Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 6946 ggr
[melowi]
6/10/14, 9:26 AM

Skriva in sig på psyket?

Ni som har legat inne på psyket under en längre tid: Varför var du på psyket och hjälpte det? Hur länge var du inne? Jag funderar på att "skriva in mig själv", var där förut men inte så länge, saknade min hund så jag tryckte bort hur jag mådde och ville bara hem, så tillslut fick jag åka. Är orolig vad jag ska göra med henne bara, hon är den enda jag tar hand om, kommer absolut inte vilja sälja henne men ingen av mina föräldrar kan ta hand om henne då dom jobbar väldigt mycket så jag får se hur det blir..

Annons:
Saffran0Spice
6/10/14, 9:30 AM
#1

Har du någon vän eller så som kanske kan passa henne en period?

Eller annonsera om en hundvakt, du behöver ju inte säga vart du ska om du inte vill - hundvakten kan ju få veta att det är ''semester'' om du inte vill tala om det =)

Annars kanske det finns någon på denna sajten som förstår din situation som kanske kan hjälpa dig med hunden och finns i närheten av där du bor!

[melowi]
6/10/14, 9:34 AM
#2

Saffran0Spice: Har tyvärr inga vänner så det blir lite svårt det med det. Är lite orolig över hundvakt då hon är lite speciell, men jag ska fundera på det, tack :)

KaiPon
6/11/14, 12:06 AM
#3

Vart bor du? Kanske finns någon vänlig själ här på iFokus som kan ta hand om din hund medan ju jobbar på ditt mående? 🙂

Just a Block Party MonstAr with a Heart of Gold on this Blue Planet
http://vizualfreakkaipon.blogg.se/

Praefatio
6/11/14, 12:13 AM
#4

För min del var slutenvården bara förvaring. Eftersom jag hade en utmattningspsykos så var det rätt hjälp för mig då, jag behövde bara förvaras och medicineras tills jag mådde bättre, men jag tycker inte att det är till någon större hjälp såvida man inte är farlig för sig själv eller andra och däremot behöver hållas under konstant uppsikt.

Har man "bara" ångest, är deprimerad eller dylikt (inte så bara, menar inte att förminska) så finns det troligen bättre alternativ än att sitta inlåst med väldigt sjuka människor.

[melowi]
6/11/14, 7:59 AM
#5

Praefatio: Åh okej :/ handlar mycket om att jag inte litar på mig själv, är deprimerad, har självmordstankar - som kan gå över till försök, självskadebeteende i samband med humörsvängningar och en massa sånt. Men samtidigt känns det som att jag måste få mer hjälp än att vara mer till "förvaring" som du säger..

Allt oviktigt
6/11/14, 9:07 AM
#6

Jag håller med #4. Det handlar väldigt mycket om förvaring och inte så mycket hjälp.

Jag var inlagd 6mån förra året på grund av självmordsförsök. Eftersom jag blev kvar på avdelningen under så lång tid så träffade jag psykolog 1-2 gånger i veckan. Det var inget som patienterna som bara var där någon vecka fick göra. Jag var i ett sådant skick att jag under hela tiden där hade extra tillsyn och i perioder vak. Avdelningen som jag var på är avdelningen för alla som är riktigt sjuka vilket innebär att det var patienter med psykoser, allvarliga självskadebeteenden, aggressiva personer, människor med ordentlig paranoia osv. Inte så roligt med andra ord.

Det som var positivt var att det gjordes en utredning på mig och att en del av personalen var väldigt bra.

Mår du så pass dåligt att inläggning är det enda alternativet så ska du givetvis bli inlagd. Ett annat alternativ är kanske att kolla upp om du skulle kunna få åka till ett behandlingshem. Det finns några ställen som tar emot patienter/klienter med hund

Annons:
Taxamt
6/11/14, 9:55 AM
#7

Att bli inlagd på en psykavdelning innebär ofta att man där tar hand om det akuta skedet. Det är inte fören man blir utskriven som samtalskontakter kommer i gång som ett verktyg till hjäp att hantera sin vardag. Tyvärr tror många att allt kommer i gång så fort man blir inlagd men det är inte så, därför är det viktigt att ha uppföljningstider i handen när man skrivs ut. Det finns mycket hjälp att få. Många upplever det som förvaring att vara inlagd och ibland är det så, man förvaras ett tag när man inte kan förvara sig själv.

Praefatio
6/11/14, 12:13 PM
#8

Jag låg inne i tre eller fyra månader och fick inte träffa någon samtalskontakt. Fick träffa läkare tre gånger: en gång vid inskrivningen, en gång någonstans mitt i och en gång nära utskrivningen. Utöver rullade dagarna bara på. Minns inte så mycket av den tiden eftersom jag var så sjuk men mot slutet när jag blev bättre kommer jag ihåg att dagarna bara gick ut på att vakna, klä på sig, få frukost, få medicin, vänta på fika, fika, vänta på lunch, äta, vänta på middag, äta, titta på tv och vänta på fika, fika, få medicin och gå och lägga sig. Som sagt, ett bra ställe för mig som var så borta att jag inte visste vad jag hette (bokstavligt talat) men värdelöst om man faktiskt är mogen för att ta emot hjälp av något slag, vilket du verkar vara.

Du är ju också medveten om din självskadeproblematik och dina självmordstankar och kan och vill sätta ord på dem, få hjälp med dem. Då tror jag att du får bättre hjälp av att åka till psykakuten och se till att få hjälp i din vardag istället: medicinring, samtalskontakt osv. Det kommer troligen bara tära på dig att inte kunna göra det du ändå uppskattar i livet, inte kunna tala obehindrat med familj och vänner eller röra dig fritt. Att sitta på en stol på en avdelning med psykotiska människor är inte speciellt läkande 😕

tearsandrain
6/15/14, 3:07 PM
#9

när jag varit inlagd har det de allra flesta gånger handlat om att jag skadat mig, gjort självmordsförsök, varit djupt deprimerad, haft väldigt mycket ångest osv. Har ofta lagts in på lpt med vak eller tillsyn. 

Vissa gånger har det kunnat stabilisera mitt mående att vara inlagd då det är lättare att göra medicinändringar i slutenvården än i öppenvården. problemet är att man skrivs ut till i stort sett samma situation som man lämnade, vilket lätt blir en ond cirkel.

DjurSlottet
6/22/14, 1:09 AM
#10

Har legat inne på någon psykiatri och själv är jag 15 år, låg dock bara där inne i ca en månad.

Låg inne på grund av Panik ångest, självskadebeteende och såg ingen mening med livet.

Men, Enligt mig så hjälpte det inte mig att vara på psykiatrin, även om jag inte kunde skada mig så kände jag mig mer deprimerad än vad jag gjorde när jag kom in där.
Nu tar jag antidepresiva och spenderar all min tid med min familj min under bara fina pojke (Min hund) och mina goda kaniner.
Sen kan panik ångesten slå till i mellan åt, men man får försöka fortsätta för att även om det ser mörkt ut, men om du inte ger upp utan du tar dig igenom det så kommer det att ljusna upp tillslut!

Vi alla är lika värda och vi alla har lika mycket rätt att leva!
Alla har vi gjort misstag och även om du nu som läser detta sitter bakom skärmen och tänker, Att dem misstagen "du" har gjort är mycket värre, och ej borde förlåtas…
Men så är det faktiskt inte alla vi bär på skulder inombords vi alla döljer någonting!
Det spelar ingen roll vad "du" än har gjort! Alla har rätt till lycka!

Och ifall du sitter och tänker, "ingen hade ändå brytt sig om jag försvann"

TRO mig alla hade märkt det!
Du är värd så mycket mer!
Ge inte upp!

Jag kan ju dock inte säga att detta hjälper men det hjälpte mig extremt mycket!

Upp till toppen
Annons: