( Min mamma och jag har alltud haft ett ganska nära förhållande och vi ses ofta. Men jag har väldigt svårt att stå upp mot henne och jag låter bli att berätta många saker som jag vet att hon inte tycker om. Nu är det inte bara mig det gällaer utan min sambo är utsatt... De är båda ganska stora personligheter och börjar bråka lätt. Min mamma är väldigt nedlåtande, säger att hon bara kräver av andra samma som hon kräver av sig själv, vilket är mycket. Jag själv blir som förlamad i dessa situationer. Jag borde väl försvara min sambo men jag blir så full av ångest och rädsla. Nu skulle min mamma komma och hälsa på imorgon, men vi fick till ett så stort bråk med sambon om saken att jag ringde henne och sa att jag är sjuk, alltså ljög :( Jag är frustrerad och kan inte hantera detta! Jag känner mig som världens största fegis. Jag är 33 år och alltså ingen lillflicka längre, men jag känner att om jag nu tar upp detta med mamma så blir det till att jag måste dra upp ett helt liv av sår. Jag har aldrig kännt att jag räckt sån som jag är.
Det här känns helt sjukt. Jag tycker inte någon behöver acceptera att någon annan är nedlåtande eller behöver fjäska till sig hos nån som inte tycker om en. Samtidigt önskar jag bara så innerligt att de skulle kunna vara sams. Hjälp? Jag är en enda stor knut just nu.

Anmäl
2014-05-31 16:50 #1 av: Ebolaa

Hej gumman! Beklagar allt som varit, jag är i samma situation. Med vissa skillnader förståss.

Ett tips skulle vara att du faktiskt tar avstånd från din mor, även om ni är nära så verkar det ju inte vara på bådas villkor när du måste hålla undan information som hon inte gillar osv. Din mamma har lite drag av personlighetsstörning också. Det är många som går odiagnostiserade då dessa personer inte kan se sina egna fel och brister, men hittar dem ruskigt fort hos andra och berättar hur andra ska leva osv.. Nåväl, det är inte av så stort värde om hon eventuellt bär på en diagnos eller inte. Bara en känsla jag fick...

Här är länkar över olika personlighetsstörningar: http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Psykiska-funktionsnedsattningar/Faktablad-om-psykiska-funktionshinder/Vad-ar-en-personlighetsstorning-och-vad-kan-man-gora/ 

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=139&Personlighetsstorning

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=4850

En person som är diagnostiserad kan ha drag av olika typer av personlighetsstörning. Det är mycket komplext och det är nog inget man "tillfrisknar ifrån" utan jag TROR att man försöker hjälpa dessa människor att arbeta med sina brister och känna av vad de verkligen vill med sitt liv, finna lugnet i att bara ha sig själv.

Angående att ta avstånd från din mor kan det vara bra då det får dig att skaffa dig lite perspektiv på saker och ting. Dock vet jag, av egen erfarenhet, att din mor med hennes egenskaper inte skulle "släppa" dig bara för att du vill ha lite andrum. Snarare blir det intensivare, då deras tankesätt är att "åtgärda problemet så att allting ska vara så bra som innan", utan reflektion från hennes sida om vad som fick dig att inte orka med henne. Men det gäller att vara hård, även om det kommer kännas som att du är det sämsta "barnet" som väljer bort sin förälder. 

Jag vet att det är svårt att prata med en sån här förälder, jag har helt slutat försöka med min mamma. Det går inte, antingen ger hon förklaringar om att alltid har gjort sitt bästa och bla bla bla. Eller så blir hon skitförbannad och försöker skrämma en, skriker och beter sig hotfullt. 

Sök dig hellre till en psykolog som kan stödja dig än att prata med din mamma OM det nu är så som jag haft det med min mamma. Din sambo vet ju hur din mamma fungerar så han ska också stödja dig i detta. Något jag vill att du ska tänka på är att DU också kan ställa krav på hur din kontakt med din mamma ska se ut. Om du nu pratar med henne så försök få fram att hon MÅSTE bete sig i närheten av din sambo, ett rent ultimatum om att utifall hon inte gör som du säger så kommer det bli direkta konsekvenser för henne. Förklara att det gör så ont i ditt hjärta att se henne nedvärdera din sambo, att hon inte har någon som helst rätt i världen att göra det. 

KRAMIS

Anmäl
2014-06-02 11:11 #2 av: kattenröd

Tack för ditt svar. Jag känner mig så löjlug, vuxen kvinna med såna här problem, så det känns bra att någon möjligen förstår.
Jag har tagit avstånd från henne, flyttade 200 km bort för tre år sen. För några år sen så ringde hon mig varje dag, ibland flera gånger, men det har som tur är minskat.
jag ringde upp henne och berättade att jag ljög om att jag var sjuk (vad bra det kändes) och att vi måste diskutera vårt förhållande till varandra. Så om några dagar ska jag åka till henne och ta tjuren vid hornen. Vet ärligt talat inte vad jag ska säga egentligen, men tänkte börja med att tala om hur svårt jag har med att säga saker, hur ställd jag blir av hennes starka åsikter som hon automatiskt tror att jag delar, att jag är rädd för henne och hennes dom. Sen får vi se vart det leder. Något måste göras, jag blir sjuk om det fortsätter såhär.

Anmäl
2014-06-02 21:34 #3 av: Allt oviktigt

#2

Bra jobbat! Om jag var du skulle jag även göra klart för henne att hon absolut inte behöver älska din sambo men att hon måste acceptera honom. Och att när hon säger elaka saker om/till honom så sårar det dig

Anmäl
2014-06-03 12:40 #4 av: Ebolaa

Det är bra, du är verkligen inte ensam om det här. Men det är inget man direkt kan prata om. Det låter så hemskt för andra att man inte klarar av sin förälder. Och OM jag väl har sagt något om det här till andra som inte riktigt känner till hela min bakgrund när jag varit ledsen eller upprörd är att " Det är ju din mamma, man har ju bara en mamma..." Men so what, hur många gånger har den här personen förstört för mig eller sårat, varit elak mig ?? 

Nåväl, bra att du tar tag i det här. Har samma sak framför mig när jag kommer "hem" igen.. Har haft min mammas nummer blockerat i några månader nu..

Något du måste förbereda dig för INNAN samtalet är att din mamma kanske kommer med sina vanliga knep som hon vet att kan få dig på fall. Försök lite gå igenom dessa innan för att du inte ska ta åt dig eller låta dig vilseledas, utan istället fokusera på det DU kom dit för att säga. Klart att det kan va kul att se henne och allt det där, det är ju trots allt ens mamma! hehe.. 

Fråga henne varför hon måste säga saker som hon vet att andra kan ta illa upp för, Och hur hon tror att det känns för dig när det är din egen mamma som säger sånt. Och säg att du älskar den du är med för tillfället och att det kanske är han du skulle välja om du skulle måsta välja om hon inte vill försöka va hennes bästa sida för din skull..

Det är viktigt att du försöker mena allvar, för din egen skull !

(jag vet att jag låter lite hård, men utgå från det för det blir väl ändå aldrig som man tänkt sig ändå..)

Kram kram

Anmäl
2014-06-04 19:57 #5 av: kattenröd

Tack för er uppmuntran, jag blir glad :)
Min mor är en mycket omtyckt person. Hon ses som en väldigt fridfull och hjälpsam människa som vill att alla ska vara lycliga. Hon är buddhist... Detta gör inte saken lättare alls. Hennes sätt att såra är inte rakt ut, hon gormar inte utan leende talar hon om hur också DU kan leva ett bättre liv. Alltid om jag säger något som kan ses som "buddhistiskt" blir hon nästan lyrisk, jag vet att hon bara väntar på att jag ska inse att jag också är buddhist. Morr!! Jag är och blir inte det, jag har en helt egen stig att gå och det vet hon mycket väl. Suck. Ilskan har runnit ur mig och jag är rädd för att sockersöta allt jag har att säga... Vi får se. Imorgon händer det.

Anmäl
2014-06-07 16:51 #6 av: kattenröd

Diskussionen med mamma gick bra! Hon sa att hon är narsist... :O Hon lyssnade på mig! Jag känner mig fri!!!! Hahaaa!

Tack för ert stöd!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.