Annons:
Etikettakuta-situationer
Läst 3475 ggr
[scadracun-disciple]
4/9/18, 2:54 PM

Hjälp mig!

Så oerhört tacksam för lite tankar. Vad som helst. (jag har kontakt med psykiatrin sedan ett år). 

Jag har mått så dåligt i 10 år nu och jag orkar snart inte längre. Min dödslängtan blir värre och värre, det skrämmer mig. Vad ska jag göra, säg till mig vad sjutton jag ska göra. 

Jag kommer att försöka ge en rent objektiv analys av vad det är som hänt utan att lägga värderingar och ni får säga hur ni tolkar det hela.  

Förutom lite svårt att få kompisar när jag var barn har jag växt upp med två toppenföräldrar, trots tidig skilsmässa. Jag finner inget från den tiden som får mig att må såhär och jag medicinerar ångestdämpande sen två år. 

Till saken, jag har haft en omöjlig situation sen 13 år tillbaka (jag är 28).

När jag var 14 år blev jag förälskad första gången i en tjej i min skola. Hon gav mig kalla handen och jag var olyckligt kär ett år, tills en dag hon plötsligt hörde av sig och ville träffa mig, jag förstod aldrig varför. Men tidigt utvecklade vi ett speciellt band och vi sa att det var bara vi som förstod varandra och vi hade vår egna lilla värld. Hon gav mig fina presenter och var rolig och vi skrattade ofta ihop.

Vi hade ganska kul i början, trots att det var en del bråk om svartsjuka, hon drack (jag var nykterist) och var ute med massa killar, ibland mycket äldre än henne och jag tyckte inte om det. Jag var också ibland irriterad för att hon ignorerade mig i skolan. Hon fick reda på att jag var bisexuell tidigt vilket hon inte tyckte om, hon påminde mig ofta om att jag var tjejig och inte manlig och att jag inte kunde älska henne fullt ut eftersom halva delen av mig ville ha killar. Jag hade jättedåligt självförtroende när det handlade om tjejer och kunde inte ha samlag, pga. att jag blev nervös, det var en stor press för mig, särskilt för jag trodde att hon trodde jag inte var sexuellt attraherad av henne, till en dag det hände och vi fick ett bra sexliv. 

Det visade sig att anledningen till att hon ignorerat mig i skolan var för att hon offrat alla sina vänner för att vara med mig, eftersom jag inte var en populär kille (det här var i en stadsdel där de flesta var övre medelklass och jag kom från förorten och passade inte riktigt in). Jag började då känna skuld och kände att jag var tvungen att ersätta den förlust hon haft pga. mig. Hon sa att hon ångrade att hon valde mig, för det blev inte alls lika kul som när hon var med sina vänner. Jag gjorde allt för att göra henne glad och tog hand om henne i hennes svåra tid.

De riktiga problemen började efter ett år då vi fortfarande var tillsammans. Pga. att min mor mådde dåligt av olika skäl (ensam mamma, fattigdom och en sköldkörtelproblematik). Hon hade även ett stormigt förhållande med en man och det hände att min mor hade dåliga dagar när min flickvän var på besök.  Min flickvän ville inte vara hemma hos mig som följd och hon vägrade träffa mina familjemedlemmar. Successivt bodde jag halva tiden hemma hos henne och kom hem på kvällarna för att stänga in mig på mitt rum. Min flickvän hade då börjat prata om att hon var självmordsbenägen och försökt ta livet av sig flera gånger utan att lyckas. Hennes föräldrar verkade inte veta om eller bry sig om att hon mådde dåligt så jag tog ansvaret för att ta hand om henne. Därför såg jag det som min plikt att rädda henne och göra henne hel, särskilt eftersom det var mitt fel att hon nu var ensam. Min mor reagerade på detta och försökte övertala mig att lämna henne för hon tyckte att hon påverkade mig dåligt och det skapade en spricka i min familj. Jag var tvungen att välja, flickvännen eller familjen. Min flickvän fick mig att svära på att jag var på hennes sida och inte på deras. 

Min flickvän tyckte inte om mina vänner som jag spelade i band ihop med och ville inte umgås med dem, hon skämdes dessutom när jag stod på scen eftersom min sångstil var 'tjejig' och hon gillade inte mitt scenspråk. Det var dessutom ett problem att det var tjejer på spelningarna och jag flörtade med dem, vilket var ett missförstånd, jag trodde att de tyckte om vår musik och det var därför jag blev så glad när de ville prata efter spelningar. Jag gled långsamt ifrån min bästa vän eftersom jag aldrig umgicks med bandet förutom på repen och jag kände inte att jag kunde åka iväg på spelningar utan att få dåligt samvete för hennes skull. En gång spelade vi på vår månadsdag och det skämdes jag jättemycket över. Samma var det med resor, jag kunde inte åka på resor för hon skulle må så dåligt om jag var borta från henne. Hon klarade sig inte utan mig. 

Jag bröt upp med henne tillslut och var jätteledsen för det, och efter en vecka så hörde hon av sig och undrade varför jag inte hört av mig. Hon sa att hon försökt ta livet av sig i badet men ångrat sig eftersom andra skulle se henne naken i badet och det ville hon inte. Jag kom till undsättning igen.   

I gymnasiet fick jag nya vänner och vi startade ett band ihop, bandet bestod av tjejer, jag är antagligen transgender för jag har alltid sett mig mer som kvinna och identifierat mig med kvinnor. De var goda vänner till mig och vi var riktigt nära. En dag sa min flickvän till mig att en av tjejerna som hette Karin på en fest sagt att hon skulle vilja ha sex med mig, det ryktet hade spridits till min flickväns skola och nu var jag tvungen att välja mellan mina vänner eller henne. Jag valde såklart min flickvän utav ansvar efter hårda diskussioner där jag bad min flickvän prata med Karin,  eftersom det innebar en hel del frustration från min sida och jag inte uppfattade min och Karins relation på det sättet. Det slutade med att jag blev väldigt arg och skällde ut min flickvän och fick då även den skulden över mig. Jag beskyddade min fickvän och var henne lojal. Jag inledde dagen efter en kampanj för att helt bryta med mina vänner. ÅK3 spenderade jag helt ensam i klassen och jag vägrade prata med mina vänner och ignorerade dem totalt. Jag vågade inte prata med dem för jag ville inte göra min flickvän besviken.

När jag äntligen i ÅK3 kom ur min svåra tid av skolk, underkända betyg och ensamhet, utfryst från bandet, utfryst i klassen och min familj var besvikna på mig, så läste jag upp mina betyg i 6 månader och sadlade om. Nu skulle en ny tid börja, vi skulle dra från den här stan och starta ett nytt liv i Uppsala. Jag ville inte det först dock för då skulle jag få ytterligare distans till min familj och inte se mina småsyskon växa upp. Hon fick mig att lova att jag skulle flytta med henne, för valde jag dem före henne? Ville jag inte se henne växa upp? 

Flyttlasset gick 2009 och vi fick hjälp från båda våra familjer, de kände inte varandra och var främlingar för varandra eftersom vi inte haft kontakt, men de ville alla ställa upp och hjälpa oss dock. 

En månad in i Uppsala var vi lyckliga på nytt, allt var möjligt, alla problem var borta. Vi sökte till kurser ihop och gick dit, men hon ville inte läsa dem, utan skrev in sig på arbetsförmedlingen medan jag började studera pedagogik. Då hände något med henne. Hon fick ont i hela kroppen och blev sängliggande. Jag orkade inte mer och började hata att vara med henne, det skulle ju bli bra nu, men allt vart skit igen, det gick inte mer. Jag lämnade först henne för att jag inte orkade försörja henne i min första lägenhet, samtidigt som jag läste mitt första år på universitet, jag hade dessutom börjat träffa nya vänner och tyckte jättemycket om en tjej, vilket hon antagligen märkte. Hon fick mig att söka jobb och jag började jobba på kvällar för att vi skulle klara oss.  Hon fick aktivitetsersättning under två år och gick till vårdcentralen. Hon fick inget jobb och var hemmasittande. Hon hade heller inga vänner i stan, men fick ibland besök av sina gymnasievänner från Örebro. Jag tyckte synd om henne och drog det stora lasset, hon gjorde vad hon kunde och betalade från sin aktivitetsersättning. Jag diskade oftast, tvättade och städade samt betalade hyran och elen. Hon handlade mat. Jag ville att hon skulle ha lite frihet att röra sig och vara glad så jag lät henne spendera sina pengar fritt. Jag hade inte råd med buss och cyklade, när min cykel blev stulen gick jag och ibland unnade vi oss en påse chips och jag någon öl. 

Jag bävade för sista terminen på engelskalärarprogrammet då jag skulle resa bort i tre veckor och lämna henne ensam. När jag kom hem var hon svartsjuk och trodde att jag vart otrogen på resan, men hon hade förändrat sitt liv och var en ny person. Hon hade börjat ta tag i hushållsarbete och tagit körkort. Hennes surprise till mig när jag kom hem var att hon tagit körkort och att hon bakat till mig. 

I samband med detta fick hon sin diagnos, EDS, en bindvävssjukdom som gör att hennes leder slits ut i förtid. Hon hade nu papper på sin funktionsnedsättning och började söka riktade jobb utan resultat.  

När examen började närma sig och jag inte hade något arbete i Uppsala att hoppa på efter, så började jag bli orolig, hur skulle vi klara oss? Jag blev lovad av en moster att hon kunde fixa jobb till mig i Örebro. Jag hade dessutom återförenats med min syster och hon bad mig att flytta tillbaka för hon visste att jag inte ville vara med min flickvän i Uppsala, hon märkte hur dåligt jag mådde. Det skulle kännas så bra att flytta tillbaka och börja om och jag kunde få jobb väldigt lätt. Min flcikvän hade inget jobb ännu. Min flickvän fick aningar om detta och bad mig lova att nu när jag tog examen så skulle jag inte flytta tillbaka till Örebro. Jag lovade, för jag ville inte göra henne ledsen och kanske dök det upp någon möjlighet i Uppsala. 

Jag fick en livskris då jag insåg att jag ju faktiskt var bisexuell och attraherades av män, det var något jag undertryckt sen unga år eftersom jag skämdes och hon tyckte inte om det. Jag bestämde mig för att berätta för henne, och hon förstod inte, hon trodde att jag träffat en kille och hon var rädd att jag skulle bli 'bögig'. Hon kom med förslaget att vi skulle var och en ligga med någon annan på våra håll men aldrig prata om det med den andra. I samband hade hon börjat färga håret blont och pratade mycket om alla killar som raggade på henne. En kille träffade hon och kollade på film med och han ville gifta sig med henne, gav henne blommor, men hon skulle aldrig välja honom framför mig sa hon för han var en idiot. Hon träffade honom bara för att en vän till henne ville det, och om hon inte ksulle träffa honom skulle hon inte kunna vara med i deras gäng, vilket skulle vara jättetråkigt eftersom hon vart ensam så länge. När jag sa att jag inte ville höra om andra killar för jag blev svartsjuk, så sa hon att hon berättar det' eftersom jag inte verkar bry mig och hon vill göra mig svartsjuk'.  Jag sa inget, för jag ville inte missunna henne den lyckan, men jag mådde dåligt över detta och det gnagde mig. 

Jag gav mig i kast med att hitta en lämplig one night stand så jag kunde få det överstökat och fick lite smak för det, det var spännande, jag hade aldrig gjort detta och jag var 25 år. Jag träffade både män och kvinnor men ingenting hände. En dag i biblioteket träffade jag en helt underbar tjej som jag verkligen var intresserad av.  Jag sa att jag träffat några vänner och skulle ut på kvällen, det var ju dealen. Hon hörde av sig vid kl 10 och grät i telefonen, 'gööööör inte det här'. Det var den kvällen jag gjorde slut med henne för jag tyckte det var så oerhört orättvist, där gick min gräns. Hon hade skambelagt mig för att jag var bisexuell, hon la 1000 kronor i månaden på sitt hår fast jag försörjde henne och drog till sig killar och var nöjd över det och hon ville inte låta mig göra samma sak som hon själv sysslade med.

Vi blev ihop igen i samband med att hon blev av med sin lägenhet och var tvungen att flytta tillbaka (hennes föräldrar stod som medborgenärer på vår lägenhet, fast jag betalade den). Jag tyckte så synd om henne. Med ens började hon skambelägga mig för att jag haft en annan tjej där (Det listade hon ut eftersom hon hittade en videobox som vi kollat på), för att jag slängt ut henne och för att hon blivit våldtagen i den andra lägenheten ALLT VAR MITT FEL. 

Jag försökte ersätta det lidande jag utsatt henne för och sakta gled vi tillbaka i gamla mönster. 

Vi flyttade tillbaka till Örebro efter ett ihoplappat förhållande och drömde nu om barn. Tidigt började vi gräla om att hon inte ville träffa min släkt som jag så gärna önskade att ta upp kontakten med. Hon ville dessutom inte bo i Örebro men hade inget jobb varken i Uppsala eller Örebro. Hon fick tillslut jobb men blev ganska strax därpå gravid. 

2016 födde hon vår dotter. Hon led i tysthet under graviditeten, hon verkade inte glad och sa inget positivt, det stämde inte med mina förväntningar om hur det skulle vara när man väntar barn och allt man läst, även om jag förstod att hon var rädd och orolig. Hon var mestadels rädd för förlossningen och tyckte det var jobbigt med all uppmärksamhet från släkten. Efter vår dotter fötts var vi noga med att vi var en familj och inga andra skulle komma och ha åsikter. Jag kontaktade inte min mamma efter förlossningen för hon ville inte att det skulle ringas eller ha besök, min mamma ringde till förlossningen för hon var orolig men jag väntade ett dygn och ringde till en förkrossad mamma som ringt runt till alla vi kände för att försöka få veta om allt gått bra. Jag svalde skulden och försökte ta min flickväns parti, var ju hennes förlossning, inte ska väl andra inkräkta?

Jag hade gått på föräldrautbildningar innan och fått lära mig om hur viktigt det var med närhet och helst att barnet ammade annars kunde det få anknytningsproblem. Min flickvän var mindre intresserad. Vi hade kommit överens om att min flickvän skulle amma i två månader men att vi sen skulle flaskmata barnet. Sista månaden bestämde hon att hon inte ville amma för hon var inte bekväm med det och hon och barnmorskan bestämde det. Jag blev jätteorolig och läste om hur man kunde skapa intimitet ändå. Det var viktigt med kroppskontakt och att ta av sig tröjan när man flaskmatade vilket jag sa till henne, viktigt att vår lilla dotter får närheten till sin mamma. Hon verkade ville inte ha kroppskontakt med barnet och jag fick påminna henne när hon skulle flaskmata att barnet behövde kroppskontakt.

Vi grälade om detta. Vi hade ju bestämt annorlunda.   

Nya livet började med alla utmaningar, rädslor och välsignelser. Jag var orolig att jag skulle bli en dålig pappa och att jag skulle göra något fel, samtidigt hade jag börjat mitt första år som lärare och hade sjukt mycket att tänka på där. Det var en helt otrolig dubbel press, ett enormt ansvar mot eleverna, mot min nya familj som behövde min försörjning. Jag jobbad heltid som lärare på dagarna och när jag kom hem tog jag hand om dottern. På nätterna gick jag för det mesta upp och matade barnet så att min flickvän skulle orka vara med barnet på dagen. 

Jag blev arg för att det var stökigt och mådde dåligt. 

Vi hade problem med släkten, vi hade fått första barnbarnet i min släkt och alla tyckte det var jättekul. De var ambitiösa och ville träffa dottern ofta. Min flickvän kände sig som att andra la sig i för mycket, och ville att vi skulle träffa dem mindre med motiveringen att det var orättvist att min mammas sida ville vara nära men vi inte hade så bra kontakt med min pappa. (Vilket jag aldrig haft då han gett upp vårdnaden av mig och min syster tidigt, för att träffa oss varannan helg). Min mammas sida märkte att vi drog oss undan som resultat och de blev besvikna pga. detta och arga. De ville ta igen allt vi hade missat när jag var ung och ställa allt till rätta. Nu skulle vi ta nya tag. Men det ville inte min flickvän och hon visade det genom att vara negativ och på olika sätt försöka sätta sig emot att min mor och syster ville vara i vår dotters liv. Hon tyckte dessutom att det var jättejobbigt att andra sa att vår dotter var lik mig, och att de ville hålla i barnet. Så snart barnet togs ifrån henne så var hon jättestressad och jag bromsade de runtomkring för att min flickvän inte skulle uppleva obehag. 

Min flickvän började vantrivas i vår lägenhet. Det var för tråkigt område så hon hittade en lägenhet norr om stan. Vi gick på visning och allt var bra förutom att där var inrökt. Jag fick rodda med sanering och bråka med hyresvärden om helrenovering, jag fick även skrubba lägenheten för att få bort tobaksolja i väggar och lister. Hon hjälpte till ibland. Varje dag klagade hon på att lägenheten var ful och det luktade äckligt. Hon fick ont i halsen av röken och bad mig göra något.  När jag kom hem från jobbet låg det saker i hela lägenheten och hon hade inte städat bort matrester så jag försökte hinna med att vara en närvarande pappa och fixa det mesta av städningen. Jag la även vår dotter på kvällarna för det mesta. Min mor reagerade på att det jämt var så stökigt och skitigt och erbjöd sig att hjälpa till ibland för att vi skulle orka eftersom min flickvän inte orkade städa på dagen och ta hand om ett barn, och jag hade så mycket på jobbet. Det blev droppen för min flickvän och jag började igen ta parti för henne, vem var min mamma att komma och klaga på städningen?  Hon kunde dra åt helvete och hon har kontrollbehov och ska ha saker på sitt sätt. Jag skällde igen ut min mamma efter noter, som jag gjort så många gånger när hon försökt hjälpa mig och det slutade med en riktig karusell där jag sa upp kontakten, hon anklagade mig att vara psykiskt instabil och att vi inte var lämpliga som föräldrar. 

Jag mådde jättedåligt. Det hade hänt igen. Jag hade skjutit min mamma och syster ifrån mig och alla var besvikna på hur jag betedde mig. De var oroliga för oss. Nu var även ett barn inblandat. Jag började bli arg igen. Vi bråkade ofta och varje gång fick jag dåligt samvete för vår dotters skull. 

Vändningen kom när jag firade min systers födelsedag och vi hamnade i ett djupt samtal om hur saker var och hur vi skulle gå vidare. Samma helg gjorde jag slut med min sambo och satte mig i bilen och körde till Uppsala där jag satt och grät för mig själv. Den här gången sa jag allt som jag mådde dåligt över, svart på vitt, istället för att klaga på enskilda missförhållanden i vår relation. Jag förklarade allt som jag tyckt vart svårt och allt som hänt pga. vårt förhållande. Jag sa också att jag ibland velat lämna henne. 

Hon blev förkrossad och fick psykosomatiska andningsbesvär och vägrade släppa mig. Hon sålde allt vi köpt gemensamt och slängde vår dotters saker, samt raderade alla foton.

Jag tyckte först det var skönt att slippa pressen från henne och från familjen, jag var inte längre i kläm, och försökte gå vidare. Hon hörde av sig hela tiden och vägrade acceptera att jag inte ville mer. Jag var dum nog att efter några månader börja tillåta att hon kom hem till mig och det slutade med att vi hade sex några gånger.  Jag ville inte det, men kunde inte hålla emot och fick dåligt samvete vilket jag sa varje gång. 

Vi började träffas mer och mer och jag blev återigen mindre tillgänglig för mina släktingar och blev osams med min syster för att hon märkte att jag försvann igen (hon förstod precis varför jag gjorde så). 

För några månader sen ställde min flickvän ett ultimatum: 'Antingen är du med mig eller så vill jag inte ha något med dig att göra'. Jag blev rädd och visste att jag inte skulle få träffa min dotter särskilt mycket. Någonstans tänkte jag: Men tänk om det är det här vi behövde, det kanske blir annorlunda nu? 

Det blev inte annorlunda. Det är likadant igen. Igår låg vi uppe halva natten och diskuterade och jag var arg på henne och berättade om vad hon gjort mot mig. (jag tänker att det är hon som är problemet) men jag har också blivit mer och mer arg och sagt mer och mer elaka saker till henne. 

Vi har det jättebra, skrattar och festar men vi kan inte ha kontakt med någon utanför. Så snart det är andra involverade är jag öppen och hon är sluten, drar sig undan och känner sig angripen. Det skapar konflikter, jag blir arg och säger elaka saker om henne. Hon blir ledsen och jag tröstar henne. Hon vill vara med mig jämt, det har hon alltid velat, och jag kan inte lägga för mycket tid för mig själv, då får jag höra att jag inte bryr mig om henne och att jag är otrogen.  

Jag gräver mig djupare och djupare ner i ett mörker. Men jag tror aldrig att jag kommer bli fri. Det var såhär livet blev. Jag lämnar inte min dotter och får träffa henne på deltid men jag vill bara bli fri.  

Hjälp mig. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte bara.

Annons:
vallhund
4/9/18, 5:39 PM
#1

Smärtsam läsning!

Hon behandlar dig sämre än en dörrmatta. Kontakta kommunens Familjerätt, så här skall du o barnet inte behöva ha det.

Min son råkade ut för något liknande (barnen är vuxna nu) han fick hjälp o stöd av soc o fick ensam vårdnad om barnen, då 4 o 18 månader.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Scintilla
4/28/18, 4:26 PM
#2

Jag har ingen erfarenhet av detta men tycker att du DEFINTIVT ska kunna umgås med vänner och familj som du vill utan att någon annan ska styra över dig. Alltså ge dig skuldkänslor eller försöka manipulera dig. Det är ju ditt liv, och av texten att döma så känns det att hon sätter käppar i hjulen för dig gång på gång och kör över dig med en bulldoozer. Tror det kan vara bra om du lyssnar på din inre röst och din egen vilja och även agerar efter den och inte ignorerar den. För det är den du är och tror inte det är så bra för måendet att kväva sig själv. Känns som att du har offrat en hel del av dig själv för din sambo under flera, flera års tid. Vilket är ditt val, men som du kanske känner nu så…. Kanske det inte är så bra att göra så. Känns som att hon styr över dig och har gjort det under alla dessa år.

Håller annars med Vallhund. (som verkar ha mer erfarenhet och kunskap angående detta), jag har som sagt inga erfarenheter, bor fortfarande hemma osv. 

Vill dock säga att jääävlar vad du verkar "inte ge upp", t.ex. det där med att du tog tag i dina studier, pluggade till lärare, fick jobb(!!) och under den tiden även genomgå allt jag skrev i första stycket. Vet inte varför du skaffade ett barn med henne men det är din ensak och ska nog inte säga mina åsikter om det, b.la. för gjort är gjort. Och tyckte det var otroligt att läsa om när ni flyttade till den inrökta lägenhet på hennes order (precis som när ni flyttade till Uppsala på hennes order) och att hon sedan klagade över att det var inrökt när ni hade flyttat dit. Att du fick hålla på och kämpa med det där under en viss tid och samtidigt balansera med allt annat. Wow! --- För jag tror att jag aldrig hade haft tillräckligt med ork att göra det själv.

Du låter lite som en super-människa i mina ögon och jag hoppas innerligt att du kanske får en bra rätsida på livet i framtiden och lever som DU vill leva. 

När jag läste om hur du läste på om hur det är med nyfödda och att de behöver mycket närhet var också ett "wow!!!" för mig, för det känns som att de flesta "tar det som det kommer" (vilket inte behöver vara en dålig sak). Men att du verkar vara en god människa.

Nu fokuserade jag mitt inlägg främst på dig. För övrigt känns det som att både du och din sambo har saker som skulle vara bra att jobba på.

[scadracun-disciple]
5/4/18, 9:35 AM
#3

STORT tack alla för era kloka tankar. Jag har läst igenom och funderat mycket över vad ni skriver. <3

issuess.
5/22/18, 1:42 PM
#4

(Läste hela texten.)

Du verkar vara en väldigt fin person, vill jag säga. Du är mån om din dotter, du vill vara en bra partner, du tar ansvar för större delen av hushållet och inkomsten. Men som jag tolkat det av texten du skrivit så är den kvinna du är tillsammans med inte värd dig. Det gör ont i mig att du som verkar vara så fin som person ska behöva stå ut med en person som inte accepterar din sexuella läggning, som trycker undan din kontakt med familj och släkt, som får dig att skälla ut din egen mamma som erbjuder sig hjälpa er, som låter dig få sköta allt utan att ta något större ansvar själv, som sitter hemma och klagar på saker medan du kämpar. Förmodligen mår hon dåligt själv, ja, men du förtjänar inte att behöva tampas med hennes problem och krav. Hon får söka hjälp på annat håll, du har noll ansvar över henne. Du förtjänar att vara den DU ÄR. Förstår du?

Jag har bara läst texten och vet ingenting mer om dig, henne och er. Men av det du skriver så verkar relationen destruktiv. Jag önskar jag kunde få dig att en gång för alla bryta all kontakt med henne utöver att hon är mamman till din dotter. Jag förstår att det är svårt och du har tagit tillbaka henne flera gånger. Men lyssna, hon är inte värd dig. Gillar hon inte ditt scenspråk? Oh well, synd för henne, för det är ditt scenspråk och det har hon inget att göra anspråk på. Gillar hon inte att om är "tjejig", "bögig", bisexuell, ditten och datten så kan hon dra åt helvete, helt ärligt. Hon får ha sina åsikter men att hon tvingar på dom på dig är det stora problemet. Ditt liv och din självkänsla ska fanimej inte inskränkas pga hennes konstiga preferenser. DU ÄR DU. 

Du lämnade henne och hon ringer och gråter, har försökt ta sitt liv och behöver dig tillbaka. Hon behandlar dig som en hund som hon kan lära följa regler och förväntar sig att du ska stanna kvar och ta hand om henne, en vuxen människa. Jag förstår att du kanske känner att du sviker om du lämnar henne men den personen du har i detta livet på jorden är DU. Det är dig du ska ta hand om, sätta i första rummet. I slutet av dagen är det du som sitter där med dig själv, dina tankar, dina känslor. 

Vad är poängen med att vara ihop  med någon om förhållandet präglas av kontrollbehov, svartsjuka, sjuka krav och misär? Absolut ingen poäng överhuvudtaget. Om du väljer att leva livet med någon ska det vara för att ni två ger varandra glädje, kärlek, omtänksamhet och sann vänskap. 

Gör slut med henne en gång för alla nu. Fokusera på dig själv. Skit i henne. Hon är vuxen och har ansvaret att sköta sig själv. Är du orolig att hon tar sitt liv så kontakta hennes anhöriga eller vänner eller polisen. Men du är ingen psykisk vårdare till henne. 

Allt jag vill är att du ska ta åt dig av detta och gå till handling. Du förtjänar så mycket bättre. Lämna henne nu!

Upp till toppen
Annons: