Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
20. Dagens fråga

Någon mer?

2015-03-30 18:43 #0 av: Jagifokus

Jag vet inte vart jag ska börja. On the other hand, så vet jag inte vart jag ska vända mig. Jag är så trött på detta nu, att leva med detta mående. Att aldrig våga uttrycka sig eller delge och förklara hur situationen ser ut. Jag gjorde det som barn, men fick förklarat att "det går över", och "det är bara en ungdomsfas". Jag var 8 år då. Idag är jag 23. 15 år är självförakt jag aldrig får tillbaka.

Jag undrar nog om andra också har det såhär. Om det är vanligt. För som sagt, så pratar jag aldrig om detta. Jag försöker dölja det; de plötsliga ångestattackerna, den oprovocerade gråten, huvudvärken, nedstämdheten och det låga självförtroendet och självkänslan. För det är inte alltid såhär. Det kan gå månader i ren lycka. Eufori. Jag är en aktiv, framgångsrik och positivt inställd person som älskar att arbeta och träna på en lagom och hälsosam nivå. Men sedan kommer detta i perioder, helt utan orsak och framförallt utan rason. Det kan hålla i sig i något som känns som en evighet. Jag gråter mig kraftlös och motivationen existerar inte. Jag har förflyttat mig 10 meter på 7 timmar idag här i lägenheten. Jag hade så mycket planerat, planer jag fått ställa in. Jag orkar inte. Jag vill inte. Hade det inte varit för jobbet hade jag förfallit helt. Ett av få jag jag faktiskt lyckats behålla. Jag vet hur det låter. Som en lat, värdelös snorunge utan någon som helst form av konsekvenstänkande. Jag förstår det, för precis så känner jag själv. Min fråga kvarstår; finns det fler som känner såhär? Är det vanligt? Jag vågar helt enkelt inte ta tag i det. Jag känner mig förbannat löjlig. I vägen och tidskrävande. Men jag börjar känna att det är värt det.

Anmäl
2015-04-02 12:07 #1 av: cattastroph

Bipolär sjukdom? Har du läst på om det?

Är ingen expert och vill inte "diagnosticera" dig.  Men då jag själv plötsligt på "gamla dar" fick diagnos (adhd) som förklarade mitt mående, beteende och allt knas jag gått igenom, så var det sååå skönt.

Jag kan absolut känna igen mig i din beskrivning. Toppar och djupa dalar. Men jag har kortare mellanrum. Har PMDD och får enorma svägningar ca 2 v innan mens. Dock är symtomen inte lika hemska varje månad, men det "känns" definitivt, varje månad.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.