Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 4741 ggr
CarolinaF
2015-05-10 23:24

Triggvarning- övergrepp- våld

Min berättelse… det började när jag var väldigt liten, jag hade en våldsam pappa. Jag minns att han slog och var väldigt aggressiv och hårdhänt redan när jag gick på dagis. Sen blev det bara värre, när jag var 5,5 hade hans övergrepp börjat. Jag kunde inte sätta ord på det, jag fattade inte, jag visste bara att jag hatade det och att jag skämdes. Sista övergreppet skedde när jag var 19.  Så det kanske inte är så konstigt att allt det andra i mitt liv gick så fel. 

Jag blev mobbad i skolan och hade inget självförtroende, jag gick ångest, kunde inte äta, vill dö. Min relation till killar har varit allt annat än harmoniska, jag har nog egentligen aldrig känt mig speciellt trygg kring killar. Jag har liksom alltid varit beredd på att de ska skada mig. Var de deras blick som väckte något? Deras röst eller kanske deras sätt att röra sig? Sen minns jag igen, det är han, pappa som spökar i bakhuvudet. 

Jag blir aldrig riktigt fri från honom, fast han inte finns i mitt liv längre så är han ändå närvarande och har ändå makt. Jag är vuxen nu men jag kan ändå drömma mardrömmar om honom, skrika i sömnen, få panikattacker, duscha i timmar. 

Jag intalar mig själv att det nog är för att jag nyligen har börjat prata om övergreppen och måste bearbeta det… och leva med att alla vet… och bota skammen… förstå att den inte är min.

Jag är ju förhelvete feminist, jag VET ju att det inte är mitt fel, jag var ett barn, jag var den utsatta… ändå sitter jag och skäms. 

Jag är aktivist också, debattör och skribent, jag överlevde för att få vara med och ändra världen. Göra den bättre. Finare. Barmhärtigare. Men jag måste kliva ur duschen först. Den där förbannade duschen som man aldrig blir ren av. Man kan inte duscha bort kroppsminnen, man kan inte skrubba bort en stulen barndom. 

Men trots allt så tror jag ändå att jag är påväg framåt


Annons:
Candela
2015-05-10 23:39
#1

❤️

Jag brottas med liknande känslor (skammen)..

[HundochKatt]
2015-05-10 23:44
#2

Åh, jag känner med dig! ❤️ Jag vet alltså precis hur du känner det, men du är modig du som ändå kan berätta om dina upplevelser redan nu. Jag höll tyst i nästan 25 år…. Men så en dag vågade jag berätta för en person och sedan dess har jag kunnat berätta för vem som helst. Så prata på, berätta och gå också samtalsterapi. Man glömmer aldrig, men det läker! Kram

CarolinaF
2015-05-11 12:35
#3

#2 Jag vet att det ska bli bra någon gång men just nu känns det så oerhört långt bort :( 

Tack så mycket, jag ska verkligen försöka, men ibland känns det som jag vill dra tillbaka allting, ha allt osagt, gömma mig igen. Jag staplar framåt lite långsamt. 

Kram


[HundochKatt]
2015-05-11 17:21
#4

För det första så är det absolut inte ditt fel, det som hänt. Jag trodde själv det, då mitt självförtroende var i botten men insåg så småningom att jag var bara ett barn när det hände  och därför kunde  det inte vara mitt fel. 

Jag har full förståelse för den skamkänsla som  varit utsatta för diverse övergrepp har. Men försök att tänka att det inte är ditt  fel, det var den vuxne som gjorde fel mot dig! Du har absolut inte något att skämmas för! Ingen som är utsatt för övergrepp har något att skämmas för! Absolut inte!

Det är lättare sagt än gjort, jag vet så väl! Men upp med hakan tjejen! Låt inte det du varit med om styra ditt liv! Försök att ta kontakt med en läkare som kan skriva remiss till psykiatrin, så du får prata i din egen takt. De är experter på sådana här saker och kan hjälpa och stötta dig. Och låt det ta den tid det tar. Ibland kan det gå fort och ibland behöver man mycket tid, beroende lite på hur "lätt" man har också att prata om det. Det är ingen som tvingar dig att prata, så allt får du ta i din egen takt. Men du har en som lyssnar och en som stöttar. Jag vet, jag har själv gått i terapi och det kändes jättebra när jag väl hade fått ur mig allt.  Lycka till tjejen! Kram

Upp till toppen
Annons: