Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 1381 ggr
Blåsfisken
2018-03-30 19:00

Ensamhet pga psykisk ohälsa

Känner mig ofta ensammast i hela världen. Speciellt när jag är själv, då attackerar jag mig själv med allt som finns till hands, men även i umgänge med andra människor. 

Förrförra och förra veckan mådde jag riktigt dåligt. Det var längesen (ett år) sedan det kändes såpass pissigt. Jag ansattes av akuta ensamhetskänslor, och för första gången på mycket länge kände jag att jag behövde tigga tröst. Det gick såhär:

En avlägesn kompis som ofta hört av sig till mig angående hans psykiska lidanden började skriva till mig för ett par veckor sedan. Vi smsade fram och tillbaka, och sedan då förra veckan frågade han mig hur jag mådde; jag sa exakt som jag kände, att jag kände mig depressiv och hade mycket ångest, att allt var förjävligt. Ingest svar och har inte hört från honom sedan dess.

Någon dag senare: Min nära(?) vän som jag bor med + hennes pojkvän diskar i köket, jag ska jobba natt men kan inte sova, motorsågsmassaker i magen. Går ut och gör te i köket och sätter mig vid bordet. Känner mig så totalt panikslagen av ångest och leda, börjar hyperventilera och gråta. Dom såg detta alldeles klart och tydligt, men ingen av dom ens säger något. Jag hade bara behövt en kram och ett snällt ord.

En dag efter detta:  En kompis till mig som precis kommit ur ett fysiskt och psykiskt våldsamt förhållande, hon hör av sig och frågar hur det är och om jag vill ses. Jag svarar sanningsenligt, och får ett kort oj nä sluta känna så-svar. Jag blir så otroligt ledsen av det, jag har pratat med henne flera gånger i veckan i två år, om hon inte svarat den ena dagen har jag ringt den andra för att se hur det är med henne. Jag har oroat mig nästan ständigt, försökt med allt jag har att förstärka hennes självförtroende och självkänsla. Det har inte varit roligt alls många gånger, man mår ju dåligt när andra mår dåligt, eller så tänker jag att det brukar vara. Men uppenbarligen inte. Vi bestämde att vi skulle ses i måndags, men hon bokade upp sig i efterhand fram till onsdag, och när hon kom snackade hon oavbrutet om hennes tindrkillar, hon snuddade vid att jag sa att jag mådde dåligt förra veckan, men utan egentligt intresse och snart var hon inne på killarna igen.

Nu känner jag mig mer uppåt, men också åt helvete neråt, och trots höjt stämningsläge känner jag mig ensammare än innan jag sökte tröst från mina vänner. Jag hatar känslan av att vara såhär ensam, har tidigare kunnat koppla det till depressivitet, men nu är det ju snarare ett faktum. 

Min psykolog sa en gång att vänner är vänner och inte psykologer, men lite medkänsla kan man väl få kräva av dom som hävdar sig vara ens vänner?

Hur gör ni när ensamheten fyller upp er? Hur hanterar era vänner er när ni har problem? Lämnar ni dom helt utanför? Kan inte någon säga något snällt och tröstande till mig? 

//Sara

(förlåt att det blev så långt)

Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
Denna kommentar har tagits bort.
[HoneyTorbjörn]
2018-03-30 20:34
#5

#4 Lägg ner nu!

Denna kommentar har tagits bort.
Annons:
Denna kommentar har tagits bort.
papa-bear
2018-03-30 21:14
#8

#6  #7, du menar att hon får en död låtsasvän då? en människa vars ord och handlingar bara finns dokumenterade i bibeln, inte ens de romerska dokumenten, som var i nivå med tyskland under andra världskriget och ddr-tiden när det kommer till dokumentation, kan verifiera att något av det som påstås i bibeln har hänt. att josef aldrig hade sex med maria, betyder ju att någon av grannarna hade roligt med henne istället. svårt att se hur hon skulle kunna bli gravid annars.

Denna kommentar har tagits bort.
papa-bear
2018-03-30 21:26
#10

ok, nu avslöjade bibeln varför han är här inne, ett par kompisar har ramlat ur kanoten och han behöver hjälp med att hitta hem.

Denna kommentar har tagits bort.
Farwuq
2018-04-01 09:52
#12

Tack för att har ögonen öppna och ger puckon kängan. 🌺

Här inne diskuterar vi människors allvarliga oroskänslor och olika former av tillkortakommande i livet. 

Vi är här för att lyssna, stödja och visa på rimliga vägar ur elände, eller åtminstone ge lite lindring, genom att bara finnas till.

Jag har inte kollat de raderade inläggen och ser ingen orsak till att göra det,  jag litar fullt till era omdömen och er bedömningsfråga.

Puckon som får de lidande att bara må sämre ska ut direkt. Ni som är Medarbetare får sätta skrivförbud direkt om kriterierna uppfylls,
jag är nämligen inte alltid här p.g.a. svår sjukdom.

Värd: för Astrologi. Medis: för Astronomi, Filosofi & Finland

Scintilla
2018-04-01 19:03
#13

#0 Usch vad trist att bli ignorerad sådär. Och vad trist att umgås med en vän som endast verkar fokusera och bry sig om sig själv och inte sina medmänniskor!

Jag hade en gång en vän som ofta bara pratade om sig själv och sina egna intressen. Inte alltid dock. Hon var också bestämd av sig och gillade att styra. Vilket gjorde det svårt för mig att stå upp för mig själv och det jag ville. 

Så fort andra vänner dök upp så blev jag "bortglömd" fastän jag var där… Och jag hade inte så många vänner då, kanske bara henne ungefär?

Självklart var hon snäll och är fortfarande det. Men vår vänskap har i stort sätt runnit ur sanden nu, för känner att hon och jag är väldigt olika på det viset att vi har lite olika synsätt på livet kanske. Jag känner att jag inte har så stor lust att umgås med henne.

Därför gör jag inte det.

Jag vill spendera min tid med andra individer som jag trivs med, som jag inte känner mig nertryckt av eller påtvingad till något. Jag vill gärna att mina vänskaper ska vara lättsamma, att vi ska kunna ha trevligt ihop.

Av din text att döma så tycker jag att du har ett friskt synsätt på hur vi (enligt mig) bör vara. En vän finns där för en annan (i mån av tid) och att ignorera eller skita i en annan när den mår dåligt är inte schysst någon stans. Om personen i fråga känner att den inte orkar ta det just då, så kan personen isåfall berätta det.

För ibland orkar man inte.

Men att ständigt påvisa samma ignoranta beteende där värdesättningen av ens vänner är lika med någonstans nära noll. Då kan personen ta sitt pick å pack å ha någon annan att snacka med. Inte mig iallafall. Varför ska jag ge min värdefulla tid till en sådan individ, som inte vill ge något av sin tid tillbaka?

Jag hoppas du lyckas ta dig upp från där du nu befinner dig, verkar som att det finns hopp iallafall i och med att du kände att du mådde lite bättre. Jag tänker att det kan vara bra att fokusera på dig själv, vad du vill, och ta hand om dig. Försök få din dos av sol när den är framme, njut lite av fågelsången och se om du kanske kan hitta någon likasinnad som har lite hjärta? :)

Jag personligen känner mig generellt gladare för att det är mer sol nu, mer värme. Sånt älskar jag! Och snart kommer alla fina blommor. Och sommaren!! Jag har lite idéer och planer på vad jag vill göra, t.ex. resa ensam och backpacka för första gången (men vet inte om jag vågar), kanske voluntärarbeta på medeltidsveckan (om jag har möjlighet till det) och kanske gå på någon musikfestival av en musikgenre jag gillar.

Det är alltid bra att ha saker att se fram emot, iallafall för mig. Då mår jag bättre. Om jag inte har något mål i livet, då blir jag olycklig.. (och har nog f.ö. rätt så lätt för att bli olycklig tyvärr)

Jag hoppas, hoppas, hoppas att du finner dina svar och att du snart mår bättre! För att uppnå personlig utveckling så krävs det arbete och en hel del smärta stod det i en bok jag läser just nu. Och jag tror det stämmer.

You go girl!!! :D

Annons:
Upp till toppen
Annons: