Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3676 ggr
[Älskamig]
2015-07-07 08:13

Min mors impulsiva beteende.

Nu är jag så trött på min mors beteende. Enda sedan jag varit liten har hon haft ett impulsivt beteende. Detta har lett till att hon oftast triggat igång bråk mellan henne och pappa, mina syskon och andra runt omkring i omgivningen. En del gånger har det varit sådana bråk, att jag skämts, trots att jag inte varit inblandad.
Jag har minnen av hur mina föräldrar satt uppe sena nätter och bråkade när jag var liten. Kunde vakna mitt i natten och vara livrädd av deras bråk, det fanns aldrig någon jag kunde berätta detta för eller som kunde finnas där för mig när jag var rädd. 

Hon har fått besöka psyket ett x antal gånger, och fått antidepressiva. De äter hon fortfarande, men jag kan inte påstå att hennes humör eller tankesätt har blivit något positivt. Säger jag till henne någon gång, pratar med henne och tar upp saker och ting, kan jag få höra att jag är på ett hemskt humör eller också att jag faktiskt är dum i huvudet. Hon gör aldrig fel! Har min far tagit upp något någon gång om hennes beteende, har han fått höra vilken gammal gubbe han är, hur lite hon gillar honom m.m. Jag är rädd att hon bara utnyttjar honom! (Kan tillägga att när jag försöker prata med pappa om att göra något åt mammas beteende, är han inte ett dugg engagerad till det…)

Mamma tror att hon är bäst, och många gånger har detta gjort att impulsiva saker har skett. Vi har bl.a varit hemlösa, och när vi kontaktade socialen, skrattade de bara när jag berättade om min mor och våran situation. Deras skratt har fått mig att tro att hon inte gör något fel. 

Jag bor nu mer själv, men är på besök hos föräldrarna ett tag nu framöver. Många säger till mig att jag inte ska tänka på min mammas beteende och oroa mig över hur hon mår när jag är hemma hos mig. Detta är otroligt svårt, då jag inte har någon kontroll alls över om hon gör någonting dumt när jag inte är där. Jag har även en ständig oro (även när jag är hos dem), om vilket humör hon vaknar till. Det är så jobbigt med hennes psykiska beteende som inte är hållbart, för det medför att hon kan vakna med vilket humör som helst. Oftast är hon väldigt sur och arg, utan anledning till att vara det.

Jag, och många runt omkring, gör allt för att hon ska vara på ett bra humör. Det är dock svårt att ofta få henne till att vara det. När hon väl är på gott humör, glömmer jag bort allt som hon tidigare gjort, jag lever upp till hennes goda humör och när hon sen dimper ner i det dystra igen, får jag en chock och blir ledsen. 

Jag har försökt berätta för min kille om en del av situationen, om min mammas beteende. För han är det svårt att inse hur det är att leva med någon som faktiskt är som min mor. 

Jag vet inte vad jag ska göra… Är så trött på detta. Vill så gärna prata av mig med någon, men är rädd att de ska kontakta föräldrar och dylikt då. Vad kan man göra? Har ni några tips? Jag orkar inte med detta längre. Detta ger mig stress och magont.. Ständig oro helt enkelt.

Annons:
Ebolaa
2015-07-08 17:45
#1

Hejsan! Jag känner verkligen igen mig i hur du upplever din mamma. Du är verkligen inte ensam om att ha en sådan förälder, och nej.. Det är verkligen ingen lätt sak att hantera. Det är något man alltid arbetar med och det är ni i din mammas omgivning som behöver sluta att gå på knäna för henne. Det är inte rättvist.. Din mamma låter som en väldigt självisk person, något narcisstisk också..

Jag fattade inte det där med att socialen skrattade åt er situation när du berättade om att ni blivit hemlösa.. Det är så oprofessionellt av dem, och de borde verkligen försöka hålla konakten med dig om du har det på det här viset hemma. Att de skrattar är ju helt sjukt, USCH för det bemötandet!

Det jag tänker är att människor som din mamma kommer aldrig förstå hur hon beter sig förrän folk verkligen tröttnar och inte längre kommer ta det. Ja, det leder till väldigt mycket konflikter, men tänk på alla de krav din mamma ställer på er andra; och ni har inga krav alls på henne. Det är ingen ömsesidig relation och hon "vinner" gång på gång, och det gör att hon bara känner att hon har mer makt över er andra. 

Du kan helt enkelt välja hur mycket kontakt du vill ha med henne, och om det är så att hon kan vara på bra humör ibland så visar det på att hon vt hur man beter sig men så fort allt är som "normalt" igen och ni har förlåtit henne så tror hon att hon kan hålla på som vanligt, och såhär kommer det alltid hålla på om ni inte verkligen sätter ner foten och säger. "JAg orkar inte med hur du beter dig, hör av dig eller prata med mig när du tänker va ditt bästa eller normala jag. För hur du beter dig nu är helt förkastligt och jag mår fruktansvärt dåligt av det du säger och gör. Så nej tack.." 

Det är också supersvårt att säga något i den stilen, och hon kanske skrattar åt dig först och tror att hon kommer vinna även denna fight. Men kuva dig inte, och din pappa kommer nog säkert haka på också. Han ser inte någon utväg just nu, men det finns. 

Det kan även vara bra för dig och din pappa att gå lite bakom ryggen på din mamma och prata med någon professionell om detta. Till exempel familjerådgivningen, de kan ge er stöd och verktyg i hur ni kan för'ändra ert förhållningssätt till din mammas beteende. Det krävs mycket arbete för dig och din pappa och det kommer va lite extra obekvämt under en första period, men din mamma kommer antagligen kuva sig när alla hennes strategier inte fungerar längre..

Hoppas detta var någon tröst! Kram och lycka till! :)

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

ptb
2015-07-12 10:17
#2

en fråga… din mor har hon fått en diagnos ? min fru har diagnosen Bipolär typ 2 och de tdär låter nästan lite liknande med svägningarna. nu är jag självklart inte ngn läk och kan ju därför inte heller påstå att det är det utan bara låter liknande. för om man tex har bipolär sjukdom och fått sk SSRI dvs "normal" antidepp så kan det ist öka beteendet ist för att hjälpa. kanske ngt att tänka på eller kolla närmare på. tycker också att det soc sa / gjorde är helt sjukt och jag hoppas verkligen att det löser sig för er.

[Älskamig]
2015-07-15 16:40
#3

#1: Tack för tipsen. När jag har föreslagit pappa om att vi ska ta hjälp från någon annan, så vill han ofta inte. Han orkar inte. Jag har funderat på att börja gå till psykolog i höst och samtala, för jag orkar ärligt talat inte mer.. Jag är så trött på att jämt behöva tänka på hur andra har det, och att jag aldrig kan få tänka på mitt eget bästa! Att bryta kontakten är väldigt svårt, då mamma och pappa betalar min lägenhet osv. Jag har ingenstans att bo om jag bryter kontakten med dem (pappa vill ju inte engagera sig när jag tar upp om mammas betéende). 

#2: Hon har ingen diagnos. Är lite märkligt :/

Upp till toppen
Annons: