09. Depression/Ångest

Rädd för att söka hjälp

2016-08-09 10:41 #0 av: Herveaux

Igår efter ytterligare en - vad jag tror var - panikångestattack bestämde jag mig.
Det räcker nu, någonting måste göras och jag kan helt klart inte göra det på egen hand. Jag kan inte bita ihop längre.
Depression och ångest har fått åka snålskjuts på mitt mående tillräckligt länge nu.

För ca 7 år sedan (var ca 20år) var jag nere i min andra djupa depression (den första slog till på allvar när jag var ca15/16år).
Då fokuserade psykologen helt på KBT för min konstaterade sociala fobi.
Kändes som att jag kom ganska lindrigt undan för jag vet att det finns mycket mer där nere i mörkret som behöver dras upp till ytan och benas ut.
Men som sagt var jag då glad för att "jag slapp undan" det.

Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att prata om mig själv, mina tankar och känslor för en främmande person.
Men jag vill verkligen ha hjälp att reda ut den här röran en gång för alla.
Jag tror säkert det finns fler diagnoser som kan förklara en del också, antingen medfödda eller som är ett resultat av min barn/ungdomstid.

Men jag är rädd, så otroligt rädd.
De senaste åren har jag gjort vad jag kan för att mura in mig i min egen lilla isolerade bubbla, har gjort ett riktigt bra jobb dessutom. Inte ett dugg stolt över det arbetet...
Bara att ta mig till en läkare för att bli sjukskriven (få remiss?) får mig att gråta av ångest.

Att läsa och höra om hur ni med diverse besvär får stånga pannan blodig för att få gehör skrämmer mig ännu mer. Tänk om jag inte blir tagen på allvar?
Har ett vidrigt minne från förra läkaren som skulle sjukskriva mig:
Jag låg hemma på köksgolvet med blodet rinnande från ett skärsår i armen när jag pratade med läkaren i telefon för att få min sjukskrivning förlängd i väntan på tid hos kurator för utvärdering om behov av psykolog.
Hans respons var "Du måste ta tag i ditt liv, se till att skaffa ett jobb".

Känner mig så löjlig som sitter och gråter för att jag inte törs gå till en läkare.
Men jag är snart 30 och är så less på att må dåligt.

Någon som känner igen sig?
Tack för att du orkade läsa ända hit - behövde skriva av mig. Blomma

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-08-09 11:10 #1 av: Choklad

Du blir tagen på allvar.

Ta kontakt med din vårdcentral och be att få prata med en kurator, så lotsar denne dig vidare dit du ska.

Konstigt att du inte fick tillräckligt med hjälp av kbt, men det finns tyvärr olika kvalite på dessa barhandlingar. Gå inte till dem som ger gratis vård, utan gå till en som finns på vårdcentralen.

De ska inte släppa dig förrän du mår bra, det kan ta lång tid.

Jag går kbt behandling just nu, och jag får god hjälp, jag har haft jobbigt hela mitt liv och jag har också social fobi.

Får du en bra kurator, så hjlper denne dig på rätt sätt.

Håller tummarna att du blir bra igen, kanske man inte kan bli helt fri från det man lider av,  men man får verktyg med sig att ta till då ångesten tar tag i en.

Försök att låta låta bli att ta ångestdämpande, de bara gör så att du stannarkvar i din sjukdom.

Om du skulle ha en diagnos, kommer man att se det, och då får man ju utgå från den behandling som krävs då.

Jag vet hur jobbigt det är, men det finns hjälp att få, det blir kämpigt, men ge inte upp, du kommer att få det mycket bättre och känna dig bättre Tummen upp

Lycka till

U R us

Anmäl
2016-08-09 11:13 #2 av: MissClue

Jag känner igen mig väldigt mycket. För två år sedan fick jag en remiss till psykolog av läkaren, det var skönt att någon annan la det i händerna på mig än om jag skulle bett om hjälp själv. Har alltid velat lösa mitt mående själv och tycker som du att det är jättejobbigt att prata om en själv. Men jag provade och den psykologen var fantastisk. Jag hann bara gå hos honom 10 gånger innan jag var tvungen att flytta hem till Sverige igen. Han sa att jag måste fortsätta gå och prata med någon hemma. Det har gått två år nu och jag har fortfarande inte tagit tag i det. Är rädd att bli nekad vård när jag väl tagit steget eller att man inte klickar med samtalspersonen. Jag går typ och väntar på att problemen blir så stora att det handlar om liv eller död, först då kommer jag söka hjälp känns det som.

Det responsen du fick av läkaren som bad dig ta tag i ditt liv är ju helt sjuk. Det finns underbara läkare/psykologer som är mänskliga sen finns det de som saknar all social kompetens. 

Vi får väl pusha varandra att våga ta klivet och söka hjälp, man kan ha tur och hamna hos någon väldigt bra som jag gjorde då =)   

Anmäl
2016-08-09 11:25 #3 av: Choklad

Det finns något som heter personligt ombud i en del kommuner, kolla om det finns i din kommun.

De hjälper till och lotsar dig vidare till de ställen du behöver få tillgång till och de för din talan då du inte orkar med själv, de ger goda råd och är en allmänt stöttande hand i samhället.

U R us

Anmäl
2016-08-11 14:28 #4 av: Herveaux

#1 Härligt att höra att du får den hjälp du behöver och att det verkar gå framåt! *hej, heja*

Precis, förstår att allt inte kommer kunna "botas" men bara att få hjälp att kunna hantera eländet skulle (kommer bli - har en optimistisk dag idag) en sån otrolig lättnad. Det får ta precis hur lång tid det behöver.

Jag tycker inte om att ta tabletter överhuvudtaget, men är lite skrajsen att vården ska propsa på det och att dom ser min ovilja som  icke samarbetsvilja.
Åt Zoloft under min första depression och jag kände verkligen av biverkningarna av den, men annars vet jag inte hur mycket den tillförde.
Har lyckats förtränga vilka (zombie)piller jag fick under depression nummer två, åt dom inte länge, utan satte mig på tvären där, vilket inte var populärt.

Tack för all pepp! Blomma

#2 Vad bra att du fick en bra start hos den första samtalskontakten iaf.
Jag hade gjort precis som du - tyvärr - och inte kommit iväg till en ny på hemmaplan förens det är riktigt illa.

För mig känns det viktigt att klicka med den jag ska riva upp såren inför, men vad sjutton gör man om man känner att det inte funkar alls?
Tänk om nästa inte känns ett dugg bättre?!
*gaaah* Önskar jag hade ekonomin för att söka mig till en privat aktör så man själv kunde välja den som det känns bäst med.
Men, vi får hålla tummarna att det blir bra för oss båda!

#3 Ja, just det, en sån kontakt har min nära vän som tyvärr spenderat många år inom psykiatrin. Skaundersöka om det är något min kommun kan bistå med.
[läser på kommunens hemsida] Nope, den tjänsten slutade dom erbjuda 2015. *lång harang av svordomar* Tack iaf för tipset!

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-08-13 20:59 #5 av: Annielle

Angående mediciner så kan du ju alltid godta att de skriver ut något och strunta i att hämta ut det om det blir en massa tjaffs om det, ingen ska kunna tvinga en till medicinering om man inte vill ha det, de vet dessutom inte om att du inte hämtar ut medicinen.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl
2016-10-06 10:37 #6 av: Herveaux

Hm... det var ett tag sen jag började på den här tråden ser jag. Har jag fått tummen ur och sökt hjälp? Nope. Looser
Varför? För att jag envisats med att vänta för att jag kände mig bättre under en period, men nu är det tillbaka.

Som en extra bonus har också min osäkerhet kring min könsidentitet blommat upp igen. Haft såna här perioder sen jag var liten.

Det här håller inte längre och jag måste ta mig i kragen. Gråter
Hur tycker ni jag ska göra med mina nygamla grubblerier ang könstillhörigheten?
Ska jag ta upp det med läkaren på en gång? Ta upp det sen med psykologen?
Tänkte boka tid hos läkare för som det är nu kan jag inte jobba (egen företagare), så en sjukskrivning kanske är på sin plats.

Kollade upp kuratorn på vårdcentralen här på orten, hon erbjuder detta http://www.lul.se/sv/Vard-halsa/Sjukvard/Primarvard/Landstingets-vardcentraler/Vardcentral/Knivsta-vardcentral/Kurator/
men det känns som att jag behöver ett tyngre artilleri än vad hon har att komma med.

Fy vad jag är less på detta, men bara att kolla upp kuratorn och att skriva det här inlägget ger sån vånda att jag skakar och kallsvettas. Jag är så rädd, men vill ju reda ut det så jag kan få gå vidare i livet.

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-10-16 19:39 #7 av: scheindel

vad jag förstår har du återkommande depressioner. då hjälper sällan KBT. utan att vara en expert i psykiatri skulle jag rekommendera att du kontaktar vc och inte ger dig förrän du får något antidepressivt läkemedel (många av dem hjälper även mot ångest). det tar som regel bort udden av depressionen även om du känner att du har ett behov av att prata också. med medicin känner du dig kanske tillräckligt bra för att det ska vara tillräckligt att prata med en kurator. de kan vara ganska bra att "bolla" med. 

om det inte räcker kan du göra en egenanmälan till närmaste öppna psykiatriska mottagning för att få en mer grundlig utredning för vad som är fel. de kan erbjuda andra läkemedel och vid behov även andra former av terapi som kanske har bättre effekt. dock kan man behöva stå på sig ordentligt för att bli tagen på allvar. är du rädd och får ångest av tanken på att kontakta vården kanske du har någon i din närhet som kan vara med dig?

det är svårt för folk på nätet som inte känner dig att ge dig råd om din könstillhörighet. vi kan ju omöjlig sätta oss in i din upplevelse runt det. rent allmänt tänker jag att det kan vara pga depressionen du har börjat grubbla över det. grubblerier är vanligt när man är deprimerad. om du försöker släppa taget om de grubblerierna för en tid och koncentrerar dig på att ta dig ur depressionen kan du kanske tänka klarare runt könsidentiteten när du mår bättre, utan att det känns som ett stort problem för dig. då känns det kanske också lättare att prata med någon,  tex kurator eller psykolog som kan hjälpa dig att reda ut hur du känner och hur du ska förhålla dig till det. 

ett annat alternativ kan vara att kontakta organisationer eller grupper som håller på med sådana frågor som kan hänvisa till någon specialist att prata med om det, eller där du kan komma i kontakt med andra som har funderat på samma frågeställningar som du men kanske har mer erfarenhet och kan ge stöd och goda råd. de flesta av oss har ju vuxit upp med att könsidentitet är svart eller vitt och det togs för givet av de flesta. nu för tiden har de flesta insett att det finns en hel gråskala mellan med alla möjliga varianter. det är nog ganska många som har svårt att hitta var på skalan de befinner sig, ffa de som vuxit upp med den där svart-vita synen. det går att reda ut, fast man kanske behöver hjälp med det. det viktigaste att tänka på är att det inte finns något som är "fel" att vara. man är som man är och alla varianter är ok.

det är ofta lättare om man kan ta en sak i taget. och ge inte upp!



Anmäl
2016-10-17 09:39 #8 av: Herveaux

Fått tid hos läkare på fredag. *gulp*
Ska dra upp hela härvan med fysiska måendet, psykiska måendet och även be om en remiss till (könsidentitets)utredningsteamet i Uppsala.

#7 Känner också att KBT är lite för klent för mig, nu vill jag ha en riktig helrenovering i skallen. KBT känns då mer som en nytapetsering och lite ny inredning. Inte tillräckligt då en del problem sitter i grundstommen.

Som det är nu så kan ingen följa med vid läkarbesök, men jag är van att göra saker ensam så det är bara att ta tjuren vid hornen. När jag väl bestämt mig så är jag envis som synden, jag vill ha hjälp och ger mig inte förens jag får den.

Jag var kanske otydlig där, men jag söker inte hjälp om min könstillhörighet här, utan ville mer ha input om det är något jag ska ta upp direkt med läkaren eller vänta med till psykologen. (Det krävs en remiss av någon av dem för att få komma vidare till utredningsteamet). Ska ta upp det direkt med läkaren, inget att dra ut på.

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-10-21 15:49 #9 av: Herveaux

Uppdatering: Idag var jag till läkaren. ( Förskräckt!! )
Trevlig kvinna som gjorde sitt bästa för att anteckna det jag fick fram mellan snyft och snörvel.
På torsdag ska jag till psykologen och remiss till teamet på Akademiska i Uppsala är skickad. Partajar

// Harley
Sajtvärd Star Stable iFokus
Medarbetare Hundar iFokus
"Your differences make you important and special"

Anmäl
2016-10-21 15:51 #10 av: Annielle

Vad bra gjort! Tummen upp

Lycka till i fortsättningen nu!Blomma

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.