Annons:
Etikettätstörningar
Läst 2260 ggr
mullenmin
2018-08-19 01:17

En ätstörds brev till sitt barn

Mitt lilla barn. Det här kommer vara det svåraste jag skrivit. Men den svåraste utmaningen jag någonsin stått inför, ligger framför mig. Och den största delen av mig vill inte. Men den andra delen vet att jag måste. För din skull, mitt älskade barn, måste jag. För att du förtjänar att ha en lycklig och frisk mamma i ditt liv så länge det bara går. Så många gånger varje dag som jag ser på dig och tänker, att ingenting någonsin får hända dig. Lika många gånger tänker jag på hur ingenting får hända mig - din mamma. Varje natt är jag rädd att mitt hjärta ska stanna, efter år av misskötsel av min kropp. Varje gång som jag känner en knöl under huden, upptäcker en ny fläck på min kropp eller känner en stark huvudvärk så tänker jag, att nu är jag sjuk. Nu dör jag ifrån dig. Ändå gör jag valen varje dag, att ge utrymme för min ätstörning. Varje dag förkortar jag livet med dig, medvetet. Varför har min ätstörning sådant grepp om mig? Mitt älskade barn. När jag bar dig, skötte jag mig bättre än på många år, men ändå långt ifrån friskt. Jag gick upp väldigt mycket i vikt. De sa att du såg fin ut när du kom, och du fortsatte att följa din kurva bra. Jag hoppas så innerligt att du också blev ett välmående barn. Ändå kan jag inte låta bli att klandra mig själv för att du kanske inte fick de förutsättningar du behövde, för att bli ett helt friskt litet liv. Jag mådde dåligt när du kom, och månader efter. Faktiskt nästan hela första året med dig. Synen på min kropp tog ifrån mig så mycket glädje. Hur kan man vara så egoistisk? Men amma ville jag, för du älskade det. Och så länge du ammade så försökte jag att inte gå ner i vikt, för det skulle vara rent skadligt för dig. Men samma månad som du valde att sluta amma så rasade jag i vikt - då kunde jag ju inte längre skada dig med min ätstörning. Så jag åt nästan ingenting. Och det känns så sorgligt att säga, men i samband med mitt viktras så började mitt självförtroende komma tillbaka, och då växte även kärleken för dig. Jag började känna stolthet över att vara din förälder. Förlåt min skatt för att jag inte kunde älska dig mer från början. Tänk att jag levt mer än halva mitt liv med mina ätstörningar, utan att någon vet eller har sett. Förutom du. Från att du satt i babysittern fick du se mig tappa kontroll. Nu när du börjar förstå så mycket mer så går jag undan. Men varje gång som jag går undan så får jag dåligt samvete över att jag inte spenderar tiden med dig istället. Läser en bok för dig. Tar dig till lekparken. Men en sak ska du veta. Jag kommer alltid när du söker mig. Jag springer in till dig när du vaknar, trots att jag egentligen vill springa in till badrummet. Jag låter aldrig min ätstörning skapa en känsla av ensamhet för dig. Jag väljer alltid mina tillfällen, oftast när du sover, för att du ska bli så lite påverkad som möjligt. Men jag gör så mycket annat dåligt. Dåliga saker som är oförlåtliga. En familj är beroende av pengar, min skatt. Både jag och din pappa sparar till dig, men vi sparar också till en större plats att bo. Ändå lägger jag tusentals kronor varje månad på mat som jag sedan inte behåller. Varje månad ljuger jag för din pappa om min inkomst, och säger att den är mindre än vad den är, eftersom jag vet att ätstörningen har kontroll över mig och kostar pengar som inte finns med i planeringen. Så jag lägger undan pengar för mat. Men din pappa förstår sig inte på ätstörningar, och han skulle heller inte förstå mig. Inte heller förlåta mig. Och jag förstår honom. Men jag vet inte vad jag ska göra… Jag är i greppet av någonting så stort älskling. Jag vill inte att han ska lämna mig för det. Ofta uppmuntrar jag din pappa att åka bort från oss, för att jag ska få utrymme för min ätstörning. Lika många gånger försöker jag hitta tillfällen att åka hemifrån eller få egentid hemma. För att äta. Älskling, förstår du vilken hemsk person jag är som gör det här mot er? Älskling, jag kommer att förstöra våra liv. Om du visste så många tillställningar och sociala sammanhang med vänner och familj som jag tackat nej till, för att jag skämts för min kropp eller för att tillställningen legat i vägen för planerade svältdagar. Och väl när jag träffat mina nära, har jag missat stora delar av umgänget för att uppsöka kök eller toalett. Tänk att ingen märker hur ofta jag lämnar bordet. Tänk att ingen har förstått att jag är sjuk. Men så är det väl ofta, när en ätstörning inte alltid syns på utsidan. Tänk att inte ens din pappa förstår. Vi som aldrig kan ha en kväll ihop eftersom jag inte kan slappna av. Jag blir rastlös. Jag måste äta, jämt, för att dämpa min ångest. Han säger att jag behöver skaffa mer intressen, eftersom jag inte tycks göra något utan bara går runt. Men han har ingen aning om hur många timmar per dag som jag lägger kring min ätstörning. Jag står inte med min mobil och surfar när jag är borta. Jag äter och jag kräks. Älskade unge. Hur kan jag stryka dig över kinden om kvällen och lova dig att jag aldrig kommer lämna dig, när det är precis det jag håller på att göra? Hur kan jag viska, att jag gör allt för dig, när jag inte gör det? Jag vet att du är för liten för att förstå att jag är sjuk. Men hade du förmåga att förstå, så hade du bett mig att sluta. Så jag måste sluta, innan du är stor nog att be mig om det, och våra dagar ihop redan har blivit färre. Du ska aldrig behöva bli stor nog för att se och bära min lidelse. Tänk om jag bara kommer över tröskeln, inte ger vika för min ångest eller ger upp efter några dagar, utan faktiskt fortsätter kämpa mot ett friskt liv… Tänk om det går? Tänk om jag kan må bra med ett liv som inkluderar goda vanor och mat, tänk om jag inte kommer känna mig lika trött och deprimerad? Tänk om jag kommer att känna självförtroende och glädje när min kropp får den näring den ska? Tänk om! Mitt älskade barn, det här är det största löfte jag någonsin har gett någon. Jag börjar om nu. För att bli en bättre mamma. För att leva med dig. Finnas hos dig. Så länge jag bara kan. Jag vet inte hur, för jag har inte levt en dag utan ätstörningar sedan jag själv var ett barn. Men jag ska göra det, för dig. För att jag älskar dig.

Annons:
vallhund
2018-08-24 18:11
#1

🌺

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 

Farwuq
2018-08-27 07:36
#2

❤️

Värd: för Astrologi. Medis: för Astronomi, Filosofi & Finland

Upp till toppen
Annons: