Annons:
Etikettpersonliga-berättelser
Läst 2619 ggr
[SweetSunday]
2018-05-04 16:17

Veta vad man vill med sitt liv?

Idag har varit en sån där ledsen dag igen. Jag hade varit glad i nästan en vecka för första gången på länge. Innan dess har jag haft en glad dag här och där men oftast deppig och trött. Trött har jag i och för sig varit även när jag var glad. Tröttheten är en ständig följeslagare. Med tröttheten följer dålig motivation och driv. Det är frustrerande. Så väldigt frustrerande. För under de glada perioderna vill jag så mycket. Jag vill så mycket att jag blir stressad över att inte kunna välja. Att inte hinna med allt som jag vill. Och också på grund av tröttheten att inte orka med allt jag vill. Även under de dåliga perioderna vill jag mycket samtidigt finns där en känsla av att även om jag göra alla de sakerna som jag vet att jag vill så kommer det att kännas meningslöst. För det är meningslöst allt känns de dåliga dagarna. Jag kan tänka att jag vill bo där eller där i framtiden jag vill starta mitt eget företag, ha flera hästar och hundar, vara självförsörjande (typ egen liten gård) och allt vad jag vill (dessutom brukar alla dessa drömmar vara väldigt oförenliga och stressen som jag nämnt över att behöva välja är stor), men samtidigt finns känslan att även om jag skulle göra allt det där. Vad spelar det för roll? Jag kommer ju ändå vara lika olycklig som jag är just nu. Ibland tänker jag att alla drömmar uppkommer som en flykt från verkligheten för att jag ska orka med livet idag måste jag tänka på allt som ska hända sen. Drömmarna funkar som ett projekt man kan fly till för att slippa vardagen. Jag älskar projekt. Jag planerar, tar reda på fakta. Hur gör man för att bli medborgare i Australien, Canada eller Storbritannien? Sånt besvarar jag, för att vara förberedd inför framtiden. Jag fastnar i detta för att det är så mycket roligare än allt annat i mitt liv. Jag kan drömma mig bort och låtsas att allt kommer vara perfekt.  Drivet finns där och då. 

Men när jag ska ta tag i något annat somnar jag nästan. När jag ska plugga kan jag inte förmå mig att få hjärnan att fungera. Det är som att tänka i med tuggummi och bomull i hela hjärnan. Tuggummit och bomullen kan tryckas bort, tidvis. Jag kan gå ut med hunden och tvinga mig att vid ett träningspass vara 100% fokuserad och tvinga bort allt ludd, all trötthet och all ledsamhet. Men jag orkar bara det i den timmen som träningspasset håller på. Jag orkar inte trycka undan mina känslor längre än så. Efteråt är jag ofta tröttare än innan. Drivet även för alla drömmar är förstås störst de bra dagarna, det är då jag tar reda på fakta. De dåliga dagarna lutar jag mig tillbaka på tanken om drömmen, tills jag som sagt inser att det troligtvis kommer kännas likadant att vara ledsen och meningslös i Canada som det känns här. Jag vet inte. Jag vet ingenting känns det som. Jag vet inte vad jag vill och inte riktigt heller vad jag inte vill. Jag vet att just idag känns även hundträningen meningslös. Men jag måste. Vi måste träna idag, för hundens skull. Jag kan inte låta mina dåliga dagar drabba honom. I vanliga fall är det hunden och den träningen jag brinner mest för, det brukar vara jätteroligt. Även vissa dåliga dagar kan jag ändå uppskatta att träna med hunden. Men inte alla dåliga dagar. Ibland är det som idag och då får man göra det bästa av det ändå, för hans skull. För att han ändå är en av de viktigaste individerna jag har i mitt liv.

Idag finns det något jag tror triggade igång känslan. På föreläsningen vi hade kring en projektresa i skolan skulle vi fylla i en lista om rumsplacering. Alltså i vilket rum och med vem vi skulle bo med när vi var borta. Jag känner ingen. Jag vet vad folk heter. Men jag räknar mig inte som en vän med någon. Jag äter lunch ensam, sitter ensam på föreläsningen och pluggar ensam. Vem ska jag dela rum med? Den inre stressen ökar rejält av detta. Hur ska jag lösa detta. Samtidigt som stressen ökar över hur jag ska göra blir min ensamhet så uppenbar. Känslan av att inte ha någon slår mig så hårt där och då att jag  får tårar i ögonen. Hur får man vänner? Hur får man vänner när energin för att hitta några och behålla några inte räcker till? När all energi jag har går åt till studier, hunden och en del till mitt förhållande med pojkvännen. Jag har pratat med vissa klasskamrater ibland. Men jag är blyg, dålig på att ta första kontakt. Men kan prata ganska friskt när andra pratar med mig. Men när jag pratat med någon känns det som att personen inte vill prata med mig igen. Är jag socialt inkompetent? Är det något fel på mig? Nu gråter jag. Sedan jag var liten har en önskan varit att få ha en bästis. Jag har aldrig haft en så nära vän. Den närmaste vännen jag har haft hade andra vänner som för henne stod ännu närmare. För mig var hon den viktigaste vännen medan jag kanske var på plats 3 för henne. Det kändes inte heller bra. Den vännen har jag fortfarande kvar. Men idag är hon inte lika nära, vi kanske ses 4 gånger om året. Ett problem jag har är att jag inte är tillräckligt intresserad av andra människor. Jag ställer för få frågor för att jag inte är nyfiken. Jag kanske är egocentrisk. Jag vill inte vara sådan. Jag vill prata med andra och få ett samspel. Men hur övar man sig på att ställa mer frågor till andra? Att vara intresserad?

Jag är väldigt självkritisk. Samtidigt är jag väldigt prestationsinriktad. Jag tror nog ofta att mitt värde bygger på mina prestationer. Detta gör också mina drömmar svårare att tolka. Vill jag alla dessa saker för att jag verkligen vill eller för att kunna prestera och vara speciell, bra eller bäst? När jag tänker på vad jag verkligen vill just nu är det att sitta på en sten i skogen tillsammans med en hund eller en häst… eller själv. Bara få ha tystnad, lugn och vara helt utan krav i en vacker lugn miljö. Jag älskar skogen. Jag känner mig trygg där.

Jag orkar inte med pressen. Egentligen är det jag själv som sätter pressen på mig. Ingen annan. Men jag vet inte hur jag ska sluta. Kanske samhället i stort spelar en roll i detta också, eller snarare livet. Det går inte att leva ett helt kravlöst liv. Det har aldrig gått och kommer aldrig någonsin att gå. Är det inte press på att jobba , så att det press på att plugga. Press på att överleva. För någonstans är det ändå så att gör man ingenting blir det svårt att överleva. Man måste ha mat eller pengar så att man kan köpa mat (och alla andra livsnödvändigheter). Men just nu är känslan att jag bara vill vila. Jag vill bort från krav. Jag vill sova. Jag vill sitta på en sten i skogen, sluta ögonen och bara andas. Jag vet dock att jag skulle bli rastlös på bara några minuter. Jag gillar inte att sova. Jag brukar skjuta upp det. Det är så väldigt tråkigt att sova. Det är så svårt att slappna av. Rastlösheten är min andra sida. Min äventyrliga sida. Den sidan som bygger alla dessa drömma om att flytta till ett annat land. Jag vill inte leva ett händelselöst liv. Jag får ångest av att tänka tanken att dö utan att ha försökt uppfylla så många drömmar jag kan. Jag får visserligen ångest av tanken att dö oavsett. Men ångesten är större om jag tänker att jag inte gjort allt jag velat medan jag kunde. Men där sluts cirkeln. Vad är det jag vill då? Jag vet inte.

Var bara tvungen att skriva av mig. Ska prata med psykolog nästa vecka och tänkte att jag skulle passa på att skriva ner hur majoriteten av mina dagar är, de dåliga, ifall jag skulle råka ha en bra dag den dagen samtalet är. Så att jag lättare kan sätta ord på det. Har ni några tips på självhjälp eller egentligen vad som helst så tas det tacksamt emot.

Annons:
ks172
2018-05-04 16:58
#1

Jag kan relatera mig på många av sakerna. Jag har varit jätte blyg och inte kunnat prata med nån, men om nån pratade med mig visste jag inte hur jag skulle fortsätta samtalet. Jag var mest blyg för att jag var mobbad på skolan och hade dåligt hemma och där kom min depression in i bilden. Min pappa tipsade att jag skulle testa teaterlinjen på gymnasiet, vilket var hemskt för mig. Jag kom in på teaterlinjen och jag hade inga kompisar där å inte heller på grundskolan för den delen också. Jag var livrädd och stå på scenen i början men det utvecklade den sociala delen. Ju mer jag höll på med teater, desto mer började jag bli social. Jag hade också svårt och få kompisar och de få kompisar jag har haft, hade svikit mig rejält. I dagens läge har jag en jätte bra kompis som jag kan prata men jag pratar oftast med min sambo. Efter gymnasiet gick jag ett års skådespelarutbildning vilket gav mig mer och känna efter vem jag är. Jag hade mina bra å dåliga dagar också men panikattacker var jobbiga. Jag hade en dröm om att flytta till USA, precis som du skrev om Kanada. Man kan inte fly från sig själv märkte jag. Sanningen är ju att man måste pusha sig själv fram, säger jag fel är det inte big deal. Man tänker för mycket. Efter att ha haft depression i 16 år, inkluderad djup depression så tänker man helt annorlunda. Jag vet inte om du har depression eller om du vill bli mer social men det är bara testa sig fram. Testa bara prata med en kassörska i en matbutik i två minuter kanske om vilket bra väder det är eller ''gud så bra kampanjer ni har i veckan, har du testat den här sortens chipspåsen?''. Börja enkelt. Om du vill så kan vi chatta med varandra eller nått. Jag brukar vara bra på att lyssna.


Milkshake
2018-05-04 17:24
#2

Känner också igen mig i så mycket av det du skriver. Speciellt det du skriver om att ha drömmar och ambitioner, men ingen ork att försöka uppnå dem. 

Jag har inga bra tips och tankar att ge för tillfället, men vill i alla fall säga att du inte är ensam om att känna såhär och vill du ha någon att prata med så släng iväg ett PM. :)

Upp till toppen
Annons: