Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 3145 ggr
luckiestgirl
2014-07-28 21:35

Depression&Ångest. Din historia/erfarenhet

Hej, Jag vet inte om det redan finns en sån här tråd, men i alla fall skapar jag en nu. Tänkte att de som vill kan få dela med sig av sina känslor/ sin historia/erfarenhet angående depression och ångest. Jag tänker att det kan vara skönt att få skriva av sig, eller läsa att det finns fler som känner likadant. Kanske kan vi hjälpa varandra, stötta och prata om det.
Utan att döma varandra!

Det är svårt att få ner allt man känner i ett litet inlägg, men det kan vara skönt att få skriva av sig en del utan att det är till ens bästa vän som skriver något om "jag finns här för dig" och egentligen inte ens förstår hur man känner. Jag ska skriva lite om hur det är för mig, läs det om ni vill, och dela gärna med er av era egna känslor, vill så gärna läsa om andra som har depression och ångest.

Jag är en tjej på 19 år som mår väldigt dåligt i perioder. Vet inte exakt när det började men nångång på högstadiet, har precis gått ut gymnasiet så det är alltså några år. För några veckor sen var jag på vårdcentralen eftersom min mamma skickade dit mig, jag fick veta att jag har en "lätt depression".  Som sagt mår jag okej i perioder, jag säger okej för jag känner aldrig att jag mår bra, bara okej eller skitdåligt. Det har blivit värre med åren, jag har gått regelbundet till skol-kuratorn förra året, men det hjälpte inte så tillslut såg jag ingen mening med att gå dit.. jag kunde ändå inte förklara varför jag mår som jag gör.

Ibland blir jag arg på mig själv för att jag mår dåligt, jag har ju allt? En familj (fast ingen kontakt med min biologiska pappa), pojkvän, och kompisar. Ändå räcker det inte. Senaste 1,5 åren har jag haft ångest för framtiden, den förvärrades ju närmare studenten jag kom och nu känner jag av den varje dag. Vet inte vad jag ska göra med mitt liv, känner att jag inte vill ha livet. Det är inte så att jag tänker på att ta mitt liv eller har några planer för det, Jag känner bara att jag inte vill ha livet för att det är för jobbigt. Det känns inte som att jag kommer klara av allt man ska göra i livet. Ibland tänker jag att det inte skulle göra mig något ifall jag var med i en olycka och dog. Som sagt vill jag inte själv ta mitt liv, men ibland önskar jag att jag fick en anledning att sluta finnas till, som en trafikolycka eller vad som helst som man inte kan styra över. Just detta har jag inte sagt till nån. Att jag mår dåligt har jag försökt prata lite om, men det är svårt att få fram orden och det känns inte som att någon förstår.

Jag gråter ofta och vissa dagar känner jag tårarna innanför ögonlocken hela dagen, tills på kvällen när jag är ensam och kan släppa ut det. Jag har en hopplöshets-känsla i hela kroppen och ibland gör det liksom ont innuti. Jag känner mig helt värdelös, har aldrig nån lust med nånting, är irriterad på personerna i min närhet varenda dag utan anledning och får sen dåligt samvete över det. Den senaste veckan har verkligen varit skit.. gråtit varenda dag och nästan drunknat i hopplöshet och självhat. Jag skadar inte mig själv fysiskt men jag antar att jag trycker ner mig själv med tankar. Personen jag pratade med på vårdcentralen sa att jag skulle testa KBT men det har jag inte gjort, vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag kommer inte ihåg vem jag var eller hur det kändes innan det blev såhär, jag önskar att jag  var ett litet barn utan problem här i världen, och att jag aldrig behövde växa upp. Bara stanna i den tiden när allt var enkelt. Jag känner mig löjlig när jag skriver så, men det är sant.

Förresten känner jag mig alltid löjlig. Har så svårt att ta kontakt med människor för jag tror att de inte vill prata med mig, att jag är en dryg klisterlapp som hakar mig fast. Jag får ångest när jag har pratat med någon ny, för att jag är rädd att jag gjorde något fel och rädd för vad dom tänker om mig. Men samtidigt får jag ångest när jag inte pratar med nya människor, tex på jobbet, för vad måste dom inte tro om mig då? Detta blir extremt jobbigt för mig att försöka hantera.. klarar inte av ett normalt liv på grund av all denna skit och snart orkar jag inte ha det såhär längre.. men vet inte vad jag ska göra åt det.

Om du läste allt det där,Du får gärna skriva ett svar eller väldigt gärna dela med dig av dina egna känslor om livet och dina erfarenheter av depression/ångest. Skriv av dig bara!

If you are going through hell, keep going!

luckiestme.blogg.se

Annons:
some
2014-07-31 00:17
#1

Hej jag är en nittonårig tjej, jag kände igen mig i mycket du skriver och tänkte berätta lite om mig. När jag var kring 12 år så började jag inse att jag inte var som ”alla andra”, utan jag var blyg, mina vänner hade mycket enklare att ta för sig och prata helt enkelt. I och med det så började jag såklart att ogilla den egenskapen hos mig själv, och efter det så började jag se miljontals andra fel med mig själv också. I början av högstadiet hade jag knappt några vänner i skolan men under åren så blev jag tillslut en del i kompisgänget i klassen. Några av dessa är de enda kompisarna jag har nu. Jag vill nog inte säga att jag mådde dåligt under den här tiden men jag mådde verkligen inte bra heller. Det var nog när jag började gymnasiet som jag började må dåligt på riktigt. Skolan blev bara alldeles för mycket och jag fick aldrig några vänner i klassen. Jag fortsatte att kritisera mig själv för allt jag gjorde och kunde sitta och räkna allt som var fel med mig. Detta ledde till att jag började hata mig själv, mitt utseende lika mycket som min personlighet. Jag bar alltid det här inom mig och yttrade aldrig ett ord till någon om hur dåligt jag mådde.

För ungefär ett år sedan fick jag en depression, under vintern fick jag diagnosen ”svår depression”. Mitt hat mot mig själv har hela tiden bara vuxit sig större och under vintern började tycka att jag måste straffa mig själv för att jag är en så dålig person, det tillsammans med att jag hade svårt med ångest ledde till att jag började skada mig själv och fick en ätstörning. Jag fick börja äta anti-depressiva och träffa en kurator inom Vuxenpsykiatrin men jag tyckte inte att det funkade mellan oss och efter säkert någon månad så fick jag äntligen byta till någon annan.
Under våren så slutade jag i princip att gå till skolan för jag klarade inte av det längre och ett tag mådde jag riktigt dåligt och hade alldeles för seriösa tankar på att ta livet av mig. Då min psykolog förstod det så blev jag inlagd på psykiatrin. Jag stannade där i en vecka och det måste jag säga var både det jobbigaste och bästa som kunde hänt. Jag träffade en del personer där som verkligen kunde hjälpa mig, men sen jag blev utskriven har jag såklart inte kunnat träffa någon av dem. Nu har jag ingen att prata med, den psykologen som jag har träffat är ledig och ingen vet när han kommer tillbaka. Medicinen har jag ätit i snart ett halvår och den har väl ändå fungerat lite, jag mår lite bättre av den. Men jag har så sjukt mycket jag behöver jobba med, mitt självhat och det har jag alltid tänkt att jag behöver en psykolog till men än så länge har jag inte träffat en som kan hjälpa mig.

Det som du skrev om att träffa nya människor och så är precis så som jag brukar känna, jag kan också i efterhand sitta och tänka igenom allt jag har sagt och tycka att det är jättepinsamt för att jag har sagt eller gjort något konstigt, och massa annat. När jag pratade med min psykolog om det här så kunde han bedöma att jag har Social Fobi. Det kanske kan vara samma för dig? (Bara en liten tanke, jag har ingen aning om sådant egentligen) Det finns ju såklart olika varianter på det och olika allvarligt, det som jag har är tydligen en lättare variant om man nu kan säga så.  

Hur som helst ber om ursäkt för denna långa historian men det var skönt att skriva av sig lite i alla fall.

luckiestgirl
2014-07-31 16:59
#2

#1  Det du skriver om hur det hela började för dig kan nog stämma in rätt bra på mig också faktiskt..  plus lite problem med min pappa.

Men be inte om ursäkt i onödan! Jag läser gärna, hur långt det än är. Om du vill får du gärna skriva till mig nån gång om du behöver skriva av dig. Som du också sa så är det skönt att göra det.

Jag ska försöka träffa en psykolog jag också, får fråga om social fobi. Fast för mig kan det vara bättre vissa dagar, men det är alltid jobbigt ändå.  Kan tänka på nåt jag sagt flera dagar efteråt.. 

Hur mår du nu? Har det förbättrats sen du började prata med en psykolog? Synd att han är ledig :/

If you are going through hell, keep going!

luckiestme.blogg.se

Kadoor
2014-08-01 00:25
#3

Kan börja med att skriva att jag flyttade in hos en fosterfamilj när jag var 8, tillsammans med min syster. Orkar inte skriva mer om varför osv… I alla fall. Började må dåligt redan i sjuan, jag vågade inte ta kontakt med de andra i klassen och var därför ensam hela tiden. Kände mig väldigt utanför och ensam men ingen gjorde någonting åt det tyvärr. Under åttan mådde jag sämre och sämre, ville byta klass då jag inte trivdes alls men jag fick inte… I början av nian blev jag sämre, mådde aldrig helt bra utan mådde okej eller piss. Hade bara en vän att umgås med som jag träffade genom stallet, i skolan var jag helt ensam. Började få ångest över att gå till skolan och det blev bara värre. Började misstänks att det var mig det var fel på. Skyllde allt på mig. "Varför skulle jag få byta klass om jag var jag? Allt är ju mitt fel ändå" osv. Såg ner på mig själv och såg bara allt dåligt med mig. Såg ingenting bra. Självkänslan och självförtroendet låg på botten och till slut hamnade hela jag där… Fick värre ångest & -panikattacker. Började självskada mig själv, allt var ju fel på mig så straffade mig själv för allt jag gjorde. Kände mig kass på allt, fick högre krav på mig själv och kände mig inte bra på något alls. Sen började självmordstankarna. Funderade många ggr på att det vore bättre om jag inte fanns. Vem skulle ens älska någon som mig? Kände mig bara värdelös och tappade lusten till allt. Det enda som var kul var att teckna och att rida. Men till slut förlorade jag all lust till det också.. Det kändes vara meningslöst om jag ändå var usel på det. Samtidigt som allt detta skedde så hände en massa saker inom familjen, fick ett besked om en i familjen(som jag helst inte tar upp) och min farfar, som betyder allt för mig, blev sjuk förra sommaren. Gick även i nian(börjar gymnasiet nu till hösten alltså) så allt inför gymnasiet pressade mig och jag ville ha höga betyg inför det. Men det gick sämre än jag ville och mådde dåligt pga av det. Håller även på med utredning av Aspbergers som har sänkt min självkänsla massor och även gjort allt väldigt jobbigt… Vill ju bara känna mig normal! Fortsatte självskada mig under våren men till slut fick min fostermamman reda på det så jag fick hjälp ganska fort. Har pratat med psykolog och så men det gjorde jag inte alls många ggr så det hjälpte mig inte så mkt. Tyvärr. Idag mår jag fortfarande dåligt. Men det är bättre. Tar varje dag som den kommer. Har ångestattacker ganska ofta ocmh ibland mår jag sämre, under vissa perioder. Känner mig även irriterad på allt och alla väldigt ofta. Inte min mening men jag mår så dåligt så jag orkar liksom inte vara trevlig. Dock är jag glad bland mina vänner, som får mig att må bra. Eller iaf bättre för stunden. Inlägget blev säkert långt, ser inte hur långt då jag skriver på mobilen.. Hoppas det går bra iaf

- Bring Me the Horizon, Guns N Roses & AD/DC är bäst -

Kadoor
2014-08-01 00:26
#4

Är 16 btw, men det förstod du kanske då jag skrev att jag börjar gymnasiet hehe!

- Bring Me the Horizon, Guns N Roses & AD/DC är bäst -

some
2014-08-01 19:39
#5

#2 Jag kanske gör det någon gång, tack, du får jättegärna skriva till mig också om du vill eller behöver!

Det kan nog vara jättebra att träffa en psykolog, det gäller bara att hitta någon som man får förtroende för och som verkligen vill hjälpa en. Jag vet inte om jag kan säga att det egentligen har förbättrats för mig, jag har träffat så många olika psykologer då de har tjorvat mycket på Vuxenpsykiatrin, det har aldrig blivit att jag har hunnit liksom komma igång med någonting… Men det har ändå varit väldigt skönt att ha någon att prata med bara för att lätta lite på all skit som man går och bär på.

Du skrev att den senaste veckan har varit riktigt jobbig, har det blivit nå bättre nu?

some
2014-08-01 19:39
#6

#3 Det du beskriver om dina tankar är väldigt likt mig också, just det här med att vad som än händer så är det mitt fel och så måste man straffa sig för det… skadar du dig själv fortfarande eller har du slutat med det?

Har du funderat på att testa prata med en psykolog igen och kanske göra det en längre tid? Eller bara prata med en vän eller så?

Du får också jättegärna skriva till mig om du skulle behöva skriva av dig någon gång!

Annons:
Kadoor
2014-08-01 19:52
#7

#6 Jag har slutat nu, som tur är.. När jag fick hjälp så slutade jag samtidigt, men det har hänt till och från att jag har velat men lyckats att inte göra det. 
Har funderat på att börja med det igen, pratade med psykolog ibland under hösten men slutade när utredningen började. Sedan har det inte blivit av tyvärr… 
Har ingen vän som jag känner att jag vill prata med heller, en vet redan hur det är men vi pratar inte så mycket och den andra är jag inte jättenära utan vi har bara umgåtts några gånger. 
Tack!

- Bring Me the Horizon, Guns N Roses & AD/DC är bäst -

luckiestgirl
2014-08-05 10:18
#8

#5 Ja gör gärna det! Tack, det kanske jag också gör.
Ja senaste veckan var verkligen jobbig. Nu känns det bättre men jag är liksom ändå off. Känner mig inte glad och vill bara sitta hemma, inte träffa någon eller hitta på något.

I förrgår hörde min pappa av sig, det händer verkligen inte ofta och det är jobbigt när han väl gör det. Vi har knappt nån kontakt sen 4-5 år tillbaka eftersom jag tröttnade på hur han betedde sig. Nu vill han att jag ska följa med honom och hans nya barn på en heldag på ett sommarland.. jag vet inte alls hur jag ska göra. Jag känner ingen av dom, vi har aldrig något att prata om och jag gillar verkligen inte deras sätt att vara.. ibland tål jag inte den familjen alltså..
Jag vet inte om jag vill eller inte, vet inte om jag inte kan erkänna för mig själv att jag vill följa med eller om det bara ger mig dåligt samvete att säga nej när jag vet att mina systrar har saknat mig mycket de här åren och antagligen är besvikna på mig.. det känns som att jag borde ha kontakt med honom, han är ju ändå min pappa. Fast han har aldrig varit en pappa för mig och nu känns han mer som en bekant, kanske en släkting, som man egentligen inte vill umgås med för att han är för dryg men man kan inte tacka nej varje gång.. if that makes sense.
Beslutsångest som bara den..

If you are going through hell, keep going!

luckiestme.blogg.se

AnonymBert
2014-08-06 01:57
#9

Ja.. Har aldrig fått prata ur mig direkt, så jag tar väl chansen jag får!

Okej, är en 14 årig tjej.

Har varit deprimerad i flera år, sen jag var runt 8-9?

Det började i ettan i allafall, hamnade med fel personer och slutade med att alla i skolan hatade mig, sedan flyttade dom här två personerna jag varit med. Och blev lämnad själv i en skola full med folk som hatade en för något någon annan hade gjort, anyways. Hade inga kompisar och blev mobbad, rejält. Ibland räckte inte att kasta kommentarer utan många gånger jag fick stryk. I 5an sa jag nog och började slåss tillbaka, hamnade i minst 10 bråk per dag. Efter ett tag blev folk rädda för mig och ingen ville vara runt omkring mig, inte ens för att slåss. Och hemma bråkade jag konstant med mitt syskon, där också, det blev våldsamt. Och jag var 3 gånger så liten som henne, så det slutade alltid med att jag fick stryk av hen med.

Innan 5an, så började jag skolka rätt ordentligt och gick inte till skolan då jag mådde så dåligt. Aja, samma sak hände mitt syskon som sluta gå alls i skolan, bråkade varje kväll med mina föräldrar. Kommer ihåg hur jag låg rädd i min säng och hörde hen skrika, ibland till och med slåss. Hen hamnade på behandlingshem ditt hon blev tagen med våld av polisen som släpade hen ut genom dörren. Vid det här laget var hen den ända jag kunde prata med. Och när hen försvann så försvann mina föräldrar in i hens värld och lämnade mig till att brottas med mina egna problem. Två år minst var hen där. Tror jag var 10 då.

Två år helt själv, ja. Därifrån kommer mina tillits problem. Jag var så sjukt deprimerad, spenderade mesta tiden i sängen. Orkade inte bry mig om något, klädda mig i stora påsiga slitna kläder, orkade knappt duscha. Efter det började jag en ny skola, skaffa några kompisar, blev fortfarande mobbad både mentalt och fysiskt. Och mitt syskon blev alkoholist när hen kom tillbaka från sitt behandlingshem. Och jag var en av dom enda som visste, jag förstod inte riktigt vissa saker om det. Men försökte vara där för mitt syskon. Det slutade med att jag också började dricka, vid 10 års ålder. Slutade när jag fattade vilken effekt det tog på min kropp.  

Två år sedan, blev jag nästan våldtagen. Och det här är den första gången jag berättat det för någon. (Jag har kommit över det, men vill inte att någon ska tycka illa om mig för min idiothet)

Hela mitt liv har jag blivit satt sist i min familj, alltid varit mitt syskon som fått vad hen vill och jag fått resterna. Jag tappa all respekt för mina föräldrar, och bryr mig verkligen inte om dom.

Juste, får inte glömma det att jag hamnade på behandlingshem också, för mitt syskon försökte ta livet av sig, mådde så dåligt att jag bad mina föräldrar omplacera mig då jag inte klarade av att konstant vara i mitten av drama. På behandlingshemmet såg jag rätt mycket, ungar yngre en jag som skar sig för uppmärksamhet. Juste, en tjej skar sig och kletade blod i hela badrummet, väggarna var helt röda, det hade droppat blod på golvet och jag blev väldigt ärrad. Dagen efter tände hon eld på en skog och hamna på psyk. Efter 6 månader där kunde jag inte stå ut längre, hade verkligen försökt att förbättra mig men dom tyckte inte jag var redo att åka hem. Sen kom den jobbiga helgen, då jag skulle ha fått åka hem, men jag inte fick för jag missat en dags skola. Samma dag hade min pojkvän gjort slut (Vi hade varit tillsammans i ett år) och jag bråkade med min bästa kompis. Så det slutade med att jag drog därifrån, gick någon mil tills jag hittade vatten och så satte jag mig där och kastade stenar i vattnet tills jag blev uppringd av polisen, jo då hade dom trott att jag skulle ta livet av mig och skickat en hel jävla polis styrka för att leta efter mig. Ska jag vara ärlig hade jag faktiskt tänkt mig att ta livet. Satt där och ville ha en fin stund innan jag gjorde det. Efter en stund kom en polis med polishund, jag mådde så dåligt den dagen att jag inte visste vad jag skulle göra samt att jag redan var extremt rädd för poliser. Försökte springa men sprang in i annan polis, som försökte lugna ner mig. Men jag brottades med dom (Gjorde inte illa dom utan försökte ta mig ur deras grepp) Aja, fick handklovar på satta och sen körd till psyk akuten. Som tur blev jag hämtad några timmar sedan av min mamma och det slutade med att jag aldrig åkte tillbaka till hemmet för att dom visste att jag bara skulle bli värre då. Nu bor jag hemma igen, och försöker överleva.

Ebolaa
2014-08-06 16:37
#10

#9 Ojoj, beklagar att du haft det så tufft, bara 14 år och livet ser ut sådär :/ Men jag lovar att det blir bättre, bara du håller ut! Snälla, kasta inte bort ditt liv genom att ta livet av dig, håll ut tills du får ditt eget boende och kan starta ditt eget liv. Det är verkligen värt det.. När du är vuxen kan du själv bestämma över hur ditt liv ska se ut, vem du vill umgås med och vad du vill göra.  jag känner igen mig i så mycket du skriver. Jag har också haft en riktigt tuff uppväxt, såg min mamma bli våldtagen när jag och min äldre bror var hemma. Han ryckte in men jag blev så sjukt chockad över vad som hände, blev helt likstel och bara vände i dörrhålet och gick tillbaka till mitt rum. Tror att jag var runt 7-8 år då… För övrigt var det åtminståne ett slagsmål i månaden i vår lägenhet, ganska ofta såpass mycket att vi barn inte kunde gripa in så mi måsta ringa polisen. Vi behövde bara säga vår adress så visste de direkt vad det handlade om.. 

Min mamma är jätteelak (och personlighetsstörd). Jag har varit tvungen att bo med henne hela mitt liv, men lyckades få en lägenhet som 16-åring och kunde flytta därifrån.. men tyvärr var det lite för sent för mitt mående…

Det har gjorts 5 barnskyddsanmälor på mig under min uppväxt, första när jag var 3 år och gick ut på parkeringen till vår lägenhet (barndomshem) mitt i natten en lördag och ropade efter mamma. Både socialen och polisen kom dit, min mamma var ute och festade och kom hem med taxi. Hon gjorde alltid så, stack iväg mitt i nätterna och lämnade en lapp brevid telefonen med hennes nummer på. Om man ringde och bad henne komma hem på morgonen därpå kunde hon ge som svar: "Men vad ska jag göra hemma då? Inte finns det något kul att göra där.." Hon var borta hela helger ibland, eller kom hem  med någon okänd man som hon hittat på krogen som hon kunde ha sex med i vardagsrummet eller i hennes sovrum, och alltid högljutt.. Blev så jävla äcklad av henne många gånger.. 

En gång när hon skulle släppa av mig på dagis skulle vi ge varandra en "hejdå-puss", istället så trycker hon in tungan i munnen på mig och hånglar med mig, efter 2 sekunder kom hon på sig själv, och blev helt tyst och stirrade på ingenting. Jag blev så jävla chockad.. Satt bara där och stirrade skräckslaget ner i knäna.. sen säger hon bara "Ut nu!" och knuffar på mig.. Det var en av de första gångerna som jag fattat att "min mamma inte är som andra mammor.." Jättetungt, bara ett litet barn i min mamas sjuka värld… 

Idag är jag 24 år. Mina kompisar säger ibland "tänk om man ändå bara kunde vara ett litet barn igen, allting var så lätt då.." För mig själv tänker jag bara, aldrig i livet. Fyfan hur jag mådde som barn, vill aldrig uppleva den där hjälplösheten, skammen över min mamma, ensamheten av att ingen ville förstå. Socialen har erkännt att de har gjort tjänstefel i mitt fall, synd bara att de inte förstod sig på saker och ting då.. 

Jag rökte min första cigg när jag var 9, var rökare som 12-13 åring, jag drack brännvin innan jag skulle sova som 12-11 åring och skar mig även på armarna runt 11-12 års ålder. just där i femman-sexan (i skolan) var min värsta tid, jag brydde mig inte om någonting och skolkade jättemycket, drack varendra helg och ibland även i vardsagarna.. Drack alltid minst en liter starksprit varenda gång och blev helt vck, två gånger har jag druckit mig medvetslös och kissat ner mig i sängen hemma.. Många i min släkt är även alkoholister, och min mamma med då..

Måste slutligen tillägga att det är så jävla skönt att växa upp och få göra vad man vill, vara den man vill vara och ta avstånd från de sjuka infekterade skiten som förföljt en hela livet.. Nåja, inte mår jag toppen idag heller, jag har en medelsvår depression och ångest på grund av alla sjuka traumatiska upplevelser från barndomen, bland annat hemsöker just våldtäkten och det där hånglet innan dagis mig ofta.. Sjuka saker.. Sen har det hänt en drös andra sjuka saker, men det blir så långt.. Nå, det är mycket som inte varit okej…

Jag vet att man borde tänka mindre på skiten och försöka gå vidare, men det är fortfarande öppna sår, det läker med tiden men det läker väldigt långsamt. Det är därför jag ber dig hålla ut, och ta emot den hjälp från omgivningen som vill hjälpa dig.. Jag menar, det har gått tio år sedan jag lämnade "the Hell Hole", men jag mår fortfarande kasst och skämms över allt jag varit med om och tror liksom att "alla vet vem jag e och vem min mamma är och ingen tycker om mig". Men på alla arbetsplatser jag varit på är det få som kommer ihåg och de flesta vet faktiskt inte vem jag e.. Så jag kan liksom lägga min tunga ryggsäck hemma och bli tagen på allvar och få respekt av andra, så länge jag är mig själv..

Livet blir bättre, ni är alla fina människor som är värda något bättre. Men ha inte för bråttom, man kan inte stressa fram ett välmående, DET TAR SIN TID.. Tyvärr finns det inga genvägar, oftast bara omvägar har jag lärt mig :)

Kram kram kram !

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

AnonymBert
2014-08-06 19:31
#11

#10

Hatar också när folk säger "Saknar den gamla goda tiden, du vet när man är liten"

Skäms över att jag inte kunde slåss tillbaka, utan varje gång fick så otroligt med styck både i skolan och av mitt syskon. Visst, jag var inte världens bästa syster, men jag förtjänade verkligen inte blåtyror och sår. Kommer ihåg att mitt syskon brukade knyta fast mig på en stol och tejpa över min mun och låsa in mig i hens rum. Tog många försök innan jag tillslut lärde mig ta mig loss, och började efter ett tag hoppa ut genom fönstret för att ta mig därifrån. Mitt syskon har väldigt hemskt ilske problem. Hen kan bli så otroligt förbannad att han inte bryr sig om vem som blir skadad. Han slog min pappa medvetslös ett x antal gånger, slog sönder TV aparater och stod alltid och gorma på kvällarna för att dom stängt av hens internet.. I början var jag livrädd, visste inte vad jag skulle ta mig till. Efter ett tag kunde jag inte sova utan oväsen. Det jag kommer ihåg mest av mina yngre år är att när mitt syskon slog ner mig, så brukade jag alltid skrika på hjälp av min pappa, inte en enda gång kom han och hjälpte mig, utan skickade oss båda två till våra rum. Eftersom vi var ganska rädd för honom så vågade vi inte gå ut ur våra rum. Och min mamma jobbade från morgon till kväll, kommer inte ihåg något alls från henne.

När jag blev lite äldre, och verkligen ville ha uppmärksamhet av mina föräldrar testade jag att vara samma odjur som mitt syskon var, och en kväll hamnade jag i ett ordentligt bråk med min pappa. Det slutade med att jag puttade honom han flyttade knappt en centimeter, men han blev så förbannad att han puttade mig tillbaka det hårdaste han kunde. Då flög jag huvud först in i ett bord och fick ett jack i huvudet. Flera veckor var jag livrädd för honom. Jag har lärt mig det, blir jag våldsam blir han också det. Kommer ihåg en gång när jag hade slagit mitt syskon i huvudet med ett baseboll trä i självförsvar (Inte hårt, mest en varning)  och han tog tag i mitt hår och drog mig över golvet i hallen. Efter det så har inte så mycket hänt, jag drog iväg och kom tillbaka kvällen sedan, pratade inte med någon av min familj i minst en månad. Det som jag känner mig lyckad med är att jag kan klara mig själv, skulle min familj försvinna i ett år skulle jag klara mig fin fint.

Orkar inte med dom längre dock, men jag har tur och ska börja gymnasium nästa år, så ska gå internat gymnasium.

Felicia1995
2014-08-10 01:18
#12

Nu skriver jag av mig lite jag med, smart tråd!

Jag bor i en liten ort utanför en större stad där jag växt upp med mina 4 yngre systrar, där den yngsta är 5 år yngre än mig. Alltid haft mamma, pappa och vår stora släkt väldigt nära. Jag har alltid haft tryggheten hemma, umgåtts med systrar och en granntös runt knuten. Men jag var väldigt framåt när jag var liten.

Tror det började i 3:an när min bästa vän fick gå om 2:an, vi var tillsammans från början och var supertajta även fast vi kunde bråka. När hon började om var det som jag inte fanns längre och jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Min trygghetsbubbla gick upp i rök, jag som kunde umgås med alla innan blev rädd för att störa. Så jag satt själv på rasterna tills vår dåvarande klasslärare förstod att nåt var fel och fick mig att hänga på två andra tjejer i min klass. De var ju allra bästa kompisar, jag kände varken någon av dem jätteväl. Det var svårt att komma in, jag blev aldrig riktigt med i gänget, tyckte om att prata och viska om massa saker inte jag hade varit med om eller kände till. Jag försökte anpassa mig för att duga, jag ville ju med vara omtyckt. Lärde mig de 1-2 dagarna i veckan som skulle förhoppningsvis sluta roligt, då jag skulle få vara med dom på riktigt. Såklart var det allra bäst när den ena var borta men så fort båda var på plats så blev det likadant. Jag trodde alltid det var nåt fel på mig och att jag måste ändra på mig på nåt vis.

I 3:an och 4:an började jag bli sjuk oftare, men ingen av oss förstod vad det berodde på, magont, huvudvärk osv. Gick och tänkte på nästa skoldag. Ringde någon annan kompis hem eller en killklasskompisen kom över som bor två hus bort fick jag panik och ville inte umgås. Fick massa rädslor och blev mer o mer hemma. Kommer ihåg att jag blev hembjuden till ett kalas av en två tjejklasskompisar jag faktiskt gillade, men då var jag så orolig att jag inte visste var jag skulle ta vägen att jag hängde med till mormor istället.

En annan sak som jag alltid haft problem med är att jag är liten och varit väldigt smal. Folk tyckte om att kommentera det fråga varför jag var sån osv. Sen skulle alla bära mig och säga 'du väger ju ingenting typ!' även om jag inte ville. I 5:an började det som värst. När man börjar bry sig om utsidan. Då kraschade alla dessa kommentarer, allt detta om att nåt måste vara fel på mig och alla rädslor blev bara en enda röra. Kunde knappt prata med någon för kroppen gick ju till försvar, darrningar, svettningar, muntorrhet, babblar, pratar för tyst, rodnar eller stamma. Gick på toa jätteofta i skolan, trodde jag behövde gå. Jag började vägra gå till skolan, kunde korsa mig i ytterdörren, vägra gå upp ur sängen eller klä på mig. Fick för mig att jag behövde gå på toan i slutet och fick sitta kvar länge vilket ledde till att jag blev så stressad att jag inte fixade det och tillslut vägrade gå. Var på vårdcentralen och sjukhuset för magontet för de var det jag hade problem med men ingen hittade fel.

Blev hemma mer och mer, skolkade nog nästan halva 5:an, trodde inte jag skulle klara 6:an eller 7:an. 8:an blev det lite bättre och sista terminen i 9:an hade jag målet att gå ut och visste vad jag ville göra, även att få komma bort från skiten.

Iallafall i 6:an slutade ena tjejen att vara med mig och den andra, hade inte med mig att göra utan den andra tjejen hade fått ryktet att hon snackar skit om andra. Hon har alltid varit en riktig besserwisser som alltid har rätt och ska bestämma. Allt ska vara inom hennes ram annars duger man inte. Jag blev kvar. Sen kom vår grannskola som har lekis-6:an då när man börjar 7:an kommer man till vår skola. Där var det en tjej som jag träffat en gång innan o var helt okej vän med henne. Men hon var mobbad mestadels för att hon var smal och liten. Hon hade det svårt hemma med. Hon började jämföra sig med mig för att må bättre.

Allt var en tävling på vem som var bättre än den andre, den andra tjejen eller F kan jag kalla henne, som var med från början, hon ville att vi skulle gå ihop och trycka ner henne. Visst, jag gillade inte henne (E) då heller med tanke på hur hon betedde sig mot mig. Jag VET ju hur det är att bli utsatt. Men jag kunde inte gå emot F för jag hade ju ingen annan. Kuratorn tog fel på mig och E, jag tog åt mig allt skitsnack om att E också var smal då tydligen vi var lika. Hela vår klass, hela skolan var på henne, inte på henne men på nätet och bakom ryggen, psykiskt. Men hon höll på mot dom också. Jag har väl varit den som stått och sett på bara.

I slutet av 8:an eller i början på 9:an fick jag nog och slutade var med F & E. E skrev en jättelång text om hur falsk jag var på bilddagboken som var i centrum då. Jag kom in lite med dom andra, mestadels för att jag var antagligen en ursäkt till att gå på dom båda. Sen blev jag osynlig, jag hade fortfarande svårt att prata med andra eller så ignorerade de mig eller glömde bort mig. Jag gömde mig på biblioteket. Tillslut blev de så illa att jag blev skickad till kuratorn för jag mådde så dåligt. Lärarna och kuratorn tyckte vi tre, jag, F och E skulle sitta och prata om och be om ursäkt till varandra hos kuratorn då. Jag blev alltså tillbakasatt där jag försökte komma ifrån.

Sen upprepade det sig bara fram tills jag slutade, så mycket ångest, magont och allt som man inte fattar att jag klarat mig att ta igenom idag. Minns att jag inte kunde sitta i klassrummet i 6:an utan fick gå hem varje lektion för jag blev alldeles darrig, okoncentrerad, kändes som alla tittade på mig så medans alla arbetade gick jag till läraren VARJE dag som jag var i skolan för jag ville gå hem. Jag som knappt var där.

Sen började jag på mitt drömgymnasium, skulle jobba med min passion, hundar. Gick 1 1/2 år ungefär men jag klarade inte att bo borta. Det upprepade sig med vänner, blev bråk med de jag hade först, försökte byta och blev ensam. Var så less då, ska det alltid vara såhär? Missade mer en ett halvår av vår gamle hunds liv. Min BÄSTA vän sen jag var 5 år, anledningen till passionen växte. Det var två årsen och sörjer riktigt idag.

Sen bytte jag till syskonskolan, började om 1:an och fick för första gången mitt livs vänner. Gick jättebra de första halvåret då jag kom in efter höstlovet. Började bli på sämre humör efter att ha varit i topp på mycket länge. Sist sista halvåret i 9an. Har en riktigt bra bästa vän, en till som har depression med och en till tjej. 4 är vi. Pluggandet har gått sämre. I vintras efter jag tog körkortet och vi fick jullov så slocknade allt kändes de som. Jag var slut, INGEN ork kvar. Fixade inte plugga i vår, så har ändrat hela studieplanen för sista året nu. Har jätteångest över det för de känns så enormt mycket. Massa praktiker som jag oroar mig över.

Började hos en psykolog i maj, har fått svar om en medelsvår depression som legat i länge. Nu utreds jag om ADD och får svar i slutet av augusti. Tror jag haft social fobi under låg-höstadiet. Men i princip försvunnit nu. Dock har alla intressen gått ner långt. Orkar inget, mått hyfsat bra i sommar men hösten skrämmer mig. Ska få träffa psykolog och skolkurator, min mentor och få sitta med skolpedagog nån gång varje vecka. Omplanera min praktik. Massor. Sen händer det mycket i släktet också, många som inte mår bra. Allt en enda röra.. Enda jag får ro hos är hos min bästis men hon kan inte alltid.

Nu har jag skrivit av mig det mesta tills nu idag. Säkert en hel del jag missat men det är redan mycket. Än en gång, jättebra idé!

Kram till dig , Er! ❤️

// Med vänliga hälsningar, Felicia Vinkar
 ~ Ett hem utan hund är bara ett hus ~

H-lena
2014-08-11 18:51
#13

#0 Oj vad jag känner igen mig i din beskrivning! Orkar inte berätta allt jag har gått igenom här (inte är det så mycket men har också mått dåligt i flera år "utan anledning") men om du vill prata så PMa gärna mig. Kanske kan vi hjälpa varandra? Oavsett så tycker jag att den här tråden är en jättefin idé där alla kan dela med sig av sina känslor och kanske lätta lite på hjärtat och känna att man inte är ensam.

Stor kram till alla! ❤️


Annons:
luckiestgirl
2014-08-11 19:12
#14

#13 Tack! Du får väldigt gärna PMa mig också om du vill prata om det eller något annat! Du får gärna skriva till mig om det du kände igen dig i. 
Roligt att du gillar tråden, jag kände att det säkert är fler än jag som vill ha nånstans att kunna skriva av sig lite.

If you are going through hell, keep going!

luckiestme.blogg.se

luckiestboy
2014-08-26 22:00
#15

Jag skriver det här med gråten i halsen…

Jag har i princip alltid mått "dåligt", varit utstött sedan förskolan.(är 19 år och går sista året på gymnasiet). 
Det har alltid varit strul med min pappa fram och tillbaka, han lämnade min familj när jag var knappt 1år. Han har alltid hållt på med alkohol, säkert med droger också, skulle inte alls förvåna mig… Han var hellre med kompisar och söp sig fulla och gjorde massa skit istället för att vara med sin son som längtade efter honom. Jag kommer ihåg en dag när jag hade slutat för dagen i skolan och stod och väntade på parkeringen för att pappa skulle plocka upp mig…Gissa om han kom? Nope, utan det var mamma som kom gående och berättade att min pappa inte kunde komma och hämta mig. (Var runt 6år) Mamma förklarade därför inte helt ärligt varför han inte kunde vara med mig och så, utan det mesta har jag fått reda på i efterhand…. 

Han har varit på några behandlingshem för att förbättra sig, men det har inte hjälp och han dricker än idag, vilket jag tycker är riktigt jobbigt. (Okej om han dricker någon öl sådär ibland) 

Han har alltid ljugit för mig för att dricka istället, han har i princip aldrig hållit det han lovat, vilket har resulterat till att han har sårat mig gång på gång… Numera så lovar han saker som han säger att han håller, men det visar väl sig…. Mamma som vill mitt bästa litar inte alls på honom, blir typ sur/irriterad ifall han lovar någonting nytt, då blir jag irriterad på mamma och blablabla… 

Mammas man, dvs min låtsaspappa har jag nästan aldrig kommit överens med, vi tjafsar i princip varje dag. 

*Hoppar framåt i tiden*

I tredjeklass så blev jag mobbad, kallad för diverse saker, blev knivhotad i skolan, klippt i örat och sådana grejer. Lärarna försökte väl hjälpa till, men de försökte inte tillräckligt… 
Jag kommer ihåg en incident i 5an eller 6an under en musiklektion… Vi satt som vanligt och sjöng till en låttext som fanns på overheaden. Sen när låten var slut så säger en bakom mig "Fetto, fetto, fetto…" några gånger… då svarar jag med "Benrangel, benrangel, benrangel…" Men då spårar det ur och han ställer sig upp och matar några slag på min axel samt mitt huvud…. Ingen i klassen bryr sig, läraren stoppar lektionen och ber alla gå ut därifrån… sist är jag som sitter där och gråter…. (Kommer inte ihåg mer om just den incidenten)

Sen börjar jag högstadiet, redan där under första terminen så hamnar jag i bråk med samma kille som i mellanstadiet… Han säger något om att jag var gravid, vilket jag svarar med "hellre det än benrangel" eller något liknande. Det accepterade han inte och han drog till med en knytnäve över tinningen på mig. Sedan sitter han där på mig på golvet och har näven i luften och jag trycker bort hans hand och skriker att han ska ge fan i mig… om och om igen… Tillslut så kommer spanskläraren och vi går in på lektion som att ingenting hade hänt. (Vi väntade utanför ett klassrum med flertal andra elever som inte brydde sig ett skit, vissa skrattade)
Sen kom en fältare och vi var tvugna att gå ut och vi bad varandra om ursäkt… inge mer om det…

Vårterminen så bytte jag skola pga flytt… men redan efter typ andra veckan på den skolan/klassen så var jag mobbad/utfryst…Folk kallade mig saker, ville inte ha med mig på LAN osv osv..

När jag sedan  började årskurs 8 så började lite mer allvarliga saker hända, jag började tänka på självmord, dag in och dag ut… Det var en kväll då jag försökte hänga mig men det var några som stoppade mig… Har försökt hoppat från olika ställen men folk har dragit mig undan… Jag har legat på tågrälsen men "fegat" ur… 
Har haft en kniv mot min hals, men "fegade" ur även där… 
Efter dessa incidenter så har jag väl inte försökt tagit mitt liv fler gånger, men jag har funderat på att ta mitt liv, dag in och dag ut… 

Jag har aldrig känt mig som en i klassen, alltid varit utstött/andrahandsval… 
Det gäller än idag, dock tänker jag väl inte direkt om självmord… däremot så tänker jag att gud vad skönt att bara få försvinna från allt och alla… ingen skulle ju ändå sakna mig… (Kanske någon skulle göra, men känns inte som det)

Dock så är jag väldigt glad över att jag hittat en sådan fantastisk flickvän, som är så underbar och verkligen tar sin tid till att lyssna på en. Kanske inte alltid har något att säga, men behöver man verkligen säga något jämt? Nej, jag känner att hon finns där för mig och stöttar mig när jag mår riktigt kasst, och det är det som räknas!

Finns en hel del mer att berätta men orkar inte skriva mer just nu… 

Är det någon annan som vill veta mer så kan ni höra av er i meddelanden, eller om ni bara vill skriva av er lite. Jag lyssnar på allt och alla. 

Tack att jag fick skriva av mig lite❤️

Hellu

Fjärilen10
2014-09-15 23:20
#16

Känns som att detta är en väldigt bra tråd, kör på detta jag med! Jag är 14 år & har växt upp lite utanför Göteborg, har aldrig riktigt tyckt om mitt liv, inte äns som 5-åring. Jag växte upp med min Mamma, Pappa & min storebror som ofta låg inne på sjukhus när han var mindre, det ledde till att min familj, skolan, släkten, alla tyckte så synd om honom att dem glömde av lilla mig.. Jag har under hela mitt liv blitt behandlad som ett andrahandsval, min bror har alltid gått före mig, spelar ingen roll om jag är sjuk eller inte för alla tycker att det är så synd om honom eftersom att han har varit med om en del. Mina föräldrar lyssnade aldrig på mig när jag sa att jag vill också bli sedd, jag ville också få kärlek & känna att jag också finns i deras liv men allt jag fick som svar var skäll & " är du avensjuk på din bror, vill du byta med han?! Jag tror han hade velat ha det som dig!!". Att få höra sånt som barn var inge kul, att få skäll för att man ber ledsamt om att man vill bli sedd, jobbigt att äns behöva tänka på det.. När jag var 5 år fick jag mina första självmordstankar, minna hur jag satt på toalocket, grät & bara skrek ut t.ex. "Jag vill dö!", " jag ska ta mitt liv!", "mina föräldrar hatar mig!", " ingen bryr sig om mig!", "jag är ett jävla missfoster!", det var bara några saker som jag skrek ut, gissa vad mina föräldrar sa.. " Du får inte säga så för vi blir ledsna!", att dem inte äns brydde sig om att sin unge inte ville leva längre, den signalen jag gav dem var så himla tydlig men ändå sket dem i mig, som vanligt.. Åren gick, självmordstankarna fortsatte samtidigt som ingen "såg" mig. Jag hade väl dem tankarna fram tills jag var cirka 8-9 år då jag slutade skrika ut mina tankar & känslor för jag märkte att ingen lyssnade, tråkigt nog. När jag började i åk 3 så blev jag sakta men säkert överviktigt vilket ingen berättade för mig, har aldrig fått veta det, inte äns idag, får inget svar på det om jag frågar, har fått lista ut det själv.. Jag blev bara mer & mer överviktig, när jag var 9 vägde jag 46 kg, minns inte hur lång jag var men jag vägde lika mkt när jag började i åk 6 då min vikt hade rasat ner under sommaren för att jag började i fotboll, slutade äta & mådde extremt dåligt. När jag började i åk 5 så började jag må illa varenda dag men visste inte varför, gick & sa det till Mamma varje dag men hon trodde aldrig på mig. Samtidigt som min vikt rasar ner & jag går & tjatar om att jag inte mår bra så är det ändå ingen som bryr sig, det sårar mig idag! Inte ens skolan brydde sig, alla blev ist stolta & förvånade att jag hade gått ner så mkt men inte undra varför eller hur.. Jag vägde lika mkt när jag var 9 som när jag var 11-12 år, chockade till o med läkaren.. Åren fortsatte med konstant illa mående, när jag hade slutat i åk 7 så fick jag min första psykolog på barnmottagningen, trodde att jag skulle bli bra efter det men jag hade fel. Jag hann gå där i ca ett halv år, sedan bar jag för sjuk för att gå kvar så jag hamna på BUP ist. Jag tyckte om den psykologen så himla mkt, var helst förkrossad när jag skulle lämna hen, känns i hjärtat än idag.. Idag lever jag med depression, ångest, ångestattacker, självskadebeteende, starka självmordstankar, ätstörning, tvångstankar, fel kroppsuppfattning, svälter mig själv, nyskilda föräldrar, skolan som går åt helvete och listan bara fortsätter.. Funderar varje dag på om jag ska ta mitt liv, kommer bara närmre & närmre döden, finns snart ingen annan utväg! Har satt ett mål, har jag inte sett förbättringar innan jag slutar åk 9 så kommer jag ta mitt liv, håller hårt fast vid det!! Finns så himla mkt mer att skriva men detta är en del av mitt liv, tack för att jag fick skriva av mig lite!

Amigurumigalningen
2014-12-18 09:23
#17

Okej jag har inte alls någon "speciell" historia bakom mina depressionskänslor eller ångest. Jag har under fyra år blivit psykiskt mobbad av en tränare till ett lag jag brukade spela i förut. Han behandlade mig som om jag inte var vatten värd och i vevan drog han med sig alla mina vänner, det blev i princip så att jag "Inte var värd att ha vänner". Jag fick sämre och sämre självkänsla och under denna tid hade jag även en bästa vän som kind of utnyttjade mig för att inte vara ensam om dagarna, hon började påpeka hur tjock jag var och hur jag borde börja träna, under den här tiden var jag nu när jag ser bilder, "smal", hade jag sett mig själv då nu hade jag aldrig ens kommit på att ens tänka att personen på något sätt skulle vara överviktig. Mobbningen fortsatte och jag vågade inte sluta för jag var så rädd för att förlora min vardagsstruktur. 
Min kusin fick mig att efter 5 år sluta spela i det laget och i den vevan började jag på gymnasiet. Under den tiden hade jag utvecklad social fobi och jag var jätterädd för att prata med nya människa för jag ansåg inte att jag var värd några vänner. Klassen vände ryggen till och jag var ofta ensam. Minns knappt något av den här tiden men jag började utveckla ett självskadebeteende och åt på min höjd endast en måltid om dagen. Under den här tiden var jag sekunder från att ta livet av mig  X antal gånger.
Efter ett tag upptäckte de i min närhet hur mina armar såg och ut tillslut bestämde de sig för att ta mig till en kurator. Jag kände mig inte alls bekväm och det ledde ingenstans, men jag började tänka på orsakerna till min situation, många stora förluster och psykisk mobbning. 
Min mamma upptäckte mina armar också och hon bröt ihop helt totalt, Pågrund av detta fick jag världens ångest och jag slutade, för en tid. 
Jag tog mig upp på benen igen och jag började leva lite mer hälsosamt, jag fick en två vänner i skolan som betyder otroligt mycket för mig, de hjälpte mig verkligen upp ur allt jobbigt. Jag fick en massa vänner genom ett band och jag kände mig äntligen sedd och accepterad för hur jag faktiskt va. 
Jag har nu utvecklat en ångest som jag försöker jobba bort, men den finns fortfarande där och min bakgrund gör sig hela tiden påmind, och det är ingenting jag är särskilt stolt över något av det. Men jag är här idag och det hade jag inte varit om ingen hade reagerat på att jag mådde så dåligt som jag gjorde. 
Det enda menet jag har efter det här är ju ångesten som jag sa, så det är ju det jag försöker ta mig igenom nu, det är extremt jobbigt och jag faller tillbaka men jag kämpar och det går uppåt, om än långsamt! 

(Förlåt för att detta blev så otroligt långt, men ville bara skriva av mig!)

Upp till toppen
Annons: