Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 2349 ggr
Salish
2015-02-27 23:07

Svårt att söka hjälp

Okej. Jag ska försöka fatta mig ganska kort. Jag känner inte för att skriva ut hela min historia och sånt där, men, jag är snart 21 år, går på en folkhögskola på en  liten ort någonstans i Sverige, och jag trivs väldigt bra där,  men alla mina nära vänner är kvar i Göteborg som jag kommer ifrån, och jag hade en nära vän på skolan, tills hon flyttade till Stockholm. Jag har varit deprimerad väldigt länge, jag vet inte hur länge för jag har blivit så van vid det.  Innan var det lite lättare och jag kunde för det mesta hantera det, min kompis som flyttade gjorde det lite lättare i höstas också. Men, sedan i oktober, har det bara blivit värre och under de senaste månaderna har det varit ett under om jag kommit upp ur sängen före tolv för jag ser verkligen ingen mening med att gå upp, även om jag älskar utbildningen, allt känns bara så meningslöst. Jag kan spendera timmar till att bara göra ingenting, jag äter mindre än förut och jag är konstant trött. Jag kan inte se mig någonstans i framtiden. Det enda jag är bra på är att måla och spela musik (jag går en konstutbildning) men min familj håller hela tiden på att pressa mig till att "göra något vettigt istället". Jag vet att de är oroliga för mig men jag får bara mer ångest av att de tjatar på mig och säger att det enda jag faktiskt är bra på och som jag fortfarande har något litet intresse kvar för är meningslöst. Jag mår lite bättre av att prata med mina bästa vänner, men i övrigt saknar jag några nära relationer här. Jag är väldigt introvert, och jag har alltid haft ett behov av mycket egentid för att vara i sociala situationer för länge är så energikrävande. Vilket jag är fine med, men mitt behov av egentid har nästan ökat för jag bara irriterar mig på alla som jag inte är nära vän med. 

Borde nästan också tillägga att jag är transgender (ickebinär) och har ofta väldigt mycket kropps- och könsdyfori som bara gör saken värre.

I vilket fall. Jag behöver hjälp, för jag står snart inte ut längre.  MEN. Jag får sån ångest bara av att tänka på att jag behöver ringa vårdcentralen, hatar sjukhus och allt som hör till och jag gillar inte att prata med folk jag inte känner.  Jag vet att jag verkligen behöver hjälp samtidigt som att tanken på att ta tag i det och faktiskt söka hjälp är sjukt skrämmande. Speciellt när motivationen till allting är i princip lika med noll.  Så. Det blev både ett skriva-av-sig-inlägg och en fråga hur man får tummen ur och bara tar kontakt med någon som faktiskt kan hjälpa en.

Annons:
Allt oviktigt
2015-02-28 18:58
#1

Har du en vän som kan hjälpa dig med första kontakten med sjukvården? Sen är ju även frågan om du kommer att bo kvar var du bor nu eller om du kommer att flytta tillbaka till Göteborg när terminen är slut? Kan ju bli lite bökigt att i bästa fall komma igång med samtalsterapi eller liknande var du bor nu och sedan plötsligt avsluta den om du flyttar. Antar att väntetiden till någon form av behandling är någon månad oavsett var man bor i Sverige

Melod
2015-03-01 11:44
#2

Ett enklare alternativ är att prata med en kurator från ungdomsmottagningen. Man kanske inte får exakt den hjälp man behöver..men det är bättre att inte prata med någon alls. Jag gjorde som så att medan jag väntade på att få tid hos psykologen så pratade jag men kurator på ungdomsmottagningen. 

Prata lite med en kompis innan du ska ringa sjukvården och få lite pepp. Har man svårt att peppa sig själv så kan man försöka söka det lite externt. Lycka till! Massor av styrkekramar :)

Salish
2015-03-03 22:42
#3

Tack så mycket alla. =)

Vanja
2015-03-04 12:52
#4

Valet man gör när man väljer att skaffa en psykolog är oftast det bästa valet man kan göra. 
Men kanske kan du berätta för psykologen som du får att du vill lära känna denna först, innan du berättar om ditt liv så att det mer känns som att du talar med en vän, än en främmande. :)

/ Vanja 
Sajtvärd på Politik I Fokus. 

Upp till toppen
Annons: