Annons:
Etikettallmän-psykologi
Läst 4733 ggr
rasmussonsara
2015-05-01 12:11

PTSD?

Osäker på om detta hamna i rätt grupp, men jag provar..

För ca 3,5 år sedan var jag med om en olycka där jag blev allvarligt brännskadad, hamnade på sjukhus i 6 veckor & totalt sen dess genomgått 5/6 operationer, massor med behandlingar & rehab för att ta mig tillbaka. Jag blev skadad på 30% av kroppen där större delen är 3e graden brännskada. Det som hände var att vi skulle grilla med klassen & läraren använde t-röd att tända brasan med, det blev en explosion & den träffade mig. Mina kläder fattade eld & snabbt blev jag en levande fackla. En av mina närmsta vänner (har inte mkt kontakt med i dag tyvärr) räddade mitt liv genom att släcka elden i mitt ansikte & läraren tog sedan kroppen. Läkare har konstaterat att utan det hade jag inte överlevt. Jag har svårt att prata om detta på ett "seriöst" plan, utan kan berätta om det som en historia. Jag har svårt att prata om mina känslor men har inga problem att berätta fakta vad det var som hände & så. Jag ser tillbaka på sjukhusperioden med en positiv syn, men kommer inte ihåg mycket av de negativa upplevelser jag hade där. Jag har från början sagt att jag accepterat detta vilket jag intalat mig själv att jag har. Men nu några år senare börjar jag inse att detta är en lögn jag intalat mig själv med. Jag har inte mycket problem med att visa mig i shorts & linne längre, men det är pga att jag blundar för problemet. Ignorerar jag det finns det inte där. Det känns som att jag lever i en lögn där jag låtsas att jag är lycklig, stark & accepterande av vad som hänt, när jag inners inne vet att så är inte fallet. Jag är dålig på att förstå varför jag känner som jag känner, men jag tror att mina otroligt svåra tillitsproblem kommer från detta också. Jag har haft pojkvän & så efter olyckan men i alla förhållanden har något med skadan alltid funnits & gnagt. Antingen ignorerar vi båda faktumet att jag har ärr över större delen av kroppen, eller så är stort fokus på det. Jag har helt enkelt svårt att lita på folk trots att dom säger att ärren inte stör dom/dom inte tänker på dom/det är fortfarande jag trots ärren. Förutom detta har jag i perioder mycket mardrömmar om olyckan/eld/döden. 

Åh vad rörigt detta inlägg blev, men helt enkelt börjar jag inse att jag inte kommit vidare efter olyckan, utan bara trängt bort den, inte vågat ta tag i känslorna runt om kring den. Jag hittade denna lista om symptom vid PTSD & tycker själv att mycket passar in på mig (de tillfällen jag låter mig visa/känna hur jag egentligen känner).

- Du återupplever den svåra händelsen gång på gång i plågsamma minnesbilder som framkallar en kraftig oro och rädsla.
Inte gång på gång, men visst händer detta ofta då jag inte orkar trycka bort känslorna..

- Du vaknar på natten av mardrömmar med anknytning till den traumatiska händelsen.
Oftare än jag vill erkänna..

- Du försöker undvika allt som påminner om det inträffade.
Från början ja, sen kom en period då jag inte ville visa att jag var rädd för eld utan bara utsatte mig för detta - tända ljus, sitta nära brasa, majbrasan, luciatåg mm. Nu kommer första perioden tillbaka, ljus går bra men brasor & att grilla är jag gärna utan..

- Du drar dig undan från familj, vänner och arbetskamrater.
Ohja, sitter ofta hellre själv på mitt rum eller är själv i skolan än att vara social. Detta tillåter dock inte mina vänner, men medan kroppen är bland folk är huvudet någon annan stans, ensam..

- Du är spänd, lättskrämd och irriterad
Har jag alltid varit, men irriterad är jag definitivt mer nu är förr. Sen är jag ju bara 18 också, så kan väl bero på det..

- Du får ofta vredesutbrott och har svårt att koncentrera dig.
Koncentrationssvårigheter är mitt mellannamn..

- Du sover dåligt och har svårt att somna.
Har inte så svårt att somna för det mesta, men sover nästan aldrig hela natten, sover oroligt & vaknar ofta..

- Du är överkänslig för plötsliga ljus- och ljudintryck.
Det här tycker jag däremot inte jag är..

- Du kan också helt eller delvis förlorat minnet av den traumatiska händelsen.
Japp, massor med minnesluckor & det har jag alltid haft..

Då jag har svårt att uttrycka mina känslor, framförallt i tal, vänder jag mig hit. Är PTSD något jag skulle kunna ha eller vad är det som är mitt "problem"? Jag har gått hos kurator men även där valde jag att trycka bort känslorna & prata om helt andra saker.. Men jag tror verkligen jag behöver hjälp, jag mår jättebra vissa dagar men lika ofta som jag mår sådär toppenbra vill jag helst bara stänga in mig i ett rum där ingen kan hitta mig..

// sara - livet som brännskadad -> http://nouw.com/rasmussonsara 

Annons:
kampfrieser
2015-05-01 12:28
#1

Omöjligt att bedöma, kolla med läkare. Jag har själv PTSD, men utav helt andra anledningar så jag kan tyvärr inte relatera till dina problem och hur symptomen visar sig och i vilken uträckning.

cattastroph
2015-05-01 22:00
#2

Absolut kan det vara det och troligtvis är svaret JA. Det är ett stort, allvarligt trauma du gått igenom. Klart det sätter spår i en. Tycker att du ska söka hjälp för det nu. Det är svårare att behandla ju längre tiden går och dessutom kommer du bara att må sämre/vara rädd/otrygg osv så länge du inte får hjälp. Ta hand om dig! Kram och lycka till.

www.cattastroph.blogg.se

Upp till toppen
Annons: