Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
04. Personliga berättelser

Alla dör, ensam kvar

2015-06-28 21:32 #0 av: abk1991

2015 är och kommer nog alltid att vara det hemskaste året i mitt liv. För ett par månader sedan så skiljdes mina föräldrar. Jag skulle bo hos mamma på veckodagar och hos pappa på helger och lov, men nu har jag inte vart hos pappa på nästan två månader, jag har ringt honom ett par gånger men han har aldrig tid att prata, det känns som han glömt mig, det ända han har tid med är sin nya fru och sina nya tre barn. Min mamma har fått cancer och ligger i sängen nästan jämt. Jag gör allt här hemma, diskar,städar, lagar mat, köper mat, ALLT! Sen mamma och pappa skiljdes så har jag aldrig visat dom någon kärlek, de känns som att om jag älskar pappa så sviker jag mamma och älskar jag mamma så sviker jag pappa, kärleken som egentligen tillhör dom gav jag istället till min sköthäst i stallet, de var enklast så. När min sköthäst dog så kändes det som om en del av mig dog, jag orkade inte leva mer, han var mitt allt. Jag tror inte du kan förstå hur mycket han betydde för mig...ingen förstår. Mina tre bästisar har tagit livet av sig med endast några veckors mellanrum. Min hund blev överkörd av en bil och min katt avlivas just nu. Mormor och morfar dog i en bilolycka och min moster fick epilepsi och dog hon också. Mamma blev sjukare än innan och ligger nu på sjukhus...de har hon gjort i två veckor nu, alla tror att jag bor hos pappa men han vill inte ha mig där, jag bor ensam hemma med min farmor som granne. Jag orkar inte gå utanför dörren, jag ligger i sängen jämt, orkar inte ta mig upp. Överallt finns påminnelser om folk jag saknar. Går upp ur sängen så ser jag ett katthår yra förbi och tänker på min lille katt som just nu ligger död på djursjukhuset. Kollar jag ut genom fönstret, ser jag lekplatsen som jag och mina kompisar brukade leka på som små.
Går till stallet så ser jag Kasper's gapande tomma Box, han finns inte mer, ingen finns längre. Jag orkar inte göra någonting, överallt finns spår efter alla jag saknar. Gråter jämt, ögonen är alltid röda och svullna av allt gråt. Hur ska jag ta nig till för att orka leva, orka ta mig upp ur sängen, orkar göra NÅGOT!!!! Mitt psyke är sabbat, jag blir aldrig människa igen efter detta

Anmäl
2015-06-28 21:45 #1 av: Tjeja

Oj det låter omänskligt mycket och nästan osannolikt med så mycket elände på en och samma gång!

Har liksom inget bra att säga... ord räcker liksom inte, men skickar en stoor kram till dig! Hjärta

Medarbetare på FågelmatningDjurparkerVilda djur och Politik i fokus.

Anmäl
2015-06-28 22:21 #2 av: abk1991

#1 tack så jätte mycket

Anmäl
2015-06-29 13:11 #3 av: [TanatosNyx]

jag har varit i en liknande situation, så jag kan relatera till hur du känner. Jag gick på niten att hamna i ett destruktivt förhållande med tiden, han "älskade" mig ju, och han fanns där.. Ja du fattar. Akta dig för den fällan!

Sen vill jag bara säga att håll ut, det kommer vända även om det tar tid. Men det blir bättre. Nej man slutar aldrig sörja, man "glömmer" inte, men man lär sig leva med det som hänt, och man finner till slut nya saker som ger en kraft att leva vidare. Ja du kommer på ett sätt att alltid vara trasig inombords, men det går att leva med.

Håll ut! Blomma

"Ingen är så fattig att man inte har råd att visa andra kärlek och omtanke"
/TanatosNyx - Sajtvärd på Gravid iFokus

Anmäl
2015-07-02 15:30 #4 av: [Silverräv69]

Du är aldrig ensam, aldrig någonsin! Alla du älskar finns i ditt hjärta och de kommer att följa dig hela ditt liv, alla era minnen, alla era delade känslor, allt!

Om hur du ska ta dig genom sorgen och den fysiska smärtan din kropp orsakar pga ditt mående kan jag bara råda dig att ta EN DAG I TAGET! Även om det är svårt säga tack till något du tyckte var fint, doftade gott, fick dig att le eller fnissa. Du måste fortsätta leva utan att känna skuld, vi alla ska dö och dem vi efterlämnar måste finna sin lycka igen. Om du inte orkar ta dig ut ur huset, sätt dig vid fönstret och titta på livet utanför, kanske får du se något lustigt eller vackra moln,  om du orkar, sätt dig på balkongen/altanen/gården och andas in luften, engagerade dig för livet utanför. Ta ett varmt bad och njut, tänk tillbaka på lyckliga dagar utan att dras ner av din sorg..det är en seger i sig!

Gläds åt alla småsaker, även de löjligaste, för de smulorna av glädje är de som kommer öppna ditt hjärta igen och vägleda dig genom tunneln av mörker och en dag kommer du bara "vakna" och tycka att världen är vackrare och ljusare än förut.
Och allt detta ska du göra endast för DIN EGEN skull, du ska bara koncentrera dig på dig själv. 

Du kan endast hjälpa andra som din mor och far om du själv är stark nog att delvis bära deras börda. Du kan vara ett fantastiskt känslomässigt stöd för din mor, men det är hon som bestämmer om hon vill kämpa, hur hårt och när hon ger upp, det är inget du ska tynga dig själv med. Berätta allt för henne, bra som dåligt, öppna ditt hjärta fullständigt och få henne att gråta glädjetårar, låt henne kännas sig lika älskad som hon har fått dig att känna dig under din uppväxt. 
Om du inte förmår att säga det, är det ändå ingen panik, säg det högt för dig själv, öppna ditt hjärta när du är själv.

Vi människor växer inte pga alla skolår vi kämpar genom, eller hur många böcker vi läst, vilka titlar vi fått på jobbet. Mänsklig tillväxt är inte detsamma som att besitta kunskap, människan växer av sina erfarenheter, känslor, utmaningar i livet och av hanteringen av trauman.
Ge inte upp! Det finns hopp och lycka om du är villig att kämpa för den, möta den och förändra dig!

Jag reste mig efter 4 trauman i livet, är starkare än någonsin och ångrar inget i livet, jag bestämde mig för att leva när jag var 17 och sedan dess har jag tagit mig ur alla kriser livet kastade i ansiktet på mig. Där är 2 jag fruktar mest, men jag försöker att leva utan rädsla..för vi är aldrig ensamma eller oälskade!

¤HjärtaDu är aldrig ensam eller oälskad Hjärta¤

Anmäl
2015-07-02 16:00 #5 av: Maria

Vad säger din farmor? Din situation kräver ju stöd i från samhället i alla högsta grad.

/Maria

 

Anmäl
2015-07-11 23:59 #6 av: abk1991

#3 & #4 tack så mkt för era kommentarer. Känns lättare att leva när man vet att någon bryr sig om än :)

#5 min farmor säger inte så mkt, ingen av oss gör det. Vi deppar båda två, orkar liksom inte prata med varandra, orkar inte se sorgen i varandras ögon

Anmäl