Jag kan börja med att jag är 15 år, och jag har alltid haft ett väldigt bra liv med familj, kompisar osv, så det har aldrig varit något problem. Men för kanske ett halvår sedan började jag typ trycka ner mig själv. Jag kunde stå vid spegeln i flera timmar och bara kolla på mina fel och sedan tänka vad jag skulle göra åt det. Jag började även blir väldigt trött, jag kom hem från skolan, la mig i min säng och bara tänkte i flera timmar. Mina föräldrar blev oroliga, de försökte få upp mig ur sängen och det var väldigt jobbigt att se de försöka så, även om det inte hjälpte. Så jag typ tvingade mig själv bli glad igen, trotts att jag kanske inte var det innerst inne, och varför vet jag inte. Den perioden var jag också tsm med en kille, och jag var väldigt beroende av honom, det var typ som om var jag runt honom var jag glad, annars inte. Det kändes typ som om det skulle ta slut så skulle jag inte ha något som skulle få mig glad. Det tog slut... Det var ett tag sen och jag är över honom nu, men...
Det känns som om jag inte har någon energi till att skratta, prata och vara social längre, och jag vet inte varför. Jag måste liksom anstränga mig för att umgås med folk, låtsas vara glad och skratta. Jag vill egentligen bara gå för mig själv i skolan, titta ner i marken och inte vara med folk. Samtidigt vill jag inte förlora mina vänner, så jag låtsas vara glad. Ibland så orkar jag bara inte och går undan, "hitta på" ursäkter för att inte följa med på olika saker osv, för jag orkar bara inte låtsas.
Ibland är jag riktigt ledsen, ibland känner jag mig tom och vet inte vad jag vill, ibland kan jag vara glad med det känns som om det är allt för sällan. Jag har skadat mig själv, vet dock inte varför, det hjälpte inte, så har bara hänt ett fåtal gånger som tur är.
Jag känner mig väldigt otacksam för allt jag har och har haft, och blir väldigt sur på mig självför att jag inte är glad. Jag bestämmer mig ibland för att gå och prata med någon, men senare tänker jag typ att jag inbillar mig och att jag inte har något att vara ledsen över. Det har jag ju egentligen inte heller, så vad skulle jag då gå och prata om? Det kanske är hormoner, eller bara jag som tror att livet är perfekt? Jag vet inte, det känns liksom bara inte bra.
Förlåt för att det blev väldigt flummigt, visste inte riktigt vad jag skulle skriva, vet inte riktigt vad jag ville med det här, ville väll bara skriva av mig.
Någon som känner igen sig?