Annons:
Etikettberoende
Läst 2457 ggr
[something_good]1
2017-01-25 10:30

Alkoholist mamma (min bra och dåliga barndom)

Jag tänker varenda dag på min barndom önskar bara jag kunde komma över det men det verkar svårt.
Grejen är att min barndom var inte hemsk, jag har en bra mamma, men det ligger typ i människans natur att lägga det dåliga på minnet, kanske speciellt från ett barns perspektiv?

Mamma drack tillsammans med hennes man dem var nästan alltid stupfulla under helgerna, ett speciellt minne är att dem alltid försvann på kvällarna/nätterna och man visste aldrig när dem kom tillbaks, mamma hukandes över toaletten spyende, mamma halvkrypandes till sovrummet. Mamma skrikande gråtande. Folk som kom över och drack tillsammans med dem Som små fester med barn inblandade. 

Alla högtider var uppenbarligen ångestladdade för där kom alltid alkoholen, varenda utlandssemester fylla. Ölburkar överallt, bara lukten och synen av ölburkar ger mig fortfarande rysningar idag. 

Det slutade väldigt dramatiskt med att dem vid ett bråk slog hemmet i spillror och efter det gick dem i behandling. Har någon annan av er haft en barndom med alkoholism inblandat? varför påverkar det så mycket? 
Tror jag är påverkad av allt detta på ett psykologiskt plan, speciellt i rädslan för att bli lämnad jag ser också hur lik jag är mamma i hur hon bråkade med sin man.

Annons:
Vanja
2017-01-25 10:38
#1

En bra mamma lämnar inte sina barn ensamma på kvällen/natten för att gå ut och supa.

/ Vanja 
Sajtvärd på Politik I Fokus. 

tk1971
2017-01-25 11:06
#2

Jag har liknande erfarenheter. Men min mamma var periodare. Mellan perioderna var det väl ok hemma, men jag letade alltid efter tecken i mina föräldrars beteende och i vad de sa till varandra. Tecken på att en ny period var på gång.

Och vad hände då? Det började alltid på kvällen och stegrades under natten. Musik på hög volym, telefonsamtal till polis och sjukvård (vet inte riktigt varför), gräl mellan mina föräldrar och sen försvann min mamma och var borta i flera dagar. Ibland kom hon hem själv, ibland åkte min pappa runt och letade efter henne och ibland tog han med mig i bilen eftersom jag var för liten för att vara ensam hemma själv.

Än idag förstår jag inte varför min pappa alltid tog tillbaka henne. Ibland kunde jag t.o.m. höra honom böna och be i telefon om att hon skulle komma tillbaka. Och jag kan likna det med tortyr att ligga där i sängen i mörkret och tvingas lyssna till det där, och veta vad det skulle resultera i.

Och det mest ironiska är att de trodde att de gjorde detta utan att jag och brorsan påverkades, för hos oss krökades det minsann inte i barnens närvaro… men vi var ju fullt medvetna om vad som pågick.

OnlineCores
2017-01-25 11:24
#3

"Grejen är att min barndom var inte hemsk"… Det låter som att du har en jättetraumatisk uppväxt i allra högsta grad, dessutom att du verkar förminska vad du har varit med om. 

En person som har ett beroende har problem, de söker instinktivt nästa dos och får ett annorlunda beteende p.g.a. det. Din mamma har säkert bra sidor och hon har nog gjort många saker rätt också.

Whoever is careless with the truth in small matters cannot be trusted with important matters.

[something_good]1
2017-01-26 08:59
#4

#1 Förstår vad du menar, men var lite luddig i mitt första inlägg.

#2 Jag vet exakt vad du menar, ibland tror också vuxna att barn inte fattar min mamma satt och drack sprit i en kaffemugg när vi tittade på barnprogram ibland men jag kände ju lukten hon kunde inte lura mig.

#3 tack

med att hon var en bra mamma var att hon utåt sett var 'perfekt' fixade med allt som hon skulle, såg till att vi hade kläder och kom iväg till skolan och vår aktiviteter. Oftast var hon nykter under dagarna när hon jobbade iallafal.l På ett kärleksfullt plan hade hon svårt  med närhet till en viss del. 

Hon var  så stabil/ordningsam när hon var nykter därför kraschade det extra mycket för mig när hon helt plötsligt hade en glasartad blick och "var där men ändå inte" 

Jag blir bara arg när jag tänker tillbaks och att jag inte kan blicka tillbaks till en ända helg eller semester där vi bara hade trevligt, utan det var alltid någon som spydde eller skrek. Det finns väldigt hemska minnen, men det är för mycket att ta upp. 

Sedan känslan av att det var en hemlighet, jag fick inte berätta för någon. Den där skamkänslan sitter kvar, men idag har den gjort mig arg nästan så att jag vill berätta för alla. Jag har träffat så många psykologer i mitt liv men aldrig vågat berätta förrän nu som 22 år, innan dess har jag alltid ljugit och sagt att min barndom var perfekt.

OnlineCores
2017-01-26 13:23
#5

Det låter läskigt och sorgset att du som barn upptäcker en blick-förändring hos din mor som du inte kan få kontakt med emotionellt.

Det finns två viktiga grundregler i uppfostran av barn:

  1. Man belastar inte dem med situationer som de inte kan kontrollera.

  2. Man blandar inte in dem att ta itu med vuxna frågor.

Att du skulle hålla det hemligt är ett övertrång i båda dessa regler, du kunde inte påverka hennes vanor och det är inget som barn har med att göra. En sådan sak får barnet att känna sig hjälplös och chanslös.

Jag tror att det absolute viktigaste för en människas självkänsla är att känna att man kan påverka något. Det är  bl.a. det som är så jobbigt för de som sitter i fängelset, de sitter där och  de kan inte göra något åt det.

Whoever is careless with the truth in small matters cannot be trusted with important matters.

Ebolaa
2017-01-28 22:03
#6

Hej Something good!

Jag fastnade särskilt för detta "men det ligger typ i människans natur att lägga det dåliga på minnet, kanske speciellt från ett barns perspektiv?"

Nej, det ligger inte i vår natur, som människor glömmer vi snarare det som är dåligt alldeles för snabbt och fastnar vid de positiva som vi varit med om.

Att du känner som du gör, finns det en orsak till. Du grubblar antagligen på svar du inte har inom dig, saker du inte förstått, saker du inte har fått insikt om än. Det här säger jag till dig utifrån att jag verkligen vet vad det handlar om. SÖK INTE SVAREN FÅRN DIN MAMMA

Människor i missbruk gör riktigt dåliga val, men de kan inte bättre, de gör de valen utifrån sina egna förutsättningar. Inte för att det är rätt eller fel. De kan inte bättre helt enkelt. 

Det som du går igenom är normalt. Hur gammal är du? Har man en uppväxt som du så är det du varit med om normalt, därför har du inom dig en massa snurriga känslor om vad som egentligen är bra eller dåligt. Man förstår inte riktigt varifrån sina känslor kommer ifrån. Så är det för oss alla. Du är inte ensam, det vill jag lova dig. Du säger till exempel att din mamma nog är en bra person och att du inte känner något agg mot henne. Det är klart. Många missbrukare är intelligenta, fina, och empatiska människor. Men de mår inte bra. Så är det bara, därför gör de som de gör.

Vad är det för tankar, och stuationer du vill berätta om. Jag lovar att jag kommer känna igen mig i allt du berättar. Har en riktigt trasig uppväxt.

Kram finis!

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Annons:
OnlineCores
2017-01-28 23:45
#7

Det är väldigt individuellt Ebola, alla sörjer, reagerar på olika sätt…

Whoever is careless with the truth in small matters cannot be trusted with important matters.

Ebolaa
2017-01-29 17:48
#8

#7 Jag vet inte vad du menar med det svaret. Jag pratar inte om något om vilka uttryck sörjandet tar.

Det jag menar i mitt inlägg till #0 TS är att hennes "känsla" är ett uppenbart tecken på ambivalens och att hon/han inte riktigt har lagt ihop alla pusselbitarna än. Vilket ju är väldigt vanligt när man har haft konstigheter i sin uppväxt. Det är normalt. En förälder som kanske inte är direkt elak mot sina barn, men som försätter sina barn i situationer då barnen upplever ordentlig ångest och rädsla, är ett trauma som sätter sina spår. Liksom frågor inom sig angående "varför gjorde hon som hon gjorde?" Man förstår att sin mamma inte vill vara elak mot barnen, men man undrar ändå varför saker och ting blev som det blev vissa gånger. Liksom, "tänkte ni itne på att vi barn var med och tyckte det var obehagligt att ni hade fest och drack er så fulla att ni spydde eller krossade lägenheten?" Det ÄR ett trauma.

Svaret är missbruksproblem. Var människor, och i det här fallet föräldrar, inte klarar av att ha barnens bästa i fokus vid alla tillfällen. Mamman i den här berättelsen gjorde det bästa efter sin förmåga. Men vad som är "det bästa" är inte alltid tillräckligt. Därför kommer TS heller aldrig få några bra svar på varför saker och ting blev som det blev, eftersom mamman både känner skam inför detta och helt enkelt bara kan be om ursäkt. Men alla föräldrar ber inte om ursäkt för vad de gjort. Som i fallet med min mamma. Därför att de bara kan förklara varför de gjorde som degjorde, men inte på varför de åsidosätter barnens bästa. 

Citatet från TS är ett tydligt tecken på att det finns befogade känslor inom honom/henne som antagligen kommer snurra många omgångar innan de blir "klarhet" i vad det handlar om. Som ett barn till en missbrukare, måste man försöka acceptera de saker som varit. Att förhålla sig till dem, få distans till det som varit. Det kan därför vara bra att få prata med någon professionell om detta. De hjälper en att förstå de saker som hänt, och de kan ge lite mer insikt, svara på sina frågor man har osv. Men det kan också göra ont, eftersom man inser att sin förälder faktiskt inte respekterade sina barns livsutrymme och en sund utveckling alla gånger.

Om man bara drar paralleller till människor som utsätts för våld av sin partner, så håller de alltid hårt i de lyckliga och fina stunderna tillsammans, eller till sin parters fina egenskaper och så vidare. 

Därför visar TS citat på att de upplevelser som hon/han gått igenom är jobbiga saker, som är svåra att förstå. Med all rätt.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

OnlineCores
2017-01-29 18:14
#9

Det är din egna historia du relaterar till, inte hennes. Och dra inte paralleller eller jämförelser, ni har inte samma uppväxt oavsett hur dem ser ut.

Whoever is careless with the truth in small matters cannot be trusted with important matters.

Ebolaa
2017-01-29 19:18
#10

#9 Vi barn till missbrukande föräldrar går igenom väldigt liknande saker, särskilt när det kommer till känslor, vissa beteenden, ångest och trauman. Jag hör vad hon säger, och även fast vi inte delar identiska händelser, så fungerar på liknande sätt. Vi blev också lämnade ensamma, jag bevittnade våld mellan min mamma och hennes partners, och ibland gick även mina grejer sönder på grund av deras fyllegräl. Sen vet jag också hur obehagligt det är med dessa fester, vilka jag som barn aldrig lyckades somna til. Låg vaken till 4-5 tiden då de började bli trötta.  Min mamma dolde vin i koppar så att hon trodde att det inte märktes, men på samma sätt kände man det på andedräkten. Gillade inte att krama min mamma då ens. Tyckte det var obehagligt som barn.

När jag var 16 år och började läsa psykologi och om missbruk på gymnasiet, DÅ först fattade jag att det jag kände inom mig var befogat och på riktigt. Jag hade fram tills dess upplevt det som att det i princip var jag som var "känslig" och som hade psykiska problem (depressioner/ångest/sömnproblem). Sen insåg jag att det var direkt kopplat till allt det som jag upplevt.. Jag kommer ihåg att jag började må ännu sämre då under den perioden, då revs så mycket upp. Började tänka och fundera på händelser där jag känt mig orättvist behandlad eller då jag blivit jätterädd och fått svår ångest.

Man får inte glömma att missbruk är missbruk, det blir väldigt liknande situationer som händer i de hemmen.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

OnlineCores
2017-01-29 22:00
#11

Du skulle kanske må bra av att fokusera på dig själv också då? Det verkar som om du har en del obearbetade emotioner, baserat på att du bara pratar om dig själv.

Whoever is careless with the truth in small matters cannot be trusted with important matters.

Ebolaa
2017-01-30 10:20
#12

#11 Haha. Förstår du vad empati kommer ifrån? Den grundas i människans förståelse av andra människors lidande. Ingen kan känna samma känslor som en annan, men man kan i olika grad förstå och relatera till dem. Min erfarenhet på iFokus är att de som "stör sig" på att jag ger vissa bilder om det jag varit med om, är de som själva har minst att tillföra och som har minst förståelse för social problematik. Avundsjuka? Ja, någonting sånt måste det varanär vissa hackar på de mest banala sakerna. Känner du att du tillför något för TS? Ska hon/han inte lyssna på mig eller vad menar du?

Jag har stor insikt i missbruk, våld i nära relationer, att leva med en psykiskt sjuk förälder, självskadebeteenden, känsla av utanförskap osv. Att jag berättar om en snudd av mina erfarenheter är för att TS ska se att jag verkligen förstår vad det handlar om. Och att det jag skriver inte bara är någon subjektiv åsikt om rätt eller fel. Det finns inget sådant.

Jag mår prima idag, tack vare att jag stött på väldigt fina människor (min sambo och hans föräldrar). Men tack för att du frågar (not). Jag är utbildad socionom och är jävligt duktig på det jag gör. Aldrig någon som ifrågasatt den saken.

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

OnlineCores
2017-01-30 11:08
#13

Du refererar er, med ordet "vi" utan att hon har sagt ett ord här. Har ni pratat via privata meddelanden så vore det en annan sak, för då har du insikt i hennes tillvaro på annat sätt. 

Och tagga ner, jag är bara källkritisk.

Whoever is careless with the truth in small matters cannot be trusted with important matters.

Annons:
Ebolaa
2017-01-30 20:31
#14

#13 Källkritisk? Nej, det är du verkligen inte. Du visar ingen hänsyn till problemets art. Att jag hänvisar till: "Vi barn till missbrukande föräldrar", är ett samlingsnamn för individer som har haft missbrukande föräldrar. Och ja, TS OCH JAG har haft liknande erfarenheter, så jag har insikt i vad det handlar om. So whats your point? 

Du kan väl komma med din källkritik när TS ändå har svarat så kan du börja hacka på mig om det visar sig att jag har fel. Lägg ner ditt "prove your point". Tillför ditt ifrågasättande något? Inte ÄN i alla fall..

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Upp till toppen
Annons: