Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
03. Allmän psykologi

stökiga barn

2017-04-08 20:33 #0 av: [memoirsofaclone]

På min gata finns det ett dagis med gård som jag är tvungen att gå igenom varje dag, oftast är alla barnen ute. Det jag har lagt märke till är att det är en väldigt stor skillnad i beteende på dessa olika barn. Vissa är väldigt försigkomna av sig och går fram till en och ställer frågor elr ibland även ropar typ ''bajskorv'', ''du får inte vara här'' elr nåt liknande, i bland står de även och blockerar vägen. Jag jämför med mig själv i den åldern (tror de flesta där är typ 3-4 år) och jag vågade knappt titta på andra och var väldigt tystlåten på dagis. Vad kan dessa olikheter redan i den unga åldern bero på? Antar att det är dessa ropande barn som sedan växer upp till lika gapiga ungdomar, för personalen går bara omkring helt planlöst och låter barnen härja som de vill verkar det som. Så små barn är ändå rätt harmlösa och stör mig inte nåt särskilt men jag funderar på hur de kommer att bli i framtiden. Beror det här på nåt genetiskt eller har de bara tagit efter föräldrar i beteende? Kanske alla dessa skrikiga barnprogram? 

Vet att mina föräldrar ofta hyssjade mig om jag gjorde det minsta väsen av mig ute och de själva är inte den högljudda typen direkt, det borde ha påverkat mig för jag är fortfarande dämpad och tillbakadragen. Då måste det ju också finnas de som gör tvärt om, låter barnen ta hur mycket plats de vill utan någon tillsägelse. Tycker bara att det är så synd att vuxna som jobbar med barn inte tar tillvara på att barnen fortfarande är formbara, de kan lära sig ett beteende. Hur man beter sig när man inte är med den närmaste familjen. Varför ska just dessa som ''tar för sig'' få göra som de vill och bli accepterade medan de  samtidigt tar utrymme från alla andra? Om de blir uppfostrade så kommer de fortsätta att vara så som vuxna. 

Ifall det har nån betydelse är jag inte direkt jättegammal, strax 19.

Anmäl
2017-04-08 21:02 #1 av: Aleya

Och så gjorde din generation också. Bara det att du inte såg det då för att du var i din egna värld och lekte.

Minns att vissa ungar fick man nästan lyfta bort och säga till på skarpen att bete sig.

Fast jag minns att detta hetsa beteende började redan med dom födda i början på 90-talet. Dom var uppkäftiga och rent vidriga. Och t o m vuxna var rädd för dom.

BlommaStjärnorMemento moriStjärnorBlomma

Värd för Endometrios samt medarbetare för Julen

Anmäl
2017-04-09 00:39 #2 av: [memoirsofaclone]

Har inte sagt att min generation inte gjorde det, tvärt om. Jag är väl medveten om det. Det var inte själva poängen att det skulle vara en generationsfråga, menar barn i allmänhet. Nu råkar det vara just dessa barn jag ser varje dag som jag haft möjlighet att ''studera''. 

Anmäl
2017-04-09 00:47 #3 av: OnlineCores

Det jag har med i beräkningarna är att barn innan puberteten saknar förmåga till att säga jag eller nej. De kan säga orden men inte mena det. De gör som andra gör, sen så föds man med olika förutsättningar. En till sak man kan tänka på är att barn fungerar annorlunda än vad vuxna människor gör. De har inte utvecklat alla delar i hjärnan ännu, och då ser behoven annorlunda ut. Med det sagt så ser inte jag något säkert samband mellan en persons barndomsliv och vuxenliv. Jag tror mycket av det vi är, är det vi har lärt oss. Det kommer komma många vägval i livet under de första 25 åren som kommer ge en person nya perspektiv och erfarenheter.

Du kan inte se på ett barn hur hen kommer bli som vuxen, dock så finns det medfödda störningar som kan forma en person åt det ena eller det andra hållet, men med rätt stöd och omgivning så kan utvecklingen gå åt rätt håll och man kommer kanske inte märka av så mycket av det.

Anmäl
2017-04-09 01:27 #4 av: [memoirsofaclone]

#3 Jag tänker att barn tar in väldigt mkt av omgivningen och formas därefter, kanske kan det också vara nåt genetiskt. Föräldrarna är ju de barnet speglar först, sedan finns det ju också en samhällsnorm att man ska vara framåt osv som säkert märks lite överallt, även i filmer och liknande som barn ser på. Om ett barn uppfostras på det sättet, att det alltid är ok med dess beteende och det aldrig blir ifrågasatt, så borde det väl rimligtvis hålla i sig till vuxen ålder? Om det inte händer nåt drastiskt, typ nåt trauma som kanske orsakar depression elr nåt. Med tystlåtna barn borde det också vara så, att det blir en del av personligheten och håller i sig. Men det är bara mina teorier.

Anmäl
2017-04-09 13:17 #5 av: OnlineCores

Jag gillar att du analyserar. Jag vet inte riktigt hur mycket du kan om psykologi och olika inriktningar. Till exempel inom det psykodynamiska så finns det en sak som kallas för överjaget (superegot), och det handlar om samhällets normer och förväntningar på dig som person. Det är en del av tre i det psykodynamiska perspektivet (Detet, jaget och överjaget). Jag ser det som att alla tre är en produkt av inlärning.

"sedan finns det ju också en samhällsnorm att man ska vara framåt osv som säkert märks lite överallt", njae, kanske, jag upplever det inte så här i Sundsvall i alla fall, men däremot så kan jag se sådana drag media som spelas in i storstäderna.

Om man tar depression så klassas det som en folksjukdom och det är olika utbrett i olika dela av världen, till skillnad till schizofreni som är lika vanligt i hela världen enligt en omfattande studie.

Jag kan inte svara riktigt på din fråga, för det är så många olika faktorer som måste räknas in. Ja man påverkas av samhället, men det är nog inte själv den avgörande faktorn. Roosevelts citat "We cannot always build the future for our youth, but we can build our youth for the future."

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.