Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 3276 ggr
[memoirsofaclone]
4/6/17, 12:54 AM

extrem framtidsångest

Jag fyller 19 i år och jag kan verkligen inte förstå hur jag kunnat bli så gammal så här fort. Jag har en ångest inför framtiden, jag vill inte leva ''vuxenlivet'' inom bara några år! Jag vill att det ska vara som det alltid har varit, jag är väldigt för familjen, en stark sammanhållning, särskilt eftersom utomstående kontakter nästan är oexisterande. Jag vill inte gå på nån krog elr vad unga vuxna nu gör. Tanken på att flytta hemifrån gör mig deprimerad. Tanken på att eventuellt träffa någon att leva ihop med gör mig också deprimerad, jag kan liksom inte se mig i den situationen och kan inte tänka mig vem det skulle kunna vara. Andra unga vuxna gör mig deprimerad, vet inte varför, men jag tänker på det liv de lever, även om de själva kanske tkr det är kul. Ni kanske nu tänker att jag inte borde göra mig till besvär för mina föräldrar genom att bo hemma trots att jag är vuxen men de har uttryckligen sagt att det bara är kul och att det skulle bli tomt annars och ja jag håller med. Jag förstår inte varför alla har så bråttom med allt? Nu råkar vi leva i världens mest individualistiska land och jag gillar det verkligen inte. Känns som att jag skulle passa bättre nånstans där det är norm att familjen bor tillsammans typ för alltid haha. Men jag har så stor ångest inför det här som andra i min ålder mer verkar se som kul och spännande. 😐Men vem vill sitta helt ensam i nån pyttelägenhet varje dag, varje kväll och äta nudlar  typ? Om man har en massa umgänge kanske det är ok men det har inte jag. Jag trivs bra i mitt rum här hemma, kanske jag känner annorlunda om några år men har svårt att tänka mig det :/ ugh, hur ska man tänka? e det värt att prata med nån, typ kurator elr så?

Annons:
Aleya
4/6/17, 1:26 AM
#1

Livet är vad du gör det till. Jag förstår dock inte hur man kan nästan önska att man får bo hemma. Vid 19 så var mitt förhållande till min mamma så pass ansträngt att vi ibland ville kväva varandra. Men samtidigt hade hon samma ångest som du har: att bli ensam. Men hon överlevde. Har du inga planer alls för vad du ska göra? Ska du bara sitta hemma eller vad?

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Medarbetare för Julen

Maria
4/6/17, 5:15 PM
#2

Jag har väldigt svårt att sätta mig in i din situation då jag själv träffade min man när jag var 18.

Det är väl inget fel med att trivas hemma men även om du väljer att stanna kvar så kommer livet att förändras varken du vill eller inte och det är inget du kan påverka. Dina föräldrar lever inte för alltid och en dag så kommer du bli den vuxne,

Jag antar att du har tänkt att studera eller börja jobba och du kommer då att träffa andra människor så det är något du får vänja dig vid.

Känns det helt omöjligt så måste du nog fundera på att söka hjälp..

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Skogsväsen
4/22/17, 7:12 AM
#3

Alla är olika, jag fyller 22 om en vecka och för 2-3år sedan så var tanken att flytta hemifrån något som gav mig rädsla i form av sorg och jag började tänka på hur mina föräldrar en dag kommer dö. Jag granskade hur min familj satt på vår uteplats en sommardag och kände mig så bestört av den tanken. Jag var helt enkelt inte redo att ta steget att flytta hemifrån. Jag hade pojkvän då som själv var redo för det men jag kände nej, det var inget för mig just då. Så jag bodde kvar hemma. (såklart)

Jag skulle rådgiva dig att inte jämföra dig med andra och deras hobbys, att de gillar att dricka alkohol, festa eller flytta hemifrån behöver såklart inte betyda att du måste göra det. Ta den dag som kommer, bo hemma tills du känner dig redo. Jag känner mig mer redo än någonsin att flytta hemifrån nu, (något jag aldrig hade trott då) så ibland går det undan. Mitt tips är väl att hitta din hobby, vad du gillar att göra, vad du tycker är kul. 👍

Om du vill skriva av dig till någon så finns jag här. 

2Sirius
6/8/17, 2:30 AM
#4

Tycker att jag känner igen mig väldigt mycket i vad du skriver, och som jag känner nu… Jag har varit mer driven och framåt tidigare. Men nu… 37 år, och kanske mer än halva livet framför mig, hur ska det gå till…. Jag kan få ångest av ALLT, vill du snacka så skicka pm 😃

!ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ?ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ

Lakritsstjärna
6/11/17, 9:41 PM
#5

För det första 19 år är inte gammalt. Alla gör olika vissa flyttar hemifrån tidigt medans andra väntar lite längre. Du måste inte göra som alla andra utan flytta när du känner att det är något du vill göra. själv hade jag väldigt brottom att bli "vuxen" blev gravid när jag var 19 och flyttade hemifrån men det var mitt val. När jag var 19 så bodde nog säkert 90% av alla mina kompisar hemma. ( Bor i storstad med bostadsbrist) Har en kompis som fortfarande bor hemma som är lika gammal som mig, jag är nu 27 år. Det kommer nog någon dag när du känner dig redo för att flytta men känn inte att du måste stressa. Alla unga vuxna går inte på krogen helatiden det är jätte individuellt där med. Har du några andra intressen så försök hitta folk med samma intressen som du har att umgås med om nu alla dina vänner vill ut på krogen hela tiden.

lizton
7/9/17, 12:21 AM
#6

Ta det lugnt!  Du hinner. I Sverige flyttar ungdomar hemifrån tidigast i Europa  (enligt artiklar från 2015.) 

"26 år är genomsnittsåldern att flytta hemifrån i EU-länderna, enligt Eurostats rapport."

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6145084

Annons:
SilverRosen
7/20/17, 2:39 PM
#7

Jag har en väninna från skolan som nu är 31 år gammal och hon hyr en egen lägenhet, men hon bor sällan i den.
Mina kusiner bodde också hemma tills de närmade sig 30.

Livet är verkligen vad du gör den till. Ta babysteg in i vuxenlivet och gör det du är bekväm med. Prata med familjen och planera tillsammans, fråga hur de vill att tillvaron ska vara.

Hade inte mamma skaffat en ny partner hade jag också bott hemma längre, men jag och han fungerade inte ihop, så jag flyttade ut efter 1.5 år. Jag var redo att flytta, men det blev ändå en chock för mig och det tog mig 6 månader att vänja mig. =)

Stressa inte

Darkylucy
7/22/17, 9:52 PM
#8

jag skälv bode hemma ganska länge tills jag stack och bode hos eva crille ett tag ett år sen när jag kom tillbaka från umeå så tog jag en egen lägenhet i boden hade en del tjejer när jag var yngre första var linnea. funkade jätte bra fast vi kom ifrån varandra  för det fans typ inte att man hade egen mobill då. senare när jag ej träffat henne på flera år.  jag från varan när mina föräldrar flyttade jätte mycket. hon svek mej alldrig  någsin. men fans inga mobiller man hade skälv då som nu. sen senare när jag ej hört av henne på några år eller viste äns vars hon var=( så sen träffade jag min andra tjej anna funkade bara ett kort tag. sen några flera år senare träfade jag en anan tjej på internet allex lallex. var som kort men hon var snäll funkade inte häller. senare träffade jag en anan tjej ett par år senare som hette jesicka funkade ett tag fast hon tog nån anan i stället för mej. sen några år effter det träfade jag en tjej jag gillade as mycket funkade jätte bra ett tag år. em gick sen inte så bra. hon burgade gilla massa andra var förkrosad ett bra tag från och till fast gillade henne mycket. sen senare har allt gåt inte så bra fast allt bruckar hamna tillback till burgan mycket. sen hittade hon några nya flera gånger slutade orka sen effer det så mycket. och jag burgade gilla en tjej lite fast hon avskyr mej så allt är nog toppen

the darkynessLyssnar på musik

Darkylucy
7/22/17, 10:04 PM
#9

fick senare reda på att min första tjej var död gorde mej helt förkrosad det ochså  pratde med henne på en ouija bräda man bör ej hon sa nåt bra fast med hennes egen röst jätte högt var som hon var i rummet med mej.

the darkynessLyssnar på musik

Upp till toppen
Annons: