Annons:
Etikettallmän-psykologi
Läst 886 ggr
AnonymBert
2014-08-16 23:58

Förstår inte min logik.

Jag hatar människor, men klarar mig inte utan dom.

Jag litar inte på någon, men förväntar mig att alla ska lita på mig.

Jag mår mentalt dåligt, men kan le utan att visa smärtan på insidan.

Jag kopplar mörker med ensamhet.

Jag vill ha någon som känner mig, älskar mig. Men så fort någon kommer nära så puttar jag bort dom.

Jag vill ha någons om tröstar mig, men vill inte visa mig när jag gråter.

Jag gillar mörker men är rädd för det.

Jag hatar mig själv, och mitt liv, men lyckas på nått sätt andas.

Jag har gått igenom MYCKET under mina korta år, och när jag satt på hem. Och berättade en del av vad som hänt mig började personalen gråta. Jag kanske är liten med åren, men efter min uppväxt är jag väldigt vuxen i mitt sätt att agera, tänka och bete mig. Jag mår dåligt, och har gjort det så länge jag kommer ihåg. Riktigt dåligt, kan knappt kliva ur sängen på morgonen. Har bett mina så kallade föräldrar om hjälp, men har aldrig förväntat mig något från dom. Dom har inte hjälpt mig tidigare, varför skulle dom nu?

Annons:
Ebolaa
2014-08-17 15:04
#1

I feel you. Har känt precis samma sak som dig. Man är en ensamvarg helt enkelt. Det som är så tröttsamt i längden är att man aldrig tar hjälp av andra utan allting är hela tiden en ensam fight att överleva. För mig har folk också alltid blivit väldigt illa berörda och många gråtit när jag berättat om mina upplevelser som barn. Tyvärr är det FÖR MYCKET for folk att hantera så de blir rädda… Man önskade att någon bara skulle omfamna en och säga "Tack och lov att du klarat dig så långt, vi vill ha dig här, du e viktig och beklagar att något sånt här har hänt dig.." men istället blir folk stirriga, ängsliga och vet inte vad de ska göra..

Det som är viktigt är att du tar fasta på de personer som du VERKLIGEN får ut något av. Vänskap och kärlek handlar om att alltid finnas där och no mather what. Det är viktigt att du hittar till dig själv och va den du är och inte sätta på sig en mask bara för att andra ska må bättre. Det finns likasinnade som dig därute, jag är ju lite äldre 24. Men jag mådde absolut som sämst i mitt liv när jag var i 11-13 års åldern, FYF*N. Vill aldrig gå igenom det igen.. Därför vill jag att du håller ut!

Försök dra dig bort från det som gör ont i själen.. Fly från det som för ont och försök hitta en plats där du kan bara va och bara vara dig själv. Där inget kan skada dig eller störa dig. Där du kan tänka dina egna tankar istället för att hela tiden vara bombarderad av virvlande ångestladdade tankar i huvudet. Du behöver lugn och ro..

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

AnonymBert
2014-08-17 17:10
#2

#1 Har ingen plats som det är så. Hemma är det helvete, och går jag ut så mår jag skit. Skolan är lika dålig den. Det bästa stället jag har att krypa ihop och vara mig, är framför datorn, xboxen eller i sängen.

Jag är 14 BTW.

Tror jag börjar tappa känslor för andra människor, och det skämmer mig massor.

Jag brukade vara den här tjejen som alltid satte andra före mig, gick den extra milen för att någon annan skulle må bra. Men nu skiter jag helt fullständigt i andra..

Upp till toppen
Annons: