Annons:
Etiketterstresstvångstankar
Läst 4784 ggr
Frida B
4/26/15, 10:39 PM

Vad sjutton händer?

(Jag har ingen aning om vilken kategori detta hamnar under)

Hej! Har aldrig skrivit här inne, men det kändes som det rätta stället att skriva på… Och någon gång måste ju vara den första så… Hoppas någon kan hjälpa mig lite.

Jag anser inte att jag haft en särskilld tuff uppväxt. Uppvuxen med mamma, pappa och lillasyster i ett barnvänligt område i centrum av en ganska fridfull kommun. Men ändå tror mina närmsta att jag är deprimerad, och har föreslagit psykolog flera gånger. 

För det första har jag extrema tillitsproblem. Har nyss börjat lita på min bästa vän riktigt mycket, till 80% efter 3 år. Men tänker fortfarande tankar som "tänk om hon bara gör det för att snacka skit till andra" osv. Min pojkvän, som verkligen är drömkillen för mig, genomsnäll på alla sätt och vis drömmer jag drömmar om att han ska lämna mig, att han sviker mig, ignorerar mig och bara har mig när han känner för det. Detta vet han om, och varken jag eller han fattar varför jag drömmer såhär. Har inte haft en dröm på flera månader utan att jag blivit förnedrad, bortglömd, sviken eller sårad av nära och kära. Eller att jag blir jagad. Mardröm efter mardröm efter mardröm…

För det andra är jag stressad hela tiden. Det har gått så långt att vissa dagar får jag febertoppar så fort stressen slår till. Jag har någonting som kallas emetofobi (fobi för att spy/för att andra spyr osv) som tar över mitt liv. Jag kan inte gå ut med vänner, för är rädd för att det ska hända. Sitter jag på bussen sitter jag på helspänn, så fort någon hostar till hoppar jag högt och börjar skaka osv. Detta kombinerat med att jag inte klarar av att träffa nya människor (får ångest, mår illa, blir stum, svettas, skakar) gör min vardag till ett… Ja, en mardröm. Av detta kommer stressen som alltid finns i kroppen. Jag har en förmåga att stressa upp mig själv. Det räcker med att jag får ett sms så tänker jag "nej nu är det säkert h*n som skriver och säger upp kontakten hur ska jag klara mig?" osv, trots att jag vet att det är idiotiska tvångstankar… Blir så trött på mig själv.

Tankar jag har ofta är typ att jag är värdelös, bortglömd, sviken, att jag bara sårar alla hela tiden osv. Har haft tankar på om det vore bättre att försvinna från jorden så att säga, men har kommit på att jag inte kan göra det då det faktiskt finns folk här som jag betyder någonting för. Typ min familj, min bästa vän, min pojkvän och mina älskade, underbara djur. Sen är jag för feg för att göra någonting… Är deppig hela tiden, skratta känns så fel… Gråter i princip varenda kväll, utan att veta varför. Mår som ett as ibland, får panikångestattacker där jag inte kan andas utan bara ligger och kippar efter luft osv…

Vet inte vad jag vill få ut av detta mer än att jag behövde skriva av mig lite och kanske få svar på om jag håller på att bli galen..? Eller vad jag ska göra? Eller om detta är normalt?

Är säkert jättemånga stavfel och väldigt konstigt skrivet men ja…

 Sajtvärd på Akvarieräkor ifokus och m_edarbetare på Agility ifokus             
_(f.d MelvinMimmiLufsen)

Annons:
Vaargen
4/26/15, 10:45 PM
#1

Om dina närmaste tror du är deprimerad, hur känner du själv?  Man kan ha haft en bra uppväxt och ändå bli deprimerad som vuxen. Jag läste inte allt du skrev helt noggrant men jag tror det enda du kan göra är att uppsöka en psykolog/kurator och rådfråga den personen. Om du är tonåring så kan du ju ha mycket känslor, det är också vanligt att ha om man är ung vuxen. Jag tror inte du håller på att bli galen, det är normalt att känna mycket.

Ebolaa
4/27/15, 5:25 PM
#2

Hej Frida B!

Beklagar att det har varigt jobbigt på senaste och jag kan bekräfta att det du upplever inte är vad man skulle kalla för "helt normalt". Det är tydligt att du lider av detta och att det har pågått under en längre period, vilket ännu mer tyder på att det kan vara något som spökar. Egentligen är det bara att kontakta din vårdcentral och där prata med en läkare som säkert redan samma dag skriver ut något serotonin-stabiliserande, typ SSRI-preparat (mot depression) eller något lindrigt och svagt lugnande till hjälp för insomnandet och för sömnsomnar in och sover lite tyngre. De kan därifrån också hänvisa dig till någon vuxenpsykiatrimottagning för samtal om det kan vara det som du behöver eller för en psykiatrisk bedömning om det kan behövas. 

Av de flesta preparat brukar (i varje fall jag) drömma mindre på, vilket är skönt bara i sig så man vaknar lite mer "tom" i skallen istället för att vakna och tänka på precis samma saker som när man lade sig, eller att man mår dåligt och känner sig riktigt sliten när man ska stiga upp. Det är så sjukt jobbigt och förstör hela dagen. Jag har diagnosticerats med depression och vet att jag har haft det större delar av mitt liv och har väldigt lika symtom som dig, men symtomen kan också vara tecken på något annat. 

Det hör till ovanligheten att saker och ting blir sämre efter att man söker hjälp, så jag skulle verkligen rekommendera dig att antingen ringa sjukvårdsupplysning 1177, eller ringa till psykiatrin i din kommun för att prata med en sjukskötare för lite rådgivning och vad de tycker att du ska göra. Det kommer bli bättre, din kille eller någon annan nära får också följa med dig om du känner att du behöver lite stöd för att orka..

Kram, hejs!

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Upp till toppen
Annons: