Du bör söka professionell hjälp genom sjukvården - men det vet du nog redan.

#0 Du är ju bra på att skriva och beskriva dina problem skriftligt om hur du mår och varför du mår som du gör.

Sök vård är mitt råd såklart. 

Skriv ner allt och ha med dig detta så att någon får läsa igenom hur du mår. Utifrån detta kan ni sedan inleda ett samtal. Då slipper du som sagt berätta allt i ord med en gång vid ett första besök.

Då kan man använda din text och utifrån den gå vidare med frågor och samtalet blir lättare att inleda.

Sök hjälp och bryt detta beteende för det finns hjälp att få och det går att bryta.

Det är absolut inget att skämmas för. När det handlar om sex så tenderar också att bli skamfyllt för många, men jag anser att det är brist på kunskap. Jag vet inte vad du har för bild av hur du tror andra uppfattar dig. Men de som jobbar med detta inom psykiatrin är extremt öppensinnade, och förstående och kanske den arbetsgrupp som dömer minst av alla. Min uppfattning av dig är att du är väldigt rädd och förvirrad och att du inte lärt dig tillräckligt mycket än, t.ex. om vem du är, och dina behov och hur du vill leva. Jag tror att såna saker är en process, precis som ungdomar testar droger och andra idrottar m.m. Det handlar lite om emotionell mognad.

Alla har problem med något hela tiden i princip. Och vad problemen är, varierar kraftigt. Men det som är gemensamt med alla problem är att man måste reda ut vad och varför det är som det är, för att sedan kunna behandla det. Det är lika dant med ett benbrott. Man måste reda ut det för sedan behandla det och jag är säker på att de allra flesta terapeuter ser det på samma sätt.

Ta en period i ditt liv där du verkligen tänker på dig själv, där det bara är dig det handlar om, och red ut det med en professionell. Du förtjänar den chansen som jag inte tror du har fått än.

Du måste sluta med bestraffa dig själv och betrakta dig själv som klandervärd.

Du är nog inte så udda som du föreställer dig. Nya tider har gett andra möjligheter till kommunikation som tidigare inte stått människor till buds. Nu skickas det skriftliga meddelanden av privat karaktär via nätet, och som ibland går överstyr.
Tidigare var telefon ett liknade medium där människor diskuterade med varandra; det fanns något som hette "heta linjen", när jag fortfarande var hyggligt ung - kring de 30.
Där på heta linjen förekom gruppsamtal om allt möjligt och där de inblandade vädrade sina känslor och åsikter.

Som vi sagt, så är psykolog ett gott alternativ i nuläget .

Ett annat som jag i mitt hjärta önskar dig, och som kanske kommer inom sin tid, är en egen "hjärtevän", en som du kan diskutera med och uppleva det du saknar innerst inne.
Du behöver en varm hand att hålla och en het kropp att krama.

Jag kan bara instämma, sök hjälp!

Åh trodde nästan jag skulle få negativ respons så tvekade för att kolla vad folk svarat.

Tror precis som ni att jag måste söka vård, och jag tror att det är det enda sättet som det ser ut nu för att få någon förbättring. Det som höll mig borta från detta beteende under dessa 5 åren var först ett otroligt destruktivt förhållande där dessutom sexuella övergrepp ingick och jag var totalt kontrollerad och styrd i flera år av min tidiga tonår. Sen efter det så fick jag en pojkvän. Men nu är vi inte ihop längre så jag har ingen att vara lojal till. Och med honom så förlorade jag en vän och något stadigt, vettigt i mitt liv så nu känns det som jag ramlat vilse på helt fel vägar.

Jag försöker som sagt komma in på vuxenpsykiatrin, dock för ett annat problem, men då har jag iallafall chansen att prata om detta, så då får vi se om jag är stark nog att ta upp det vilket jag hoppas men jag vet att jag kommer skämmas. Finns dock inte på kartan att jag pratar om detta med skolkuratorn tyvärr. Har redan grova problem att vistas i skolan.

Tack för era svar iallafall. <3 Jag vill verkligen ta tag i det här. Jag måste.

Vi finns kvar här om du behöver våra ord.
🤗

Inget hindrar att du får en ny lojal pojkvän; en som kan hantera och förstå dig och dina känslor.

Tack. <3

Viktigt att få hjälp innan det går länge än bara prat.

Sexmissbruk är inte ovanligt. En del har sex med olika personer varje dag i desperata försök att döva smärtan. 

Du ska absolut inte skämmas när du berättar det. Psykologer har hört allt och lite till och ser definitivt inte ditt problem som konstigt.

En bra början att du satt ord på ditt problem, att du berättat för oss. Och att du inser att du måste ta tag i det.

#9 Tack. Det är sant. Jag har sociala problem så i dagsläget kan jag inte träffa någon. Men eftersom jag kontaktat vården med sikte på att äta tabletter som släpper på hämningar så är jag en aning orolig för att det gör mig orädd för möten…

<3

Vi hoppas på det bästa.
🌺