Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
12. Personlighetsstörningar

Pinsamma psykiska besvär....

2017-06-04 23:06 #0 av: [Blue_Lugia]

Jag känner igen mig i en viss "störning" eller vad man ska kalla det. Jag behöver verkligen prata med någon om det, för det är först nu jag inser att mina tankar ka. nske är ett tecken på att nå, got inte är som det ska i skallen på mig.....
Samtidigt känner jag sån skam för jag kan höra mig själv förklara mina tankar och fantasier för exempelvis en psykolog.

Jag hade nog begärt en utredning eller något om jag varit "hen".....
Är rädd att bli dömd och stämplad med diverse diagnoser, men å andra sidan sitter jag hemma och gråter för att jag känner mig så pass "sjuk" och skäms över mig själv... Trodde jag kunde gråta ut skammen men det tar liksom aldrig slut....

Hur ska jag göra för att ta steget och öppna mig för någon om det här??

Anmäl
2017-06-04 23:22 #1 av: Katarina97

Något att komma ihåg är att psykologer jobbar med sånt hela tiden och oavsett hur konstiga man tycker ens tankar är så har dom med största sannolikhet hört någon med liknande tankar och känslor förut. 

Om det känns jobbigt att prata om det kanske du kan skriva det i ett mail eller liknande och det kan då vara enklare att prata om det sen när de redan vet grunden. 

Anmäl
2017-06-04 23:51 #2 av: [Blue_Lugia]

#2 Jag går egentligen hos en kurator, så tänkte först om det är en bra början
att prata ur mig skiten där.
Men inte ens för henne vågar jag tala om det, och då är det ändå en person
jag gått på samtal hos i snart tio års tid. (För andra saker) :(

Anmäl
2017-06-05 18:47 #3 av: Shilon

Vill du dela med dig här vad det är för tankar du har genom exempel och får jag fråga vad du menar med "om jag varit hen" ? Låter inte så kul att vara hemma och känna sig ledsen :(/

Anmäl
2017-06-05 20:34 #4 av: [Blue_Lugia]

#3 "Hen" är den eventuella psykologen.
Om jag varit psykolog hade jag, blivit orolig och velat utreda patienten (mig) om jag fått höra vad min patient fantiserat ihop för något skit.

Nej det är inte kul, men just därför är jag ledsen för att jag liksom "vaknat uop"
ur min låtsasvärld och inser att mina hittepå tankar kanske inte är helt normala för
en vuxen människa...
Det skrämmer mig också för jag är livrädd för att jag är psykiskt sjuk...

Anmäl
2017-06-05 23:03 #5 av: Shilon

#4 åh då förstår jag! :) om jag var en psykolog så skulle jag försöka vara så mentalt förberedd som jag skulle varit kapabel till, för att lyssna på vad personen som anförtror sig till mig har att säga. Medveten om den tillit som ges, så skulle jag bära ansvar av att lyssna till punkt och sedan utvärdera utifrån det jag hört. Huvudsyftet för mig hade varit att komma på den bästa lösningen eller de bästa tipsen jag skulle kunna komma på för just den personen, där och då. För man är ju psykolog för att man vill hjälpa andra :) 

Men alla personer är olika och får olika lösningar, så det blir upp till dig hur du känner innerst inne vad som passar bäst för just dig. Vägledning kan dock alltid vara bra. 

Jag vet inte vad du har för tankar som cirkulerar i ditt huvud och kan tyvärr inte komma med några tips. Jag känner hur min text blir lite osammanhängande och kaos-aktig, ber om ursäkt för det. :) Det jag tänker är väl att du kanske kan försöka "komma på dig själv" när du får tankar som känns fel, och styra din tankekraft åt ett annat håll. Kanske öppna alla dina sinnen för just den stunden, andas och slappna av. 

Hmm. Jag hoppas det löser sig för dig och att du kan komma över denna tröskel, stort lycka till och du har det här!! :D Blomma 

Anmäl
2017-06-05 23:26 #6 av: OnlineCores

#4 Om anser att du fått insikt i att du är sjuk, då har du all möjlighet i världen att bli friskare. Det är insikten som kan förändra en människa, och om du har kontakt med professionella, så låt de hjälpa dig. Ingen kommer låsa in dig eller döma dig. De som jobbar inom det yrket brukar vara väldigt öppensinnade, samt att det kanske är den arbetsgrupp som dömer minst. Man kan inte förändra något man inte erkänner.

#5 "Det jag tänker är väl att du kanske kan försöka "komma på dig själv" när du får tankar som känns fel, och styra din tankekraft åt ett annat håll." 

Man ska aldrig fly från tankar. 

Anmäl
2017-06-06 00:18 #7 av: [Blue_Lugia]

#4 Sa inte att jag är sjuk, men tanken slog mig för ett tag sen...,. Dum som jag var började jag googla och hittade symptom på en viss diagnos och självklart kände jag igen mig precis!
Vilket gjorde mig rädd över hur jag kunde vara en så läskig person, jag som alltid
försökt vara/setts som en snäll och rar människa......
Misstänker att det grundar sig i att jag lever helt ensam (självvalt).Börjar förstå folks varningar för att isolera sig för mycket nu....

Anmäl
2017-06-06 00:20 #8 av: [Blue_Lugia]

Tankar är bra,men bygger man upp en inre värld där man intalar sig att vissa tankar/fantasier är sanna, ja då har det gått överstyr.....

Anmäl
2017-06-06 10:53 #9 av: Shilon

#6 det har du rätt i.

#7 Jag tror det grundar sig i att vi är flockdjur(?). Jag tycker t.ex. om att vara ensam men efter en viss tid mår jag sämre och sämre, känner mig allmänt nedstämd och tappar ork och lust. Blir lite tillbakadragen och känner mig inte så motiverad att träffa andra då heller. Så det blir nästan som en ond cirkel men där räddar skolan mig, för där träffar man ju andra. :) Och google är en otroligt bra informationskälla men ack kan den likväl vara missvisande. :) 

#8 Ja, det låter lite som det. I mitt fall försöker jag vara öppen för konspirationsteorier men samtidigt inte tro på dessa fullständigt utan endast vara misstänksam med ett öppet sinne.

Anmäl
2017-06-06 12:28 #10 av: [Blue_Lugia]

#9 Nja har ingenting med paranoia att göra.
Jag har snarare varit väldigt naiv....

Anmäl
2017-06-07 11:02 #11 av: Shilon

#10 åh okej, jag hoppas det löser sig för dig. Du har det här :D

Anmäl
2017-06-22 21:22 #12 av: [Blue_Lugia]

Det satt långt inne, men jag lyckades ta modet till mig och berätta för
min kurator.
Jag vill försöka ta mig ur min "låtsasvärld nu. Kanske får jag RIKTIGA vänner en dag...... Kanske....
Jag börjar hitta en förklaring till mina tankar. :(

Anmäl
2017-06-23 21:44 #13 av: OnlineCores

Ja vad bra! Du verkar ha en stark vilja. Jag tror så länge man försöker, så ger man sig alltid en chans oavsett vad saken gäller. Det var modigt av dig.

Anmäl
2017-10-25 19:55 #14 av: [Blue_Lugia]

Jag ska säga rakt ut att jag mer och mer börjar misstänka att jag är någon form av "Cyber-stalker".
Har läst och läst och känner igen mig i mycket av beskrivningen .
Mycket ensam person med mentala svårigheter (jag har vissa diagnoser ja, eller funktionsnedsättningar rättare sagt)
svårt med det socirka livet bla.

Det finns kända personer jag "dragit in" i mitt huvud, eller skapat någon slags låtsas låtsasvänskap med personen ifråga,trots att jag såklart vet att det inte är så.
Allt detta i något sorts desperation för "bekräftelse" om än påhittad. Något sorts behov av att bli omtyckt eller sedd antar jag att det är.
Ingen familj eller vänner.

Jag är ingen sån som skulle söka upp en viss känd person i dess hem eller bli aggressiv av mig! Absolut inte, och jag vet ju att personen inte vet att jag existerar och att jag absolut inte är vän med den i verkliga livet!
Men blotta tanken på mina tankar och att jag tagit reda på en massa skrämmer mig i sig!
Det har hållit på i 3-4 år men jag fick något sorts insikt i somras ungefär samtidigt som jag skrev den här tråden.
Jag har gråtit och skämts över mig själv och även börjat fundera på om jag verkligen har drag av en stalker, alternativt någon annan diagnos. Eller om jag bara är så ensam att det övergår i någon desperation på något vis....

Jag har slutat lyssnat på musik med bl.a denna person, sån musik jag verkligen älskar, men det går inte längre! Jag känner hur jag sugs tillbaka och jag vill verkligen inte vara en sådär person som uppfattas udda och lite creepy.
Samtidigt känns det synd men jag måste börja hitta annan musik att lyssna på och då kan jag hålla mig någorlunda i skinnet.

Det här är en del av problemet, men jag känner att jag kan inte hålla tyst längre.
Ni får gärna kasta skit på mig, för jag "erkänner" ju öppet att jag är en sån där lite udda person. Ordet "Stalker" klingar väldigt illa i mina öron, då ju många drabbas av dom som är värre än en själv och får lida något fruktansvärt utav det.
Och jag vill verkligen inte vara en av dom.

Någon sorts hjälp behöver jag, om inte annat för min egen skull att jag kanske hitta någon slags frid i livet där jag inte behöver ha en massa "låtsasvänner".

Anmäl
2017-10-25 20:28 #15 av: OnlineCores

"Jag ska säga rakt ut att jag mer och mer börjar misstänka att jag är någon form av "Cyber-stalker".
Har läst och läst och känner igen mig i mycket av beskrivningen ."

Det låter som att du lever med mycket rädsla och att du försöker oidentifiera dig med någon identitet. Du säger att du är ensam och det kan leda till lågt självförtroende, och låg självkänsla. Vilket kan spä på oron för en rädsla du redan har och du får fixering på det. Om det är så, så är det troligen ångestbaserat och det finns jättebra och effektiv hjälp för det.

Du refererar "dragit in" personer i ditt huvud. Är du rädd för att du ska göra det, eller vad menar du?

Anmäl
2017-10-25 21:14 #16 av: [Blue_Lugia]

#15 Nja jag har väl gjort det dom senaste åren.
Levt i någon "låtsasvärld" med "påhittade kändis vänner".
Jag vill inte hålla på så längre, helt frisk är jag inte, men jag är så pass frisk att jag inser att det inte är ett helt normalt beteende. Jag har innerst inne förstått det hela tiden, men blundat för det. Fram tills i somras....
Så några "återfall" i mitt beteende vill jag helt enkelt ha.

Jag vet inte om det räcker med kuratorssamtal, jag behöver nog en psykolog eller annan professionell person som kan leda mitt sätt att tänka i en annan riktning , eller vad man ska säga.
Min sits är mycket allvarligare än jag tidigare insett....:(

Anmäl
2017-10-25 21:47 #17 av: OnlineCores

Ja, du ska nog ha kontakt med en mer specialiserad än en kurator som har behörighet att ge rätt och mer anpassande terapi. Man lär också ta reda på vad orsaken är i sådana fall, så att man kan behandla det. Det är ett stort steg du har tagit med insikt och det är jättebra.

För mig är det inget som bör vara skamfyllt, utan det är ett problem precis som ett benbrott. Man identifierar exakta orsaken och tar sedan itu med det. Jag tror också att de flesta vuxna ser det på samma sätt.

Anmäl
2017-10-26 09:29 #18 av: [Blue_Lugia]

Räcker terapi eller måste man till och med medicinera?
Är lite försiktig med läkemedel, men det beror väl hur dom dömer mitt tillstånd.

Anmäl
2017-10-26 11:43 #19 av: OnlineCores

Det beror helt på situation och orsak. Jag skulle gissa på att SSRI-preparat ligger närmast till hand för att dämpa oro och ångest, vilket jag tror det rör sig om. Grejen är att man kan inte göra något förrän man vet vad man har att göra med. Det kan vara så att du har en låg substansnivå av någon substans. Det kan bero på medfödda orsaker, men kan också bero på inflammation som depression till exempel. Medicin är till för att hitta balans, och ibland kan det vara så att man behöver komma ur en negativ spiral och då kan medicin vara ett bra hjälpmedel.

Det är inget att vara orolig för. Ta en sak i taget och se vart det leder.

Anmäl
2017-10-26 12:43 #20 av: [Blue_Lugia]

#19 Jag tror det ligger mycket i svår barndom faktiskt, det finns något behov jag har tror jag som jag inte fått från föräldrar (som i sin tur inte mådde speciellt bra) .
Kanske även andra saker.

Har en tid till kuratorn nästa vecka och ska se om hon kan hjälpa mig få kontakt med deras psykolog istället.
Då jag redan har vissa diagnoser så går jag på Habiliteringen och där finns flera personer inom specialområden.
Så förhoppningsvis behöver jag inte söka på annat håll, men det är ju det med personkemin såklart.
Kanske inte alls känns bra att gå till den personen och jag vet inte om dom ens är kompetenta nog att hjälpa mig.

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.