Annons:
Etikettanhöriga
Läst 2524 ggr
Mantissa
2014-09-04 17:06

nog trampat i klaveret nu, men..

Idag var jag tvungen att ta bort min älskade hund. Han var lika mycket min mammas hund som min då hon fött upp honom och vi har haft lite delad vårdnad i brist på ett bättre ord. Men ingenting visade hon, mer än att sucka och säga att "ja det här var ju jobbigt". I min sorg blev jag provocerad av detta (har typ bara 2 känslolägen när jag sörjer: sorg eller aggro) och påtalade kanske inte helt genomtänkt att "gråter du aldrig?". Jag har nämligen aldrig sett min mamma gråta, och detta är något som jag tänkt på från och till. Inte minst när hennes egna föräldrar gick bort. Jag förstår ju att alla inte är skapta lika och alla visar inte känslor på samma sätt, men det känns så främmande för mig att till synes helt kunna distansera sig från något så påtagligt.
När jag ställt frågan så svarar hon att hon "gråter på insidan", varefter hon ett kort tag senare börjar hulk-snyfta och då och då torkar sig mot ögonen, men med helt torra ögon. Detta provocerade mig ännu mer då det kändes så fruktansvärt tillgjort.  Speciellt eftersom hon från det kan vända på en femöring när person X kommer in i rummet  och börja skratta åt gulliga saker hunden gjorde när han var liten tex.
NEJ jag tror inte min mamma har någon psykisk störning. Men snälla hjälp mig att förstå henne i detta. Och hur ska jag "släta över" det uppenbara anklagande jag hävde ur mig? Jag kunde ju lika gärna ha kallat henne för psykopat..

Annons:
Cindy S
2014-09-04 17:19
#1

Det enda jag kan komma på är att ta upp varför du sa det. Be om ursäkt för hur du sa det, men förklara att du känner att du inte förstår henne?

Kanske hon inte kan gråta. Kanske det handlar om djur förnekelse. Kanske hon fejkgrät för att många har påpekat att hon inte kan gråta och att hon försöker anpassa sig till vad folk förväntar sig?

Själv har jag aldrig fattat hur folk på begravning kan vara ledsna under ceremonin men under fikat efter så skrattar och pratar folk som vanligt. Men folk är väl olika.

Jag är själv väldigt förvånad för hur kall jag kan vara ibland. Min pappa har kol och är mycket sjuk, så jag är van vid att han lider och att han snart ska gå bort. Jag är fast i sörjearbetet och är nog oftast i förnekelse, för när pappa ramlade ur sängen häromdagen och fick en fraktur på revbenet så var det ingen stor grej för mig. Ifall min lillasyster hade gjort illa sig hade jag brytt mig mycket mer, men med pappa har jag varit tvungen att stänga av känslorna.

Kanske din mamma gör likadant? Har du sett hur hon reagerat för unga människor som dör plötsligt? Var hon förbered på hennes föräldrars död?

Min ena svåger är känslomässigt störd på ett sätt, för hans pappa var otroligt närvarande när han var liten, gav ingen kärlek alls. Hans barndom var inte så bra på andra sätt heller, så på sätt och viss känner han inte på samma sätt. När hans farmor dog så grät han inte alls, men han verkar inte psykotisk, bara som en människa som antingen är i förnekelse sedan barndomen eller väldigt bra på att hantera sorg. Han har ju varit tvungen med att acceptera att hans familj inte är så kärleksfull. Men mot min syster och deras barn är han väldigt kärleksfull. Han åker in med barnen till sjukhus för minsta lilla, och om någon av dem dog tror jag han skulle brytas ner. Men han är inte en sådan som visar känslor, förutom glädje.

Jessica Jones (2015-)

- Sajtvärd för superhjaltefimer.ifokus.se - Medarbetare för halloween.ifokus.se -

Surpan
2014-09-04 17:20
#2

Utan att varken känna dig eller din mor så känns det som att hon ville förenkla upplevelsen för dig, kan det ha vart så? Att hon först ville visa sig stark, för att sedan ändra taktik till att visa sorg mer öppet för att du inte skulle känna dig ensam i det ledsna. Men jag vet inte som sagt. Och jag tror inte du behöver sköta över det. Sorg är svårt och det förstår hon. :)

/Surpan

Allt oviktigt
2014-09-06 21:43
#3

Det finns inte ett rätt sätt att hantera sorg på. Din mor har antagligen svårare än dig att gråta.
Känner du att du var otrevlig mot henne så är det inte svårare än att be om ursäkt och förklara

VästkustFia
2014-09-30 02:06
#4

Att din mamma inte gråter måste inte betyda att hon är känslokall eller inte sörjer på sitt sätt.

Jag minns  inte att jag någonsin har gråtit när någon närstående gått bort, hur mycket jag än tyckte om personen eller husdjuret ifråga. Sorg och saknad känner jag ändå, det tar sig bara inte uttryck i tårar. Detta förklarar jag gärna för folk om jag tror att de kanske undrar. Och alla som känner mig vet att jag inte är en känslolös människa. Sen är det också så att jag inte tycker döden är så hemsk. 

Jag kan bara konstatera att det är sån jag är och att vi alla är olika.

Upp till toppen
Annons: