Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen 01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest

10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
03. Allmän psykologi

Hantera EXTREM ångest inom relationer?

2018-05-11 15:39 #0 av: blueaurelia

Jag har enorma problem inom mina nära relationer och har insett att jag saboterar mina relationer!

Min ångest triggas igång främst i relationer med män, vare sig vi bara är vänner eller jag har känslor för personen.

Jag har gjort online tester inom personlighetsstörningar (anknytningsteorin) på nätet och jag är ett praktexemplar på en person med  "otrygg ambivalent"  anknytningsbeteende.

Detta har verkligen börjat gå ut över mina relationer med killkompisar!

Jag har läst en del om hur såna som mig beteer sig, och det talasom något som kallas för "emotionell hijacking", alltså att känslorna tar över helt de rationella tänket och man beter sig riktigt dumt. Några saker som tas upp angående denna anknytningsmönster som ärr mig på pricken är att, vi kör med bestraffningsmetoder när vi fösöker knyta ann o komma nära någon, men känner att vi blir avvisade, då straffar vi med att använda av oss ; mind games, håller tillbaks genom att vara kall och i mitt fall ett av de värsta; Att jag stänger ner totalt och det verkar som jag "surar" eller är allmänt arg.

Det är visst så att denna beteendestörning sitter i nervsystemet och ångest och panik tar tag i en när man triggas. Och jag behöver nu lära mig, hur hanterar jag denna ångest?

Ett scenario på hur jag kan betee mig; Jag har två killkompisar, vi är i 28 års åldern och vi är klasskamrater i universitet. Just nu jobbar vi tre på ett projekt tillsammans.

Jag har känslor för den ena av killarna så jag är så känslig för saker han gör eller ej gör. Till exempel, vi skulle skiljas åt för 2 veckor en gång och jag bad honom om en kram då han  själv tidigare brukade be mig om en när vi inte ska ses ett tag eller vid återförening och han kramade mig. Sedan när vi 10 dagar senare återförenades. förväntade jag mig att han ska krama mig, en icke.

Vi sågs utanför skolingången, han sa glatt hej, jag väntade lite för en kram, och fick ingen. Bam, direkt överflödas min hjärna med tanka som "han ville inte krama dig senaste gången men blev tvungen".  "Han tycker inte jag är värd att krama",   "Han saknade mig inte och han tycker inte om mig". osv. 

Ok bara tankar tror ni, men nej, det som hände sedan är att, vi gick till ett grupprum, och jag mådde såå dåligt över deta att jag var en stor boll av ångest och jag ville bara gråta, men kunde ej då han, jag och den anda killen jobbar på projektet. Så jag försökte hålla känslorna i styr men slutar oftast då med att jag stänger ner och blir helt tyst och kall . Jag kan inte rå för det!

Och detta har hänt så många gånger nu att gruppdynamiken blir lidande och ansträngd! Killarna blir irriterade på mig och förstår att jag "agerar" ut något men dem kan inte förstå vad problemet är förstås.

Hur får man stopp på ångesten i såna situationer? Hur får man kontroll över tankar och känslor?Jag mår så otroligt dåligt över allt detta, och jag förstör relationen med mina vänner!

Anmäl
2018-05-11 22:34 #1 av: OnlineCores

Jag får en uppfattning om att du flyr innan att något har hänt och då förhåller man sig inte till sakliga fakta om vad som faktiskt händer. Ångest är symtom och orsakas av en anledning och då kan du välja att reda ut vad som orsakar den och ändra på dig, eller plåstra den (symtomen) och stå ut med att det är så.

Jag tror att grubbleri kan orsaka ångest hos alla, och för att undvika grubbleri så kan man försöka få klarhet på saker och ting i ett tidigt skede. Som t.ex. att du kan berätta för han att du har känslor för honom, innan ni skiljer er åt. Då behöver du inte grubbla längre.

Men varför ska man berätta att man har känslor för någon då man kan få ett nej och när man kan fortsätta leva i fantasierna då hoppet lever vidare? Fantasin om 'att kanske', kontra verkligheten om att 'veta, och gå vidare'.

Sen en sak som att du har läst på internet om att du betett dig som personer med vise versa, är helt ihåligt. Även beteenden kan ses som symtom och är kanske inte en orsak till problemen. För att få en diagnos så måste du ha varit på flera besök hos en legitimerad psykolog. Dina beteenden/symtom kan orsakas av hundra olika anledningar. Näringsbrist, trauma, oro och ångest, depression, sömnbrist m.m.

Anmäl
2018-06-06 08:56 #2 av: Scintilla

#0 tror jag har haft/har en liten likadan mentalitet som det du beskrev där i slutet. Alla kanske har så. 

I mitt första förhållande så var jag tillsammans med en som gillade att spela. Han svarade i stort sätt alltid sent när jag skrev till honom och det gav mig tankar som "han tycker inte om mig längre", "han bryr sig inte om mig" och jag kände mig nedstämd och började tycka illa om mig själv. Jag har varit lite av typen som gör saker för min partner utan att värdesätta min egen vilja och önskningar. Alltså, att jag lyssnar och fokuserar på min partner och inte mig själv i stora delar. Det är lite svårt att veta vad som är bäst, när allt man får lära sig i skolan är matematik, språk, samhälle och andra ämnen. Inget om psykologi, ens egen identitet osv.

Har sagt t.ex. "Nej jag vill inte ha den där chokladbollen som du erbjuder mig." (för jag förtjänar den inte), fastän jag innerst inne verkligen vill ha den. (chokladbollen kan vara vad som helst). Det är lite som att straffa mig själv eller att inte vilja vara en börda eller ett bekymmer. Detta tankesätt har jag haft sen jag gick i lågstadiet.

Jag har inte tänkt så mycket på hur man bör vara eller agera utan endast agerat som jag känt, som ovan. Att när jag känner mig nere och vill något, så har jag sagt tvärt om eller att allt är lugnt, bekymra dig inte för mig. Om ditt meddelande kommer sent eller innehåller något som kan misstolkas negativt, så börjar tankarna (grubblandet som #1 hävdar till) att dra igång och oftast då vara negativa och oron byggs upp.

Nu har jag börjat att tala mer klarspråk genom att lyssna på vad jag vill och sedan gå efter det. När jag börjar grubbla och få onda aningar över en händelse (eller utebliven händelse) så frågar jag personen om det jag undrar - och i stort sätt varje gång så har orsaken för "x, y, z" aldrig varit det jag trott. Vilket har varit en positiv lättnad.

Det känns mycket bättre att veta än att anta saker.

Och så har jag även berättat om mina känslor istället för att hålla dem inne. Men det är bara för min egen skull, för jag tycker det är jobbigt att ha massa känslor då de ger mig massa tankar och förhoppningar. Bättre att få verkligheten intryckt i ansiktet.

Det är min åsikt iallafall och tycker #1 skrev väldigt bra. Tror det förmodligen kan vara skönare för dig att yttra dina känslor och visa dem, än att hålla de inne sådär. Och att anta saker utan att egentligen veta leder ingenstans förutom till oro eller leda i de flesta fallen känns det som.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.