Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 1966 ggr
jojjows
10/24/16, 10:54 PM

Nånting måste vara fel i mitt huvud.

Jag har känt väldigt länge nu att det är nånting som inte riktigt är rätt ur ett mentalt perspektiv. Jag känner nästan konstant att jag "tämker annorlunda" och det är nästan jobbigt hur mycket jag grubblar över det. Jag har alltid haft problem i mitt sociala liv och nu på senaste tiden har jag insett att jag ofta får ångest så att jag knappt kan andas lite när som helst. Vissa dagar känner jag mig helt tom, ensam och patetisk utan någon riktig anledning. Det känns då som om ingen tycker om mig "på riktigt" och jag blir beroende av uppmärksamhet. Jag känner mig dessutom instabil. En morgon satt jag på bussen och var på gränsen till att gråta för jag började tänka på min älskade katt och att hon skulle kunna dö när som helst. Under resten av dagen hände ett par småsaker som fick mig att må skit och böla under kvällen. När jag tänker tillbaka var det som hände inte värt att gråta över men just då kände jag mig bortglömd och övergiven. Idag argumenterade min kompis i ett meddelande mot nånting jag hade tidigare sagt och jag började gråta på en gång. Hela situationen var fånig och jag skyller mitt gråtande på min instabilitet. Jag har väldigt lätt att må riktigt dåligt över små misstag. Jag har haft en ätstörning ett flertal gånger under mitt liv, och första gången var då jag gick i fyran, när jag var 10 eller så. Jag minns hur mycket jag hatade mig själv och hur jag till slut inte vågade dricka vatten under skollunchen. Det är inte ett dugg normalt. Först när jag började tänka på det här spekularade jag att jag hade ADD, sen Aspergers och nu kan jag relatera till symtomerna av Borderline personlighetsstörning. Jag skulle må bra av att få en diagnos på något, men jag har inte lust att ge mig in på det. Det känns som om jag inte har "tillräckligt" med problem, det är säkert så. Tänk om jag överdriver? Jag vet inte. Jag har varit hos en terapeut/psykolog en gång tidigare (hon tyckte också att mina problem var likt aspergers), men i slutändan kände jag mig bara obekväm och ville aldrig gå dit igen. Förlåt för sån lång text men jag var tvungen att få säga det. Vad tycker ni?

Annons:
Agafia
10/24/16, 10:58 PM
#1

Om du vill ha hjälp kan du kontakta Ungdomsmottagningen i din Stad , tala om hur du mår och att du behöver en samtalskontakt .

IaMiaMaria
11/8/16, 5:15 PM
#2

Går du fortfarande i skolan? På skolorna brukar det finnas kuratorer och skolsköterskor de kan ev hjälpa dig. Det låter ju som att du behöver hjälp med hur du tänker eftersom du mår dåligt av det.

Även fast det inte kände bra med den terapeut du varit till så kanske det känns mycket bättre med nästa, mycket är personkemi.

//Maria

Everything will be okay in the end, if it´s not okay it´s not the end.

ThatCuteThingie
11/18/16, 3:09 PM
#3

fattar precis hur dy känner det kommer dagar då jag är lika dan ! vissa dagar gråter jag inte för något och andra dagar räcker det med att någon säger att dom lär bli en timma sen och där sitter jag och gråter över helt och håller fjantigt enligt mig efteråt men för stunden så känns det som att det är panik och sorg vet helelr inte varför :/

Upp till toppen
Annons: