04. Personliga berättelser

"Det blir bättre"

2015-12-19 23:36 #0 av: AnonymBert

(Detta kommer bli en lång berättelse om det jag gått igenom under detta traumatiska år.)

"Det blir bättre" något man får höra ofta. Något jag aldrig trodde på. Blev så arg när folk sa det, men ja. Jag hade fel.



Min uppväxt har inte varit lätt. Jag har aldrig lyckats hålla i kompisar och har aldrig riktigt haft riktiga kompisar förrns nu.
Jag var konstig, för jag var en tjej med kort hår som klädde sig som en kille.
(För jag hörde min pappa säga att han hellre ville ha en son.)
Jag var jobbig, för jag kunde inte sitta stilla.
(Har diagnosen ADHD.)
Jag var bråkig.
(För jag blev misshandlad hemma av min bror)

Så efter många år av mobbning och ensamhet i skolan började jag skolka, slutade med att jag inte gick till skolan alls vid 7an och 8an. Jag slutade gå ut, låg hemma varje dag i sängen på datorn. Enda sociala livet jag hade var online. Jag drack ofta (alkohol) och rökte.
Jag blev allt mer deprimerad. Började försvinna som person, började tröttna på att "leva". En dag beslutade jag mig för att jag inte orkade med livet längre. Men jag ville inte dö, jag var ung. Därför tog jag i kontakt med socialtjänsten, som vi tillsammans bestämde för att sätta mig på behandlingshem. Jag var där i ett halvår, samma visa där. Jag gick inte till skolan, satt framför datorn. Vände på dygnet för att slippa personalen. Efter ett halvår då, tröttnade jag eftersom behandlingshemmet inte var bra och hjälpte mig inte över huvud taget. Jag rymde, gick drygt 8km på två timmar. (långsamt) tog mig bort till vatten och efter ytligare några timmar kommer polisen och plockar upp mig. Jag blev intagen på psyk, för första gången i mitt liv. (Hade varit där förut tidigare, för att hälsa på min bror efter att han gjorde ett självmordsförsök.) Jag var där i några timmar innan dom insåg att jag bara dragit iväg och inte tänkt skada mig själv. Jag fick då åka hem. Sedan återvände jag aldrig till behandlingshemmet eftersom jag inte hade LVU.

Efter sommarlovet så ville dom att jag skulle till skolan igen. jag hade ju lovat att jag skulle gå om jag fick stanna hemma... Men jag orkade inte. Verkligen orkade inte. Det kändes så hopplöst. Ville inte gå och bli mobbad igen, bli slagen, spottad på och nertryckt i marken. Depressionen var där igen. Jag beslutade då att ta mitt liv. Jag gick in i badrummet, letade efter något att göra det med, ett rakblad eller något. Hittade två tablett askar, en burk smärtstillande från något annat land med 1000 tabletter stående på asken, men vi hade haft den i några år så det var nog inte mer en 500 kvar. Den andra var sömntabletter. Jag tryckte i mig alla sömntabletterna (100stycken, eftersom det var en ny ask.) sen började jag halsa smärtstillande, drygt 100-150 stycken.. Jag gick sedan ut och la ansiktet i mammas knä, sa till henne att jag älskade henne. Började känna mig trött efter ett tag så jag gick in i sovrummet. Ville då göra något kul det sista jag skulle göra, så jag satte mig framför TV och spelade xbox (Really?!) Vet inte om jag gjort det medvetandes, troligtvis inte då jag verkligen ville dö och jag är en ganska klumpig person. Men jag hade iallafall glömt att slänga askarna. Mamma som gick för att gå på toa såg askarna och hur mycket som saknades och blev livrädd. Hon visste att jag mådde dåligt.. Hon frågade mig om jag tagit dom och jag tittade på henne, tydligen var jag likblek i ansiktet. Hon ringde då ambulansen som sedan kom ganska snabbt.

(Det här är allt jag orkar skriva idag, men kommer fortsätta skriva imorgon.)

Anmäl
2015-12-20 22:28 #1 av: AnonymBert

Jag vägrade följa med ambulansen, så tillslut kom polisen. Dom försökte övertala mig att följa med, men jag ville verkligen inte. Jag höll på att somna, satt i ett hörn i mitt rum och tillslut tog poliserna och drog ut mig och in i ambulansen. I ambulansen somnade jag. När vi kom fram fick jag dricka kol, i början vägrade jag samarbeta. Men då hotade dom med att magpumpa mig. Jag gav upp och samarbetade med dom under resten av tiden där, vilket var i några dagar eftersom jag skadat njurarna. Sedan åkte vi till psyket och dom släppte mig några timmar senare. Jag gick inte till skolan igen. Stannade hemma och allt blev värre igen. En kväll, bråkade jag med min mamma. Så jag ville lugna ner mig, gick ut och rökte. När jag kom in så stod min syster och mamma och började skrika på mig. Jag orkade verkligen inte. (Det här var vid 12 tiden) så jag tog mina grejer och drog. Det var väldigt kallt ute och ösregnade. Jag gick upp till tågstationen och gick in på den. Satt där ett tag i regnet med fötterna dinglande mot rälsen. Jag väntade på ett tåg att hoppa framför. Men det kom inga tåg. Det var väldigt sent då. Sen såg jag polisbilar åka förbi och jag satte mig bakom en stuga. Sedan började någon från dolt nummer ringa, klockan var redan 2 på natten. Jag svarade och det var som jag trodde, polisen. I desperat så svarade jag "Ehh, ursäkta? Det här är Lina. Tror ni har fel nummer." (Lina är inte mitt namn) Dom gick inte på det och fortsatte prata med mig, sa att min mamma var orolig och att polisen letade efter mig. Jag la på och slutade svara polisen. Jag orkade verkligen inte med det. Då smsade någon polis mig, och jag smsade med honom ett tag. Under tiden jag suttit på stationen hade någon som jobbade där låst dörrarna så jag inte kunde komma ut. Jag fick panik när jag såg en polisbil stanna precis bredvid stationen och beslutade mig att följa rälsen tills jag hittade en väg ut. Så det gjorde jag. Jag gick en bit, innan jag hittade en glipa under staketet som jag tryckte mig under. Jag var redan dygnsur så vad skulle lite lera göra? Jag gick väldigt länge. Till en annan ort. Kom fram till en bro, sen åkte en polisbil förbi och stannade i närheten. Jag sprang fram till räcket, tänkte att jag skulle hoppa så slipper jag med allt skit som kommer hände sedan. Men hoppade jag hade jag nog bara skadat mig, inte dött. Sen då? Vara förlamad i resten av mitt liv och inte kunna avsluta det. Inte värt det. Så jag sprang, sprang över motorvägar och blev nästan påkörd. Poliser efter mig. Tillslut snubblar jag och vänder mig direkt om och säger "Jag har en kniv, håll er undan!" Dumt, jag vet. Men man tänker inte så mycket när man mår så dåligt. När man är så rädd för poliser som jag är. Jag ville inte att dom skulle brotta ner mig och sätta handfänglsar på mig, som dom brukade göra. Dom höll sig undan ett tag, Jag visste att det inte var någon idee att springa vid det här laget då han ropat in det på radion och jag såg polisbilar komma åkande. Efter några sekunder stod det 5-6 polisbilar där. Helt plötsligt säger någon nu, dom börjar gå mot mig och jag backar och säger "Nej.. Nej!" Försöker slåss men dom är så många. Dom kollar mig snabbt och stoppar sedan in mig i polisbilen. Japp, då är det bara iväg mot pysket igen. Fan.

(Fortsätter imorgon)

Anmäl
2015-12-21 22:49 #2 av: AnonymBert

*Varning för er som är känsliga och lätt triggade*

Påvägen in till psyket visste jag att jag fuckat upp.

Vi kom in och jag nekade att jag velat skada mig själv. Sa att jag bara var ute för att få lite luft och att slippa min familj ett tag. Dom går på det och skickar hem mig dagen efter.

Inte för att låta allt för klishe så åkte min kropp hem, men lämnade min själ. Jag var tom, som ett skal. Ville bara dö. Ville bara bort. Uppväxt med mobbing, livet hemma är ett liv jag inte vill nämna.

Jag började skära mig själv, i början var det mer bara att rispa mig själv.
Var för feg för att skära djupt. Ville bara se blod. Gömde mina sår och rakbladen efteråt.
Tog inte lång tid tills jag drog hemifrån igen. Jag hade med mig en whisky flaska och ett rakblad samt ett rep. Gick inte så långt, satte mig och drack en stund. Ville vara onykter när jag gjorde det. Jag funderade på att hänga mig först, men visste att paniken hade varit för hemsk. Så jag tog rakbladet, ja. Ni kan väl förstå vad mina tankar var då? Men först skulle jag dricka upp flaskan. Inte långt efter halva flaskan ser jag syrener och sedan en polishund hasande efter mitt spår. HELVETE!

Jag sätter på locket på whiskyn och stoppar ner den i min väska. Jag tar rakbladet, tar mig ut på vägen. Polisen kommer snabbt efter, han har då sett mig. Jag sätter rakbladet mot halsen och varnar honom. "Kom inte närmre jag kommer göra det, jag kommer skära!" Han tar ett steg närmre och jag skär. "Äntligen" tänker jag, men jag känner inte blod rinna. Nepp, filmer överdriver nog en hel del. Jag skär om och om igen innan polisen hinner fram. Dom råkar skära mig i handen med rakbladet några gånger ganska djupt när dom försöker ta rakbladet ifrån mig. Tillslut får dom in mig i polisbilen och vi åker ännu en gång mot psyket. Jag förstod inte varför jag inte var död. Jag tittar ner och ser att det droppar blod från min hals. Inte så jag kommer förblöda, men ja. Jag har ärr än idag från det.
Vi kommer in på psyket och dom ser genast att jag har blod över hela mig vid det laget. Min hand har flertal djupa sår som sagt, så dom fixar det när dom inser att det rinner blod från halsen också..

(Fortsätter imorgon)

Anmäl
2015-12-22 20:10 #3 av: AnonymBert

Som "tur" var så var det inte särskilt djupt, mer rispsår. Det rinner blod, men jag är väldigt "blödig person" blöder för minsta lilla skrapsår eller sticka.

Dom sköter mina sår och jag sitter och tittar på en spricka i väggen, försöker förstå mig på hur något så trasigt och sprucket kan vara vackert.

När dom är klara så visar dom mig till ett rum. Jag känner mig som ett skal, ser folk gå runt som inte heller ser hela ut psykiskt. Jag sätter mig inne i mitt rum, tittar runt omking. Vita väggar, fönster som är låsta och en sjukhussäng.
Jag vill inte vara där. Jag sätter mig ner en stund för att proccera vad som precis har hänt. (Kan vara bra att nämna att min far är i ett annat land under denna period) Min mamma har blivit inringd och kommer in i rummet. Hon är arg på mig, skäller på mig och bryter sedan ut i gråt. Jag sitter bara där. Vet inte vad jag ska göra. Känner mig bara så jävla tom. Utan känslor. Brukar hata att se folk gråta, men det känns skönt. Att veta att det inte bara är jag som mår dåligt. (Låter hemskt, jag vet.. Men jag kände mig så ensam i det hela..)
Efter ett tag säger hon något som triggar igång mig igen, jag blir arg. Ledsen. Drar ut ur rummet och går igenom hallen för att hitta något att åter igen skada mig på. Hittar något och skadar mig innan jag blir tacklad av personal och tagen in på mitt rum igen. Nu satt det folk utanför min dörr. Jag la mig i sängen, låg vaken hela natten och bara stirrade in i väggen. Varför kan dom inte bara låta mig få somna in? Slippa lida?

Allt jag ville, var att göra mina föräldrar stolt. Men nu satt jag där, på psyket med sår jag själv gjort. Absolut ingenting att göra dom stolta över.

Jag var på psyk akuten (Bup akuten) i två dagar, sedan flyttade dom mig till en avdelning istället. Jag skadade mig mycket och bråkade ofta med personalen för jag kunde inte hålla i mina känslor. Allt bara bubblade i mig, jag kände mig som en vulkan. Jag har alltid varit den där, tysta. Som inte skriker, som inte bråkar. Som inte slåss eller kastar saker. Jag brukade bara gå undan när jag var sur och göra något annat. Men, vad har jag lärt mig av det? Man bygger bara på en riktig ilska. Så ja, jag flippade väl tillslut. Jag kastade saker, slogsönder saker. Jag hotade personalen och puttades och slogs. Men efter några dagar började jag lugna ner mig. Jag började prata, vilket jag inte gjorde tidigare under denna period. (Vanligtsvis är jag väldigt pratglad.) Under denna tid, förlorade jag dom få kompisar jag hade. Usch vad dåligt jag mådde. Jag blev kompis med några personal och började känna att det blev bättre. Tillslut släppte dom mig igen. Någon vecka efter att jag kommit in, men allt gick tillbaka till livet tidigare. Tror jag fick en psykos eller något, för nu var det inte att leka med. Jag tog en stor j*vla kökskniv och drog iväg. Nu hade min pappa kommit hem och han följde efter mig. Jag drog upp för ett "berg" (massa stenar på varandra) och samma där, hade dricka med mig. Jag visste att polisen inte skulle ge sig på mig om jag hade kniv. Jag visste att jag skulle kunna göra det den här gången. Jag skadade mig. Tog 3 minuter innan polisen var där. Flera polisbilar. Dom började leta efter mig och jag satt med kniven redo mot strupen. Jag halsade i mig drickan, nu var det bara att vänta tills jag kände mig berusad. Polisen såg mig med deras ficklampa och började prata med mig. Jag sa bara "Kommer ni närmre skär jag halsen av mig! Tror du ni kan rädda mig då? Nepp!!" (Psykopat varning)

Polisen höll sig på avstånd väldigt länge, tror jag hade för mycket adrenalin för alcoholen tog ingen påvärkan. Jag hade panik och ångesten tog i fatt. Jag skadade mig lite till och då började polisen närma sig. Jag satte kniven ännu en gång mot strupen och sa till dom att backa. Dom pratade med mig länge. Väldigt länge. Jag märkte inte att en polis hade börjat smyga sig närmre mig bakifrån. Ja, när jag förstod det så försökte jag springa. (Hördu idiot, du har en kniv i handen, varför springer du?!) Men en polis från sidan tacklade mig och tog sedan min kniv. Dom tog mig till bilen men jag föll på knä.

(Fortsätter imorgon.)

Anmäl
2016-01-18 02:22 #4 av: AnonymBert

Ursäkta att det har tagit tid, har haft en del som hänt. Mest bra saker. :)

Iallafall.

Jag föll på knä, ville gråta men inga tårar kom. Ville skrika men var för trött för att öppna munnen. Det kändes hopplöst. Jag kunde inte ens göra något så enkelt som att ta mitt egna liv. Vi åkte tillbaka till psyket och denna gång la dom in mig väldigt länge. Tror jag var där i 1 månad innan dom tillslut släpte mig, denna tid var hemsk. Dom bältade mig väldigt ofta och höll i mig, förföljde mig, drogade ner mig utan min vilja m.m. Jag kom hem, mådde fortfarande inte bra men det kändes som att det började bli bättre. Jag försökte göra vad jag tyckte var kul, men var fortfarande trött. Inte långt efter jag kommit hem så knackade det på dörren en dag.

Jag förstod direkt att något var fel. Väldigt fel. Jag höll mig bakåt, och in klev socialtjänsten och två män. Dom sa, och dessa ord ekar fortfarande i mitt huvud. "Dom här killarna är poliser, dom ska köra dig till ett Paragraf 12 hem."

Efter det blev det svart. Kommer själv inte ihåg någonting men enligt dom som var med, gömde jag mig bakom mitt skrivbord i mitt sovrum. Satt där och dom kom in och började prata med mig, utan ett svar eller något tecken på att jag hörde något. (Vilket inte är så konstigt då jag inte har minne av detta)

Dom tillkallade tydligen fler poliser, som kom in och försökte prata med mig utan respons. Jag hade tydligen plockat upp något och satt bakom mitt skrivbord (Bredvid var min säng, så det var en pytteliten gång mellan skrivbordet och sängen som dom skulle behöva ta sig igenom med mig för att kunna få ut mig)

Det fick alltså endast plats en polis som gick mot mig och jag högg honom i benet med något när han tog tag i mig. Vilket hade blivit en försvarsmekanism för mig under denna period. (Ha i åtanke att jag aldrig, då menar jag ALDRIG varit en väldigt aggressiv person eller våldsam. Jag har aldrig skadat någon mer en slagit tillbaka i något slagsmål.)

Vad jag huggit honom med visade sig vara en pytteliten glasbit. Det blev ett PYTTELITET hål i benet på honom, som om man skulle sticka sig med en tandpetare. Alltså skadade han sig inte såvärst. (Mer om detta kommer senare då han stämde mig senare)

Dom satte handfängslar på mig och sedan drog dom ut mig i bilen. Jag slogs och stretade emot så mycket jag kunde. Den ena gubben som skulle köra blev väldigt arg då jag vägrade sätta in mitt ben i bilen, så han tog sin batong och slog mig i knävecket. Jag blev så arg att jag spottade honom i ansiktet, då smällde han till mig i ansiktet så jag började blöda näsblod. Det ran något rejält och jag var svullen flera dagar efteråt.

Jag var tvungen att sitta 3 timmar i bilen med dom sedan. 3 TIMMAR.
Efter ett tag lugnade jag ner mig. Då tog dom bort handklovarna och ena gubben gav mig snus. (What? Jag var 14.) När vi väl kom fram så satte jag mig bara i ett hörn bakom en fotölj och var helt förskräckt. Dom ville göra en visitation, men F det. Jag hade fortfarande kvar glasbiten jag tidigare använt och började självskada.

Fortsättning kommer

Anmäl
2016-06-21 23:56 #5 av: AnonymBert

När dom förstod att jag självskadade så omringade personalen som var där mig,
jag hotade både mig själv och personalen och dom vågade sig inte på mig. Tillslut kastade sig två män på mig och brottade ner mig. Det kunde inte bli värre en såhär, här satt JAG. Jag?! Som alltid varit den glada, framåt och fredliga. Som aldrig drogat eller gjort några brott. Jag, som inte ens hade haft en pojkvän!
Men nu var jag inte så oskyldig.
Personer som känner den riktiga jag vet att jag inte alls har hjärta till att skada någon när min hjärna inte är fylld med självmordstankar och dom tränger mig.

Dom behandlade mig väldigt dåligt på detta låsta ställe, jag fick bo på isoleringen. I en cell. Som en 14 åring. I en f*cking cell! Ett tomt vitt rum med en träsäng som stack ut från väggen med en brandsäker madrass, täcke och kudde. Fönstret var täckt och dörren var gjord i metall med ett litet glasfönster på. Jag fick absolut inget privatliv.
Jag sov ofta under sängen, var så rädd för allt och alla. Jag mådde så sjukt dåligt, några var snälla (Väldigt få.) och några var sjukt hemska. Bara jag höjde rösten så brottade dom ner en. Det var en man där som körde in mig i väggen och tryckte sig mot mig om jag var sur. (Jag bad om att få vara ifred, han nekade och jag skrek tillslut till honom att låta mig få vara ifred så jag kunde sova.) Jag hade inga regler om att jag skulle vara tvungen att ha personal med mig hela tiden, dom skulle sitta utanför rummet om jag bad om att få vara ifred. Jag kände mig så otroligt liten, som om jag inte var värd ett dugg för att jag var där.
Jag grät mig själv till sömns, och började slåss tillbaka när dom tryckte ner mig i marken efter ett tag. Och gjorde jag det, ja då ringde dom polisen och då var det iväg till psyket. För man måste ju vara psykisk sjuk om man slåss tillbaka när flertal människor trycker ner en i marken för att man höjer rösten som tonåring.

Jo, jag skadade mig själv. Ofta. Men oftast var det efter dom förnedrat mig, tryckt ner mig i marken eller liknande.

Usch, vid ett lag så brottade 8 personer ner mig på marken för att jag inte ville ta av mig mina uteskor... Jag kunde inte röra mig, dom höll mig där så länge att jag knappt kunde andas för att jag fick sån panik. Då vände jag på huvudet och spottade på en av personalen. (Fult gjort, men vad dom gjorde var fulare.) 8 vuxna personer, mot en 14 årig tjej som bara inte ville ta av sig sina skor... Jag fick bo kvar i cellen, som man inte fick ha en ungdom i längre en 1 vecka egentligen. Jag bodde där i 2 och en halv månad. Mycket bråk, mycket självskadande, med allt jag kunde hitta. säkerhetsnålar (Från en tröja) , plastbitar, pennor m.m
(Jag har faktiskt kvar en bit blyerts som bröts av en av gångerna jag högg mig själv i handleden, huden har läkts över så det går inte riktigt att få ut den. (Har försökt)

Fortsätter när jag orkar.

Anmäl
2016-06-25 12:27 #6 av: vallhund

Med lite redigering skulle dina texter kunna publiceras som prosa eller poesi.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2016-06-28 11:24 #7 av: AnonymBert

Jasså? Ja, jag vet inte.

Funderar på att göra en bok när jag är äldre för att berätta om hur korrupt världen verkligen är.

Anmäl
2016-07-14 16:52 #8 av: AnonymBert

Det hela har tagit lång tid för mig att minnas, för tiden jag var inlåst har mest varit en blurr. Men med tiden kommer fler och fler minnen tillbaka.

Det var svårt att göra något, var så isolerad från vanliga människor, när jag fick besök så satt jag i flera timmar och titta ut genom fönstrena och bara väntade på att se en bil komma åkande.
På att få krama någon. Att få känna sig som en människa och inte bara ett inlåst odjur.
Dom var så respektlösa när jag var inlåst. Dom hade i saker jag var allergisk mot i maten, så jag inte kunde äta.
Dom bråkade med mig och drog riktiga fulingar mot mig.

Men efter 2 och en halv månad så flyttade dom mig till ett annat låst.
Det var ännu hemskare där.
Jag slogs nästan varjedag, för där fick jag inte ens komma ut utanför dörren. Vilket jag hade fått göra på det andra.
Jag måste få göra saker, och mycket för att kunna fungera. Jag blir understimulerad och mår otroligt psykiskt dåligt av att inte göra något.

Så efter 2 veckor där, när jag var ensam, så tog jag mitt lakan. Gick in på toaletten gjorde en snara och hängde mig. När personalen hittade mig så var jag medvetslös och nästan borta. Då stoppade dom in mig i mitt rum igen och gick iväg.

Jag skrek att jag tänkte stämma dom om dom inte skickade mig till psyket, för det var tjänstefel.
Dom vägrade, så jag gick ut och började slåss med personalen tills dom skickade iväg mig.
Jag kommer ihåg hur jag i polisbilen satt tryckt mot dörren skakade av rädsla och titta ut genom fönstret.
Träd.
Gräs.
Blommor.
Tankarna for runt. Tänk om dom kommit lite senare. Var hade jag då varit?
Dom var väldigt oroliga när jag kommit fram, för jag hade röda prickar i hela ansiktet som uppstått av syrebrist.

Jag var hes, kunde knappt prata och hade svårt att andas.
Och personalen hade tänkt lämna mig i mitt rum..
Jag njöt av att vara på psyket efter det... Jag fick god mat. Jag fick träffa min familj. Jag fick till och med åka ut och gå promenader.
Jag fick ha min mobil, min laptop.

Fortsätter någon annan dag.

Anmäl
2016-07-16 22:25 #9 av: IaMiaMaria

Oj vilken historia. Det är hemskt att man får behandla sjuka personer hur som helst. Hur gammal är du nu?

Anmäl
2016-07-26 00:27 #10 av: AnonymBert

Precis fyllt 16..

Snart placerade dom mig på ett behandlingshem. drygt 6 timmar ifrån mitt hem. Redan från start var det jobbigt. Dom lämnade knivar olåst i lådor och det var alldeles för lätt att självskada.. Dom gjorde inget åt saken för fem öre.
Jag orkade inte. Jag orkade verkligen, verkligen inte.
Jag försökte hänga mig igen. Personal ringde polis och dom kom väldigt snabbt. In till psyket, sen fick jag inte åka tillbaka. Då var det tillbaka till psyket hemma...
Tror jag var där i 5 dagar..

Sen var det ett tag på psyket igen innan jag åkte tillbaka till låst.
Jag var där ett bra tag. 4-5 månader har jag för mig.
Sen fick jag ta dit min hamster..
Och då började jag sakta bli bättre. Incidenter hände mer och mer sällan..
Jag började jobba igen med skolan, fick betyg i några ämnen.

Kommer faktiskt inte ihåg mer från när jag var inlåst.

Men sen kom jag till behandlingshemmet jag bor på nu. Har varit här i snart ett år nu. Jag har aldrig bråkat med personalen mer en att jag höjt rösten.
Varför? För att ingen tryckte in mig i ett hörn, gick mot mig eller fick mig att känna mig hotad. Jag fick vara ifred när jag bad om det.

Jag är långt ifrån klar. Jag har mycket problem i mitt huvud jag jobbar på.
För er som undrar så har jag inga allvarliga psykiska diagnoser. adhd och bpd
Däremot har jag redan från början av mitt liv genomlidit ett helvete och det har verkligen fuckat upp mig i huvudet. Jag har aldrig någonsin fram tills denna period fått höra att jag är bra nog. Jag är så svag som person idag att jag inte kan säga nej till nästan något. Jag är så rädd att göra fel för då får man stryk eller så försvinner människor ur mitt liv.

Visst. Inget är riktigt stabilt i mitt liv, jag har mycket kvar att jobba på.
MEN. Jag åker inte längre in och ut från psyk. Jag har inte självskadat på väldigt länge. (en gång under ett år) Och jag känner att det går framåt. Sakta men säkert.

Så även om det är svårt att tro... Så blir det faktiskt bättre.
Det händer inte över natten, som man önskar. Men det händer, om man bara står ut.
Jag har inte haft många vid min sida under denna period. Jag har inte några kompisar eller något 'kärleksliv'. Men om jag klarade det.. Så vet jag att du också kan det.

Anmäl
2016-07-26 11:57 #11 av: postmortum91

Du borde vara stolt över dig själv att du sitter där idag och reflekterar över din situation och kan börja tänka positivt. Du kan uppnå vad du vill och du har hela världen vid dina fötter.

-Postnatal

Anmäl
2016-07-29 08:36 #12 av: satsuke

Om du tänker tillbaka, vad hade du behövt istället för det bemötande du fick? Från de vuxna? (Om du vill svara, jag som är vuxen sen länge ser verkligen de vuxnas desperation i allt de gjorde runt dig)

Otroligt intressant att få läsa, tack !

Är du verkligen "bara" 16 nu? Tänk i så fall på att de flesta inte har nåt " kärleksliv" i den åldern ;) själv var jag ständigt olyckligt kär (dvs vågade inte visa att jag var kär så han visste inte om det) ända tills jag var nästan 18.

Jag skulle kunnat bli som du i samma ålder om jag inte varit så rädd och feg! Du visar ett enormt mod och massor av energi i att du tar dig för så mycket. Det är egenskaper som kan ta dig hur långt som helst!

vill ge dig en kram!!!

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.