Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (3) Senaste inläggen 01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar

16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
14. Schizofreni

Behöver råd över min psykiska ohälsa

2017-09-13 22:47 #0 av: Named

Hej!

För ett år sen blev jag inlagd på slutenvården hos psykiatrin med anledning av svår depression,självmordstankar och att jag blev gränspsykotisk. Att jag blev gränspsykotisk yttrades på grund av händelser inom familjen och hur min vardagssituation såg ut just då. Jag kommer behöva gå tillbaka och berätta lite livshistoria i det hela. Jag har många bitar i mitt liv som jag skulle behöva sortera ut men som jag inte fått något stöd för hos psykiatrin. Mer än en kurator som hjälper mig på sitt bästa sätt. Hur som helst, jag blev fosterhemsplacerade när jag var åtta månader och har identifierat mig själv som ” adopterad”. Lite för att kanske stänga av hur det verkligen har sett ut. Anledningen till att jag inte är växt upp med mina biologiska föräldrar är för att båda har schizofreni. Det är i alla fall vad som har sagts och jag har inte haft någon kontakt med dom sen jag var 16 år och nu är jag 29 år. Jag har alltid varit negativ lagd, har haft många negativa tankar hos mig själv, mycket självhat,en negativ livssyn och har inte riktigt kopplat det till någon psykisk ohälsa. Inte velat riktigt. Jag har tänkt att mina självmordstankar är normalt och haft en tanke att det är själviskt att begå självmord eller att jag aldrig skulle våga begå självmord. Vilket är en helt dum tanke, väldigt osympatiskt av mig inför dom som verkligen drivs till att ta sitt liv. Hur som helst började mina självmordstankar när jag var runt 10. Det jag också haft med mig i min uppväxt är många rädslor/fobier och en rädsla för olika sociala situationer med ångest och tvångstankar. Jag har förstått redan i ung ålder att den här sårbarheten för allt detta beror på mitt genetiska arv. Jag har också en diagnos på ADD vilket skapat andra begränsningar i vardagen. Och har depressioner till och från som jag lyckats hitta strategier för att kunna hantera. Nu byter jag lite spår tillbaka till när jag var inlagd hos psykiatrin. Där upplevde jag att jag inte riktigt fick en ordentlig utredning över vad som egentligen hände mig. Jag blev utskriven efter några veckor och sen så var jag sjukskriven i några månader. När jag väl fick läkarkontakt för att jag göra en bedömning om jag har någon psykossjukdom så var bedömningen att hon tittade på mig och säger ” Du ser inte ut att vara i en psykos” och skämtade om att det var väldigt många som velat medicinera mig med antidepressiva när hon lästa uppgifter om mig. Så ska väl inte en bedömning/utredning se ut? Om någon har gått igenom något liknande, så berätta gärna? Det som gör mig orolig att jag kan ha en psykossjukdom är att jag haft återkommande lukt/minneshallucinationer som dykt upp vid stress. Det har varit ett intensivt år för mig, försökt stänga av allt som varit för att kunna ta mig vidare. Tog tjänsteledigt för att börja studera, det fungerade inte och sen kom jag tillbaka till jobbet för att sen ganska snart säga upp mig. Eftersom jag har förstått att det är att jag inte trivs med min vardag som gjort mig lite extra deprimerad och drivit mitt till den här psykiska ohälsa. Så nu planerar jag en flytt och söker jobb i Stockholm. Kommer ställa mig i kösystemet hos psykiatrin. Jag vet inte om jag förstorar upp allt, någonstans har jag hållit min psykiska ohälsa i balans på grund av att jag inte tänkt så mycket på vad schizofreni diagnosen innebär. Däremot så känner jag ett ansvar för mig och även inför samhället. Jag tänker ibland att jag kan vara en samhällsfara om jag blir riktigt ostabil. Känner också att jag fortfarande bearbetar mycket från året och vet fortfarande inte hur jag ska hantera allt. Vill också hitta ett sätt att prata om det med min omgivning utan att dom ser på mig på ett annorlunda sätt. Jag känner mig väldigt själv i det här eftersom min familj inte kunnat hanterat det. Inte velat prata om det vilket är vanligt, att man tenderar att undvika det som är svårt att prata om. Framför allt inte riktigt förstår innebörden av det. Jag är också rädd för att dom kognitiva konsekvenserna, såsom att jag har haft svårt med minnet. Det är många funderingar, ursäkta för lång text. Alla råd och reflektioner tar jag emot tacksamt!    

Anmäl
2017-10-03 13:47 #1 av: shiba123

Behöver du prata via PM så finns jag här. (är utbildad). 


Anmäl
2017-10-03 17:25 #2 av: Farwuq

Det är en god idé att du  ställer dig i kösystemet hos psykiatrin.
De är vana att lyssna och diskutera, det förstår vilka av dina sidor som bör granskas närmre.

Corruptissima re publica plurimae leges.
Värd för Astrologi & Psykologi iFokus.
Medarb. Astronomi, Beroenden, Existens, Filosofi & Finland.

Ge mig snabelat NU!

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.