01. Akuta situationer

måste flytta ut, men vet inte hur

2016-12-29 11:17 #0 av: SuperNaturalBeing

jag orkar inte mer. Det här året har varit det sämsta i mitt liv  och jag klarar knappt av att leva ett normalt liv längre. Och att jag fortfarande bor hemma gör inte saken bättre. Jag känner mig så sjukt instängd. Övervakad. De ser allt jag gör, ifrågasätter allt jag gör, bestämmer styr och stället och jag får panik. Igår hade jag den värsta ångestattacken på länge och hade helst velat springa ut genom dörren för det kändes som att jag höll på att kvävas.  Men att ta en promenad vid den tiden (typ klockan tio)  hade jag INTE fått göra. Så istället satt jag på mitt rum och ångesten blev bara värre och värre och värre. Jag . Orkar. Inte. Mer. Måste få vara min egen människa. Måste flytt ut härifrån och få vara själv och detta NU. Problemet är att jag mår så dåligt att jag inte tror att jag klarar av ett jobb. Jag vill vill verkligen, men när jag mår såhär dåligt så ser jag inte alls hur det ska gå till. Jag har dessutom aldrig haft ett jobb tidigare så vem skulle ens vilja anställa mig?   Och man kan ju inte flytta ut och betala hyra och räkningar om man inte har något jobb. Vad ska jag göra. Jag är 23 år och kan inte ens ta hand om mig själv. Helt jävla värdelös :( 

Anmäl
2016-12-29 11:25 #1 av: Lexie82

Eftersom du är 23 år så kan du söka försörjningsstöd av kommunen. Dina föräldrar har inget betalningsansvar för dig, så kommunen kan hjälpa dig med eget boende.

Anmäl
2016-12-29 11:26 #2 av: Hera

Tyvärr behöver man inkomst för att kunna flytta.  Det bästa vore om dina föräldrar gick på samtalsterapi med dig. För som 23 åring måste man kunna vara friare än vad du verkar vara. Att inte få gå ut 21.00 är inte riktigt friskt.

Anmäl
2016-12-29 11:27 #3 av: Hera

#1 Var får du det ifrån? Kommunen ger inte bort lägenheter.

Socialen kan i vissa fall hjälpa med boende men då är det akuta fall. Hemlösa.

Anmäl
2016-12-29 11:33 #4 av: Aleya

#1 man ger inte bort lägenheter via soc. Du kan få dock pengar fast du bor hemma.

#0 jag skulle börja med att anmäla mig på arbetsförmedlingen. Dom kan ju hjälpa dig att arbetsträna och sådant. Jag skulle på första mötet ta upp att jag aldrig jobbat och hur du mår.
Du kan faktiskt få hjälp och stöd.
Så du får komma ut och börja känna dig nyttig.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2016-12-29 17:57 #5 av: Lexie82

#3 och #4 Naturligtvis ger de inte bort lägenheter, men de hjälper till med försörjningsstöd så att man kan flytta hemifrån. Får hon föräldrarna att säga att hon inte får bo kvar hemma så räknas hon som "hemlös".

Anmäl
2016-12-29 18:12 #6 av: Hera

#5 Försörjningsstöd kan man få om man gör det man måste. Tex söker jobb och går på olika saker genom arbetsförmedlingen. Det finns krav. Det är dock få som får lägenhet om den "inkomst" man har är socialbidrag. Och man behöver borgensman.

Ts ska inte få föräldrarna att säga sådant. Ts är inte hemlös och ska inte ljuga om det så någon som verkligen är i behov av hjälp inte får det. Sluta föreslå så dumma saker!

Anmäl
2016-12-29 19:08 #7 av: Aleya

#5 att ljuga löser inget. Inte tusan ville soc hosta upp någon lägenhet i onödan. Om det inte är en riktig kris, men ts har uppenbarligen inte så akutabehov. Utan då får ts göra som alla andra och börja med att gå till Ams och säga som det är med hur hon mår och att hon inte jobbat. Det är så man måste börja.
För att eventuellt kunnat få ersättning och dylikt. Och om hon kan jobba eller ej som vederbörande själv påstår.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2017-01-02 00:02 #8 av: Snurpan83

Vänd dig till socialen och berätta om din situation.
Dom hjälpte mig.
Är du sjukskriven eller vad gör du om dagarna?

 

Anmäl
2017-01-02 00:05 #9 av: Aleya

#8 dom kommer ju knappast fixa lägenhet. Men eventuellt pengar. Men det är inte säkert heller. För jag vet flera som fått höra att dom måste vara 25 för att få pengar från soc. Vet inte varför just 25 men dom gör väl allt för att slippa betala ut pengar.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2017-01-02 15:52 #10 av: IaMiaMaria

#9 jag var 20 när jag under en kortare period fick pengar från soc, då jag inte hade jobbat tillräckligt för att få rätt till a-kassa. Men det kan ju vara olika i olika kommuner. 

Får man tag på en bra handläggare eller vad det kallas så kan de hjälpa en med mer än bara pengar, tex vart man ska vända sig och hur man ska få tag på nåt boende osv när man är i en ohållbar situation.

Anmäl
2017-01-02 15:59 #11 av: Hera

Jag tror inte det bästa för någon som har ts problematik mår bättre av att bo ensam och sköta ett hushåll själv. Det psykiatrin som bör kontaktas så ts kan bli frisk och faktiskt jobba och sedan flyttar hemifrån. 

Men att ta kontakt med dom och söka bidrag för att kunna leva och betala för sig hEmma är inget jag tror är svårt.

Anmäl
2017-01-02 16:42 #12 av: Aleya

#10 jag har själv fått soc så jag vet att det inte är 25. Men som jag skrev så vill dom väl undvika så gott som dom kan att ge folk pengar.
Men man ska inte förvänta sig lägenhet av dom. Eller att dom ens vill betala hyra.

Sen är ts vuxen och inte under 18 och därmed så kan dom lika gärna hävda att hon ska fixa det själv.

Men jag håller med #11 gällande situationen. Detta är inget soc kan lösa utan ts behöver hjälp från vården först. Men att det säkert kan gå att söka för att bo och betala hemma. Men få måste ändå ts skriva in sig på Ams till att börja med.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2017-01-03 13:03 #13 av: Jordglob

Nu vet vi ju inte vad ts gör, om hon har kontakt med psykiatrin osv.  Men helt klart är varje fall att din situation inte är hållbar. Studerar du pröva vänd dig till  studenthälsan. Ta kontakt med öppenvårdspsykiatrin om du inte redan har kontakt med dom. Om du är sjukskriven så kan FK hjälpa till med rehabilitering och på det sättet utvärdera din arbetsförmåga eller om du har möjlighet till tex aktivitetsersättning. Är du inget av ovanstående så är arbetsförmedlingen ett bra ställer att börja på, inte för att slänga ut dig i ett jobb men för att arbetsträna eller andra stödinsatser efter din förmåga. Dom kan hjälpa dig vidare för att fastna utanför systemet som 23 åring är ingen hitt. Det blir tungrott att ta sig tillbaks igen ju fler år som går. 

Socialförvaltningen är också ett alternativ, jag vet att det skiljer i olika kommuner men i min stad är dom rätt bra (utifrån förutsättningarna)  på att fånga upp och slussa vidare till andra instanser som kan hjälpa. Att du vantrivs hemma är kanske en sådan sak och du kan få stöttning i hur du ska kunna flytta hemifrån. Det är inte sunt att du som 23 åring inte får gå promenad kl 22.  Soc har såklart inga lägenheter att ge alla men möjligheten att söka försörjningsstöd finns så klart om du själv kan hitta ett andrahandsboende. Du behöver ju börjar dit vuxenliv. 

Vad som är bäst för dig utifrån dit mående, din situation mm kan ingen här avgöra utan det behöver du diskuterar med någon som känner dig och någon som kan stötta dig i dina beslut. Det är inte kört och det är inte nattsvart.  Och framförallt är du inte på något sätt värdelös som inte känner du kan ta hand om dig själv. Det är ju en del av symptomen på hur du mår och de där hopplösa, mörka och panikångesten som du lever med.

Anmäl
2017-01-04 21:17 #14 av: SuperNaturalBeing

jag alla era svar och jag vet inte. självklart har jag inga förhoppningar om att nån bara ska slänga ut en lägenhet eller något till mig eller ge mig pengar från ingenstans. jag är alltid realistisk, och det är ju därför jag känner mig så jävla hopplös... Jag måste verkligen flytta hemifrån, jag vill bo själv och vara min egen  människa utan att ha någon som hela tiden lägger sig i vad jag gör. Men jag vet ju också att då måste man ha pengar och för att få pengar måste man ha ett jobb, och så som jag mår så klarar jag inte av ett jobb... Jag är fast helt enkelt , och jag ser ingen väg ut alls. Vet inte vad jag ska göra av mig själv. Jävla skitliv... Har en kompis som försöker hjälpa mig, försöker säga att det finns hjälp att få, stöd, arbetsförmedlingen blablabla, men liksom, som vissa av er redan sagt så är inte min situation speciellt akut och därför är det stöd som jag kan få väldigt begränsat. Jag vet det...

Studerar just nu, men det funkar inte alls. Har mentalt checkat ut och orkar inte lägga någon tid på någon av uppgifterna så jag har missat typ tre tentor helt. I en av kurserna gick jag bara på två föreläsningar för det känns så poänglöst.  Det är inte hållbart. Det är därför jag känner att jag måste försöka komma in på jobb-banan istället för att slösa bort min tid på en utbildning som jag faktiskt inte klarar av. Man kan ju alltid gå en utbildning senare om det skulle vara så, men just nu behöver jag på något sätt skaffa ett jobb så jag kan få pengar och leva ett liv. Vet bara inte hur det ska gå till. 

Anmäl
2017-01-04 21:26 #15 av: Hera

#14 Som sagt. Börja med psykiatrin. Klarar du inte studierna är det svårt att få jobb. Och hur ska du klara jobb?

Nä ta tag i måendet som en början. Det är grunden till allt. Du har ju ingen aning om vad det kan leda till för stöd och insatser.

Så ta tag det. Inget blir bättre av att bara sitta och klaga på situationen. 

Anmäl
2017-01-04 22:14 #16 av: SuperNaturalBeing

#15  "och hur ska du klara jobb?" 

men har du ens läst vad jag skrivit? Jag har inte någonstans påstått att jag klarar jobb, det är ju det jag säger. Jag behöver pengar, men jag klarar inte ett jobb. Det är det som är problemet. Och här bad jag om råd för hur jag ska gå tillväga för att kunna komma nånstans på väg i alla fall. För man måste ju börja NÅNstans. psykiatrin är absolut ett sätt att få stöd dock, det förnekar jag inte. 

Huruvida det blir svårare att få ett jobb med eller utan studier det struntar jag faktiskt i, för att sitta och traggla i skolbänken utan att kunna försörja sig eller ens veta hur detta går till är inte något som kommer hjälpa mig det minsta, och det finns faktiskt jobb att få utan studier. Visst, det är inga glamorösa jobb med jättehöga löner, men det är ingenting jag behöver just nu. Det jag behöver för att känna att livet är värt att leva är att veta att jag kan ta hand om mig själv, bygga upp ett självförtroende istället för att känna mig som ett förvuxet barn eller som en igel som ständigt lever på andra (eller mer specifikt mina föräldrar). Studier kan komma sen.  För studier är inte viktigare än ens psykiska mående.

Anmäl
2017-01-04 22:35 #17 av: Aleya

#16 du kan få hjälp via AMS med detta. Säg hur du känner och mår och säg att du vill träffa en arbetspsykolog. Dom kan utvärdera om du behöver en kod (eller hjälp snarare men dom räknar i koder) för att klara arbetslivet. Så skriv in dig där till att börja med. Och sök hjälp samtidigt.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2017-01-04 22:35 #18 av: Hera

"

Studerar just nu, men det funkar inte alls. Har mentalt checkat ut och orkar inte lägga någon tid på någon av uppgifterna så jag har missat typ tre tentor helt. I en av kurserna gick jag bara på två föreläsningar för det känns så poänglöst.  Det är inte hållbart. Det är därför jag känner att jag måste försöka komma in på jobb-banan istället för att slösa bort min tid på en utbildning som jag faktiskt inte klarar av"

Det var det jag kommenterade.

Jobb och studier kommer sen när måendet är bättre. Så kör på med det först :) Lycka till.

Anmäl
2017-01-04 22:49 #19 av: SuperNaturalBeing

#17 ska kolla upp det...

Anmäl
2017-01-04 22:50 #20 av: Hera

Jag hade börjat med psykiatrin faktiskt. För finns det en eventuell diagnos underlättar det kontakten med Ams. 

Anmäl
2017-01-04 22:59 #21 av: Aleya

#20 fast man behöver inte en satt diagnos för att få prata med en arbetspsykolog. Det blir säkert lättare men man kan ju göra båda samtidigt. Utan arbetspsykolog utvärderar ens styrkor och eventuella svagheter. Och sedan får man en kod via dom som kan ge en bättre hjälp i arbetssökandet.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2017-01-04 23:04 #22 av: Hera

#21 Det är mycket lättare att få rätt kod om man har en diagnos. 

Sedan är ju frågan om det ens är aktuellt med arbetssökande redan. Känns som onödig press innan man mår bättre.

Anmäl
2017-01-04 23:22 #23 av: Aleya

#22 jag tänker som så att om ts ska söka stöd hos socialen men inte har läkarintyg eller sjukskrivning så kommer hon möta på patrull hos soc som gnäller om att hon inte är inskriven hos AMS. Det är därför jag tjatar om det. Och om ts då ändå måste skriva in sig så kan ju denna ta upp redan nu detta med arbetspsykolog. Så var min tanke.

Visst är det dock kanske inte det smartaste att söka jobb om man mår som man mår. Men måste man skriva in sig så är det ju bra om man tar upp detta tidigt.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2017-01-04 23:25 #24 av: Hera

Jag hade socnågra år utan att vara inskriven på Ams och hade läkarintyg.

Så vi ser olika på det. Tycker Ams kan väntas med.

Anmäl
2017-01-04 23:34 #25 av: SuperNaturalBeing

jag har ingen aning om vad ams är för något så jag kan varken säga det ena eller det andra, men ska kolla upp vad det är och fatta ett beslut utifrån det. Dock har jag ju också tänkt tanken att det skulle vara lättare att få hjälp om man fick en diagnos, men jag har noll förtroende för psykiatrin så att ta sig dit för att ndersöka saken är mycket svår. Jag försöker dock, men om jag ska vara ärlig så har jag igen egentlig tro på att psykiatrin kan hjälpa en med nånting.

Anmäl
2017-01-04 23:38 #26 av: SuperNaturalBeing

*borttaget*

min trötta hjärna missuppfattade en sak så tar bort det jag skrev här.

Anmäl
2017-01-04 23:44 #27 av: Hera

Ams = arbetsförmedlingen 

Kontakta vårdcentralen så dom kan skriva remiss.

Anmäl
2017-01-04 23:49 #28 av: Aleya

#25 du kan ju vända dig till vc också.

#24 ja du hade intyg ja, nu skrev jag om ts inte har det.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Anmäl
2017-01-04 23:52 #29 av: Hera

#28 Nej det återstår ju att se. Ser som sagt ingen mening med att stressa med sococh Ams. 

Anmäl
2017-01-04 23:55 #30 av: SuperNaturalBeing

ams ÄR alltså förkortning för arbetsförmedlingen. jaha. jag googlade på det men kunde inte alls förstå hur "arbetsförmedling" kan förkortas just ams. Hur som helst, det spelar ju ingen egentlig roll, blev bara förvirrad.

Jag har ändå redan tänkt kolla upp vad de gör och om man eventuellt skulle kunna få nån hjälp därifrån. Kolla upp kan man ju alltid göra , behöver all info jag kan få.

Ja jo, det kan de kanske...

Anmäl
2017-01-05 07:29 #31 av: [that_Jonna]

ts, jätte bra att du tittar upp både Arbetsförmedlingen och Soc. För även om det normala är inget jobb - inga pengar så finns (ska finnas) ett skyddsnät för människor som inte kan jobba.  Även om du kontaktar psykiatrin behövs det i flera fall vara fler instanser inblandade. Om du har studerat utan att jobba bredvid studierna får du inte ett öre som sjukskriven av försäkringskassan så självklart ska du söka försörjningsstöd. Bor du kvar hemma kan de täcka lite mat och andra personliga kostnader, dina föräldrar har som sagt inte försörjningsplikt men det är lite olika om kostnader för bostad täcks eller inte. Ingen 23 åring ska försörjas helt av sina föräldrar och ligger det någon diagnos bakom så är det ännu större anledning till att du ska få ekonomiskt stöd av samhället, det är din rättighet att söka och prövas likt alla andras. Hade du varit arbetsför hade ju du sökt ett jobb och blivit självförsörjande men eftersom det inte går pga av dit mående behövs andra insatser.

Du har också möjlighet att ansöka hos soc om att hitta eget boende och söka fult försörjningsstöd.  Det ska ingen här lägga några moraliska värderingar i utan du har rätt att söka och prövas likt alla andra.  Du är med råge vuxen och att prövas för de hjälpinsatser som finns är självklart.  Det är därför dom finns.

Arbetsförmedlingen är även ansvariga för arbetsrehabilitering sedan ett antal år tillbaks så dom är bra och viktiga men  soc kan svara på om du behöver vara inskriven där. Berätta om din situation så kan dom rådgöra hur du ska göra.

Mitt råd är att börja med sjukvården och sen kontaktar du socialtjänsten och utifrån deras arbetssätt så får du reda på om du ska skriva in dig på arbetsförmedlingen mm.

Anmäl
2017-01-05 11:30 #32 av: Hera

Finns det diagnos finns det bättre saker än soc.  Kallas aktivitetsersättning och det skattas till skillnad från socialbidrag. 

Boende får man inte bara för att man vill flytta hemifrån. Det vill de flesta i ts ålder. 

Anmäl
2017-01-05 16:44 #33 av: [that_Jonna]

Nej TS är under 25 och om hon inte uppfyller kraven för A-kassa, dvs varit med i a-kassa under sin studietid vilket inte är så vanligt för unga studenter så är det utvecklingsersättning hon kan få om hon deltar i ett program, arbetsträning genom ams.

Att ansöka om fult försörjningsstöd om hon hittar eget boende är något som förvaltningen i hennes kommun avgör, inte någon här. Om hon hittar boende och är 23 år, tycker det är jobbigt i familjen och mår väldigt psykiskt dåligt av situationen är det helt klart värt att pröva.

Eftersom föräldrarnas försörjningsplikt slutar vid 21 år (om barnet går i gymnasiet) och om den unga vuxna (över 21 år) hittar eget boende brukar varje fall min kommun/arbetsplats godkänna försörjningsstöd.

Anmäl
2017-01-05 17:22 #34 av: Hera

#32 Jo aktivitetsersättning.  Har själv haft det och det har ingenting med Ams att göra.

Du tänker på aktivitetsstöd och det är något helt annat.

Anmäl
2017-01-05 18:53 #35 av: [that_Jonna]

Så du menar att TS bedöms som sjuk under minst 1 år utifrån beskrivningen ovan? För aktivitetsersättning kan betalas ut till någon under 30 år som inte beräknas kunna arbeta under minst 1 år. Någon som likt alla FK,s ersättningar blir allt svårare att få beviljad.

Anmäl
2017-01-05 19:18 #36 av: Hera

#5 Jag menar inget annat än att jag tycker psykiatrin är rätt väg att börja på. Är faktiskt inte alls otroligt att någon med psykiska problem behöver minst ett år på sig att komma på fötter. 

Anmäl
2017-01-05 23:19 #37 av: IaMiaMaria

Sen att få aktivitetsersättning är ju en ganska lång väg att gå. Det är ju inte bara kontakta psyk och få en diagnos och sen så får man ersättning från FK. Man ska ju både försökt studera och arbeta på olika ställen och varit sjukskriven innan det blir tal om aktivitetsersättning.

För att få hjälp om man mår dåligt på något sätt så brukar Hc/Vc vara första steget och kan man inte få hjälp där så är det psykiatrin. Då psykiatrin är en specialist vård så brukar de vilja att man försökt få hjälp inom primärvården först.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.