Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 1871 ggr
[Twinklez]1
6/10/15, 6:52 PM

Vad ska man göra??

Hej! Jag har sedan november gått till två olika psykologer, varken någon av dem verkar förstå mitt mående. Jag lider av depression och socialfobi. Under de senaste 3-4 åren har jag fått aggressiva attacker då jag kan slå sönder vad som helst och skriker. Jag kan inte hantera mig själv, jag kan inte kontrollera vad jag gör, jag har slagit mig själv och min kille. Jag vill INTE göra detta, men under den stunden fungerar inte mitt tänkande. För andra kanske många skulle kunna säga '' men gör si och så'', det är inte så lätt. Jag har försökt nästan allt, jag har spänt mina armar, jag har försökt lyssna på musik, kollat på film, varit själv en stund och massa andra saker.
Det är en enormt obehagligt känsla för jag bryr mig inte vad jag gör, utan jag blir så impulsiv. Jag har berättat detta för min psykolog , men hen tror det bara är tonårsfasoner vilket det INTE är. 
Min mamma och jag har en väldigt bra relation, vi bråkar knappt och jag har en mycket vänlig ton mot henne. Men ibland(olika perioder) kan min mamma bli sur på mig och då kan jag ryta ifrån och låser in mig på mitt rum och får PANIK mitt huvud känns som att det ska sprängas och jag vill ta sönder allt, men jag gör inte detta och då bryter jag ihop och kan gråta och ibland river sönder mina armar och slår mig själv.
Jag har inte varit såhär innan, när jag var liten var jag en jätte glad person som knappt blev arg för något.  Dock växte jag upp i en dålig miljö när jag var yngre då min pappa är alkoholist, men  jag har inte träffat honom på ett tag.
Jag får även impulsivt beteende inom självskadebeteende och självmordstankar osv . Jag har försökt ta livet av mig några gånger då jag inte tänkt mig för, jag är impulsiv. Detta händer inom några minuter, oftast tabletter som jag tar snabbt.
När jag har mitt normala'' tänkande tänker jag hur sjukt detta är, hur jag kan leva såhär. En dag kommer det gå snett och jag kommer inte finnas.
Pågrund av min socialafobi får jag inte ut så mycket som jag vill, därför har jag skrivit till min psyskolog men verkar inte ta detta på allvar.
 Jag är nu 18 och har tänkt på att byta till vuxenpsykiatrin.
Jag skriver detta här pågrund av att jag inte har en anning om vad jag ska göra, jag vet inte hur jag ska få andra att förstå hur otroligt jobbigt det här är. Jag har försökt berätta för mamma men hon förstår inte riktigt varför jag blir såhär. Jag kunde bli sur/arg förut men det är inte alls som nu, det är inte hanterbart.
I denna text har jag inte nämnt allt, men jag vill bara fråga vad man kan göra, finns det en chans till diagnos, är det någon som känner igen sig?

Tack för svar! :)

Annons:
Maria
6/16/15, 11:18 AM
#1

Om/när du nu byter psykolog så skriv ner allt precis som du har gjort här och visa denne. Det är ibland svårt att sitta och försöka förklara något som man själv har svårt att förstå.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Upp till toppen
Annons: