04. Personliga berättelser

Utlängd och avstängd från Psyk.

2014-07-14 15:00 #0 av: Gejter

Hej!

Här är en berättelse om vad som hände mig inom psykiatrin för ca 2½ år sedan. Det blir kanske lite långt, men jag hoppas ni orkar läsa igenom och kanske skriva vad ni tycker om det som hände.

Jag har varit patient inom psykiatrin ganska länge. När min kurator, som skulle gå i pension, föreslog taktil massage i avslappningssyfte kändes det som en bra idé.
Detta utfördes på Mossle dagsjukvård. Till en början gick jag dit enbart för den taktila massagen som hade väldigt god effekt. Sen ville personalen att jag skulle vara med i små patientstudiecirklar. De tyckte det var bättre att jag var där och träffade folk än att sitta hemma i min ensamhet. Så jag började med "Ett sundare liv" och "Mindfulness". Jag fick också en kontaktperson på dagsjukvården som jag skulle ha som samtalspartner och få hjälpt med att kunna hantera min ilska. Efter en stroke 2008 har jag problem med humörsvängningar och kan bli riktigt tvärilsk utan förvarning. Jag hinner helt enkelt inte med att hindra ett vredesutbrott och jag kände mig tacksam för att någon ville ta på sig att hjälpa mig med det.

Jag sa till min kontaktperson att jag var intresserad av att läsa vissa stycken i min journal. Hon undrade varför och sa att hon bara skriver att jag varit där och lite om hur jag mår. Men av erfarenhet vet jag att i en psykjournal står det sällan fakta utan mest vad vårdpersonal och läkare tycker. Och jag ville läsa.

Så jag ringde till mottagningen och bad om journalkopior för ett visst besök. De sa att det var inga problem utan det skulle jag få. Inget hände. Efter två veckor ringde jag igen och då sa de att ärendet låg hos överläkaren som måste godkänna det först. Inget hände. Efter ytterligare två veckor ringde jag igen. Då skulle de påminna överläkaren om att jag hört av mig igen. Fortfarande hände ingenting. Så en dag sa min kontaktperson att hon fått ett mail från öl som undrade om det var okej för mig att läsa den ihop med henne, vilket vi båda uppfattade som ett godkännande. För mig var det inga problem så jag sa ja. Det gick några veckor utan att någonting hände.

Så en dag frågade kontaktpersonen om jag fått några kopior för hon hade inte fått några. Men nej, jag hade inte fått en enda bokstav. Då ringde hon till mottagningen och frågade var journalen tagit vägen. Efter en stund fick hon kontakt med överläkaren som då säger att jag måste skicka in en skriftlig ansökan för att få läsa journalen. Då brast mitt tålamod! Här har jag så många gånger bett att få läsa min journal och i stort sett fått ett godkännande och först nu får jag veta att jag måste skicka in en skriftlig ansökan?! Jag blev så arg så jag välte omkull ett litet bord och en stol. Jag kunde inte hejda mig. Kontaktpersonen slängde på luren och skrek åt mig: "Försvinn härifrån!" Och det gjorde jag.

Efteråt fick jag dåligt samvete för det jag gjort och på förmiddagen efter ringde jag för att be om ursäkt. Kontaktpersonen svarade och gav mig en kylig och fientlig utskällning för mitt beteende. Jag blev jätteledsen och bad flera gånger om förlåtelse, men det hjälpte inte. Hon sa åt mig att gå ut på en promenad och ringa igen när jag lugnat ner mig.

Vid 14.00 ringde jag upp igen, men då var kontaktpersonen upptagen, men de skulle säga till henne att jag ringt och be henne ringa mig. Klockan 15.00 ringde jag igen, men hon var fortfarande upptagen. 15.30 ringde jag för tredje gången och då var det hon själv som svarade. Jag fick samma kalla och fientliga utskällning även denna gång. Hon tyckte jag skulle ta kontakt med min nuvarande behandlare och så lovade hon att ringa nästkommande förmiddag.

Jag fick tag i min behandlare som sa till mig: "Som det är nu så är du inte välkommen på Mossle dagsjukvård längre. Och vi ses om två veckor när du har nästa tid till mig."

Kontaktpersonen ringde aldrig som hon lovat.

Två dagar senare fick jag ett brev från enhetschefen där hon skrev att mitt beteende var oacceptabelt och att jag nu var avstängd och portförbjuden på dagsjukvården.

Ingen ville prata med mig, ingen ville lyssna på mig, ingen ville veta vad det var som gjort mig så upprörd. Och det fast de visste att och varför jag hade problem med min ilska. Jag gick ju dit för att få hjälp med den! Nu hade jag ingen kontaktperson, ingen behandlare, inte någon jag kunde vända mig till för att få hjälp.

Jag vet att jag gjorde fel och jag bad om förlåtelse för det, men jag hade väl aldrig ens kunnat drömma om att bli så illa behandlad och det på en psykiatrisk mottagning? Det fanns inte någon som vågade ta kontakt med mig och prata om vad som egentligen hade hänt? De pratade med varandra, men inte med mig. Till mig skrev dom ett brev.

Ja, det här är en alldeles sann berättelse om hur det kan gå till inom psykiatrin. Hade jag varit lite mindre stark just då hade jag inte orkat utan tagit livet av mig. Jag var nära flera gånger. Det är fortfarande ett jobbigt avsnitt i mitt liv, men förhoppniingsvis kommer bördan bli lättare med tiden. Det måste den bli.

Tack för dig som orkat läsa!

Anmäl
2014-07-14 15:09 #1 av: jossa5

Jättebra att du skriver och berättar hur det kan bli! Jag har själv inte haft annan kontakt med psykvården än pratat med min kontaktperson där så har ingen koll på hur det är i övrigt.
Tycker det var dåligt gjort av dom, när dom visste varför du var där. Särskilt som du ringde och bad om ursäkt! 

Jag hoppas att du kan få någon ny/annan kontakt som kan hjälpa dig med ilskan, och få ett lugnare (som i mindre ilska) liv! Blomma

Anmäl
2014-07-14 15:17 #2 av: Hera

Tyvärr får ens handlingar konsekvenser, oavsett anledning. Att bli fysisk och välta saker är ofta inte accepterat. Nu behövde du hjälp för just ilska, men det är svårt att sätta gränsen på hur långt en patient får gå.

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2014-07-14 15:26 #3 av: rolnor

Tycker inte att det är så farligt, vore en helt annan sak om man gjorde en person illa tänker jag..

Anmäl
2014-07-14 15:35 #4 av: Hera

#3 Man ska känna sig trygg på jobbet.  Det gör man nog inte om någon välter möbler. 

Sugen på att köpa eller sälja något? Klicka här!      
Relationer * HundarBodyart * Kvinna * Fiske * Viktminskning 
Har du frågor som rör iFokus och dess funktioner? -> Support!

Anmäl
2014-07-14 16:40 #5 av: Allt oviktigt

Lite känns det även som om det måste finnas en tanke på de andra patienterna. Om man kan bli utåtagerande med sin behandlare känns det även som om man kan bli det i patientstudiecirklar. Jag har en viss förståelse för att du blev avstängd, de har säkert många patienter att ta hänsyn till och en del kan ta väldigt illa vid sig av utåtagerande beteende

Anmäl
2014-07-14 17:30 #6 av: [Pandette]1

Du har inte undersökt om det finns något bättre lämpat stället för dig?

Anmäl
2014-07-14 17:47 #7 av: rolnor

Jo, självklart är det så, skillnad inom slutenvården då.

Anmäl
2014-07-14 18:10 #8 av: Gejter

Ja, nu har jag läst era inlägg och lite om vad ni anser. Jag tänker inte på nåt vis försvara mitt beteende, men jag och kontaktpersonen hade pratat om min ilska under flera månader och hon visste att jag aldrig hade angripit någon människa och  där vet jag att jag har en gräns. Jag skulle aldrig ge mig på en människa! Det är alltid döda ting som får ta emot min ilska. Och när detta hände fanns inga andra patienter i närheten och studiecirklarna var avslutade. Personalen visste om mina problem redan när de bjöd in mig att delta i grupperna.

Att jag vid tillfället blev utslängd kan jag förstå. Vad som känns jobbigast är nog att få brev om att jag blivit avstängd, att ingen vågade ta en diskussion "face to face" och då tala om för mig att det skulle få konsekvenser. Deras feghet skrämmer mig och gör mig ledsen. Att man har psykisk ohälsa betyder inte att man är dum i huvudet och att det därför är tillåtet att behandlas hur som helst. Att jag dessutom haft en stroke som ställer till det för mig gör mig inte heller dum. Bara känsligare.

Jag har sedan en liten tid tillbaka en annan behandlare på psyk som jag går igenom allt med. Det är tufft, men hon har mer än en gång uttryckt förundran över att hennes kollegor behandlat en patient på det här viset.

Nåja, vi kommer kanske inte så mycket längre i det här. Tack för era åsikter! Jag läser dem och begrundar!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.