Annons:
Etiketterdepressionångest
Läst 2140 ggr
Anonym.ifokus
6/12/17, 7:52 PM

depression eller överreagera?

Hur skiljer man på dessa två saker? Ibland känner jag att jag överreagera ibland tror jag att jag har depression. Jag har en tendens att gömma alla mina känslor låtsas som jag inte bryr mig fast djup inne så bryr jag mig (kanske lite för mycket) och när jag tänker på allt dessa så kan jag börja gråta i tystnad på min säng på natten. Det finns också vissa stunder då jag bli lätt irritera och också vill börja gråta för att jag tänker på liknande situation som har hänt mig men är jag framför någon så döljer jag det. Inte kanske så tydlig på vad jag vill komma fram till men kan man skilja på depression och "överreaktion"?

Annons:
[AnimeV4]
6/12/17, 7:54 PM
Annielle
6/12/17, 9:38 PM
#2

När jag läser det du beskriver låter det mer som att du har svårt/är rädd för att visa känslor/våga visa vem du är och att det då kan vara ganska naturligt att du känner dig ledsen när du tänker på saker som du har reagerat på eftersom du håller det i skymundan i din ensamhet.

Kanske har du varit med om svåra saker under din uppväxt som har gjort att du känner att du behöver skydda dig och inte blotta din sårbarhet och där med har skapat en "fasad" som skydd mot omvärlden?

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Anonym.ifokus
6/12/17, 11:20 PM
#3

#1 Läste lite grann och det känns inte direkt som att jag har depression. Jag kan fortfarande göra saker som jag älskar. #2 Nu när jag läste din inlägg så tror jag faktisk att du har rätt. Jag känner att jag "inte kan" känna mig arg hemma. För att varje gång jag bli arg så säger min familj "herregud" (är det för att jag är dramatisk? Ingen åning) men jag verka inte få visa mina känslor hemma utan att få kommentar. Kanske är jag lite dramatisk eller överreagera men..får jag inte vara arg då?…

Annielle
6/13/17, 9:15 AM
#4

Det var sådant jag misstänkte, att det inte känns ok/är ok att visa känslor hemma eftersom man inte får en bekräftelse på att det är ok/normalt o.s.v., Jag har liknande erfarenhet bland annat så känner igen mig i dig.

Jag antar att du är tonåring (man kan ju bete sig lite mer dramatiskt då, inget konstigt alls) dramatisk eller ej så är du ju helt ok och har rätt att känna och visa det du känner och bli bemött på ett bra sätt, det är ju dina föräldrar som inte verkar kunna bemöta dig på ett accepterande sätt.

Jag skulle föreslå att du går och pratar med en kurator eller liknande som väl bör finnas på din skola om du går i skolan…låter verkligen som om du skulle behöva prata om sådant som du håller inne med, kan ju bli värre med tiden och skapa fler problem annars.

Var dig själv, det finns redan så många andra.

Upp till toppen
Annons: