04. Personliga berättelser

Ensamhet pga psykisk ohälsa

2018-03-30 19:00 #0 av: Blåsfisken

Känner mig ofta ensammast i hela världen. Speciellt när jag är själv, då attackerar jag mig själv med allt som finns till hands, men även i umgänge med andra människor. 

Förrförra och förra veckan mådde jag riktigt dåligt. Det var längesen (ett år) sedan det kändes såpass pissigt. Jag ansattes av akuta ensamhetskänslor, och för första gången på mycket länge kände jag att jag behövde tigga tröst. Det gick såhär:

En avlägesn kompis som ofta hört av sig till mig angående hans psykiska lidanden började skriva till mig för ett par veckor sedan. Vi smsade fram och tillbaka, och sedan då förra veckan frågade han mig hur jag mådde; jag sa exakt som jag kände, att jag kände mig depressiv och hade mycket ångest, att allt var förjävligt. Ingest svar och har inte hört från honom sedan dess.

Någon dag senare: Min nära(?) vän som jag bor med + hennes pojkvän diskar i köket, jag ska jobba natt men kan inte sova, motorsågsmassaker i magen. Går ut och gör te i köket och sätter mig vid bordet. Känner mig så totalt panikslagen av ångest och leda, börjar hyperventilera och gråta. Dom såg detta alldeles klart och tydligt, men ingen av dom ens säger något. Jag hade bara behövt en kram och ett snällt ord.

En dag efter detta:  En kompis till mig som precis kommit ur ett fysiskt och psykiskt våldsamt förhållande, hon hör av sig och frågar hur det är och om jag vill ses. Jag svarar sanningsenligt, och får ett kort oj nä sluta känna så-svar. Jag blir så otroligt ledsen av det, jag har pratat med henne flera gånger i veckan i två år, om hon inte svarat den ena dagen har jag ringt den andra för att se hur det är med henne. Jag har oroat mig nästan ständigt, försökt med allt jag har att förstärka hennes självförtroende och självkänsla. Det har inte varit roligt alls många gånger, man mår ju dåligt när andra mår dåligt, eller så tänker jag att det brukar vara. Men uppenbarligen inte. Vi bestämde att vi skulle ses i måndags, men hon bokade upp sig i efterhand fram till onsdag, och när hon kom snackade hon oavbrutet om hennes tindrkillar, hon snuddade vid att jag sa att jag mådde dåligt förra veckan, men utan egentligt intresse och snart var hon inne på killarna igen.

Nu känner jag mig mer uppåt, men också åt helvete neråt, och trots höjt stämningsläge känner jag mig ensammare än innan jag sökte tröst från mina vänner. Jag hatar känslan av att vara såhär ensam, har tidigare kunnat koppla det till depressivitet, men nu är det ju snarare ett faktum. 

Min psykolog sa en gång att vänner är vänner och inte psykologer, men lite medkänsla kan man väl få kräva av dom som hävdar sig vara ens vänner?

Hur gör ni när ensamheten fyller upp er? Hur hanterar era vänner er när ni har problem? Lämnar ni dom helt utanför? Kan inte någon säga något snällt och tröstande till mig? 

//Sara

(förlåt att det blev så långt)

Anmäl
2018-03-30 20:34 #5 av: [HoneyTorbjörn]

#4 Lägg ner nu! 

Hjärta 

¡ɹnʇɐuƃıs ɯos uǝp ɐɥ ɥɔo uǝʇxǝʇ ɹäɥ uǝp ɐɹǝıdoʞ ʇʇɐ ɹöɟ ɹɐlʞ åsʞɔo uɐʇn ʇɹɐɯs ɐɹɐq ǝʇuı np ɹä ɹäɥ ʇǝp ɐsä1 np uɐʞ Hjärta

Anmäl
2018-03-30 21:14 #8 av: papa-bear

#6  #7, du menar att hon får en död låtsasvän då? en människa vars ord och handlingar bara finns dokumenterade i bibeln, inte ens de romerska dokumenten, som var i nivå med tyskland under andra världskriget och ddr-tiden när det kommer till dokumentation, kan verifiera att något av det som påstås i bibeln har hänt. att josef aldrig hade sex med maria, betyder ju att någon av grannarna hade roligt med henne istället. svårt att se hur hon skulle kunna bli gravid annars.

Anmäl
2018-03-30 21:26 #10 av: papa-bear

ok, nu avslöjade bibeln varför han är här inne, ett par kompisar har ramlat ur kanoten och han behöver hjälp med att hitta hem. 

Anmäl
2018-04-01 09:52 #12 av: Farwuq

Tack för att har ögonen öppna och ger puckon kängan. Blomma


Här inne diskuterar vi människors allvarliga oroskänslor och olika former av tillkortakommande i livet. 

Vi är här för att lyssna, stödja och visa på rimliga vägar ur elände, eller åtminstone ge lite lindring, genom att bara finnas till.

Jag har inte kollat de raderade inläggen och ser ingen orsak till att göra det,  jag litar fullt till era omdömen och er bedömningsfråga.

Puckon som får de lidande att bara må sämre ska ut direkt.
Ni som är medarbetare får sätta skrivförbud direkt om kriterierna uppfylls,

jag är nämligen inte alltid här p.g.a. svår sjukdom.

Den vilda glädje jag kände när jag var sexton och hittade en oöppnad flaska brännvin i snön vid fotbollsplan, är tyvärr utom räckhåll idag.

V:  för Astrologi & Psykologi M:  för Astronomi, Beroenden, Existens, Filosofi & Finland


Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.