Annons:
Etikettoff-topic
Läst 2665 ggr
Oro
2018-09-22 16:46

När vet man att det är dags att söka till en psykolog?

Ber om ursäkt om jag la in tråden i fel grupp. Jag har sen sommaren haft tankar om att gå till en psykolog. Oftast kommer dessa tankar fram när jag tappar hoppet helt och hållet, men det känns som att det är bara onödigt och att mina "problem" är inte så allvarliga och att jag faktiskt kan må väldigt bra ibland. Därför lägger jag dessa tankar åt sidan varje gång. Jag kan börja med att ungefär i mars har jag brutit vänskapen med min enda och nära vän till mig. Det hanterade jag faktiskt helt okej, enligt mig, då jag insåg att våran relation har inte varit så jättebra och det var nog skönt att det blev som det blev. Så jag bearbetade det bra. När skolan väl var fortfarande igång så hade jag inte direkt tid för att vara ledsen och nedstämd då det fanns saker att göra, plus fick jag "tröst" av ridningen. Därför mådde jag endå okej, inget konstigt liksom. Nu hoppar vi fram till när jag fick min efterlängtade sommarlov som blev inte riktigt som jag tänkt mig. I princip hela sommaren har jag mått skit. Jag har inte orkat göra något, och inte haft lust för något. Har även tappat aptit, kunde inte äta på några dagar. Kunde även må dåligt av tanken på mat eller efter när jag har fått i mig nått. Kunde ha sömnlösa nätter och inte alls kunna sova till att jag ville bara sova hela dan. Har testat skära mig, fortsätter inte med det nu då det var inte nått för mig. Har haft seriösa planer på självmord, kollat upp platser, sätt osv. För att väl dämpa smärtan, har jag laddad ned ett app där jag kunde kommunicera anonymt i gruppchatter med folk. Oftast skämtade vi runt om massa saker, inte mer än så. Det hjälpte en stund, men smärtan kom alltid tillbaka. Jag försökte acceptera den, men det funkade inte det heller. Så jag var helt vilsen och bortkommen. Hade ingen aning alls vad jag skulle göra. Ibland klarade jag inte av det och då ville jag bara försvinna. Hade grov ångest över skolstarten också. Någonstans i 20 augusti, träffade jag på en kille i gruppchatten. Då valde jag faktiskt att sätta skämt åt sidor och bara snacka, tror det var bästa valet haha. Vi klickade jäkligt bra och skrev hela natten med varandra. Vi håller kontakten fortfarande med varandra som jag tycker är helt sjukt att vi gör det. Han är på andra sidan jordkloten så tyvärr kan vi inte träffas närmaste åren. Våran relation har blivit väldigt djup bara på så kort tid. Jag ångrar inte det. Han har fått mig att må bra, jag kunde känna mig glad igen. Vi pratade om allt möjligt, spelade osv. Som vi gör fortfarande såklart. På så kort tid har han blivit ett stor del av mitt liv, han och ridningen är det enda som kan få mig att känna på livet igen. Men min smärta och oron är inte borta. Fast jag kunde slippa dom ett ganska bra tag, tills nu då. På måndag när jag kom hem från skolan brast jag ut i grät, fick till och med svårigheter med andning. Det kändes så tungt. Det tog sin tid att lugna ner mig själv. Efter jag har gjort det så spelade jag med killen då, och jag mådde bra igen och så hade jag träning samma dag. På onsdag hände det igen. Och nu på lördag, fast inte lika grovt. Varför? Vet inte. Eller jo en liten aning har jag nog, på måndag när jag åkte buss hem tänkte jag på framtiden, på alla prov, val på gymnasium, universitet, jobb osv. Grejen är att jag har inte bestämt mig vem jag vill bli. Det oroar mig mycket, har helt enkelt grov ångest över skolan, prov och min framtid. Så det kunde vara orsaken till den gången. På onsdag tänkte jag på mig själv. Hur ful och äcklig jag är som inte förtjänar nåt i livet. Liknade tankar har nog fått mig att må så. Men idag vet jag inte orsaken till varför det blev så igen. Nu när jag skriver detta inlägg har jag en obehaglig känsla inuti men ändå mår jag ok. Kan nämna lite om familj. Pappa har haft problem med alkohol som nu har förbättras så inga riktiga problem med det nu. Mamma älskar jag. Även fast hennes sätt att vissa oron kan vara lite grova och överdrivna. Bror har retat mig många gånger, och fortsätter med det fortfarande då och då. Blir såklart irriterad och pallar inte med han ibland, men det är inte så seriöst heller. Jag har ju det bra, så varför blir det så här? Jag har börjat tänka att jag förtjänar ingenting i livet, inte ens fina ord som jag får höra om mig ibland. Ibland kan jag känna mig helt tom, inga känslor alls och det får mig att känna mig så vidrig. När jag väl är nöjd med sig själv, tycker gjort ett bra jobb eller tycker att ser hyfsat bra ut känner jag mig vidrig och börjar hata på sig själv istället. Vill inte nämna alla tankar men här är några exempel. När är det dags att söka till psykolog egentligen? Behöver jag det eller klarar jag mig själv till slut? Skriv gärna vad ni tycker. Det blev en mycket rörligt och oförberett inlägg men hoppas att det går att läsa iallafall ;) Tack.

Annons:
Kyllan56
2018-09-22 17:19
#1

Jag tycker definitivt du ska tala med en psykolog eller någon inom samma gebit! Redan att du har självmordstankar och t.o.m. planerar var och hur är ett tecken på att du inte mår bra.

Det är inte lätt att bli vuxen, man känner sig ofta vilsen och vet inte riktigt vem man är. Att då vara mycket själv och inte ha några riktiga vänner rent fysiskt är svårt. Att din pappa har alkoholproblem och att din mamma reagerar för "starkt" blir också betungande för dig. Det kan lätt bli så att du undviker att berätta om ditt mående för din mamma, eftersom hon blir så "rädd"! då tar du hänsyn till henne.

Det är fint att du har din vän på andra sidan jordklotet som du kan dela dina tankar och känslor med. Kanske just att han är så långt borta som gör att det är lättare att öppna sig.

Jag känner med dig!

När dina självmordstankar kommer eller när du mår dåligt kontakta Mind, där sitter jag som volontär. Det är en självmordslinje dit man både kan chatta och ringa.

Jag önskar dig allt gott och att du hittar någon du får förtroende för om det blir en psykolog, kurator eller någon annan vuxen!

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/?gclid=EAIaIQobChMI-u7vjfTO3QIVBuR3Ch2PTwe1EAAYASACEgKTC_D_BwE

”När Hjärtat och Sinnet är i balans… Då är allt möjligt”

teafredriksson
2018-09-22 17:30
#2

Nu har jag verkligen ingen erfarhet av psykisk ohälsa, eller att känna som du gör.
Det enda jag kan bidra lite (kanske) med är just din oro kring framtiden.

Jag kan börja med att nämna att jag gick ut gymnasiet 2014, och är nu 23 år.

När jag skulle välja gymnasium hade jag ingen aning om vad jag ville göra och hålla på med i framtiden. Det var en period jag delvis kände lite som du, om än inte lika mycket.
Sen tänkte jag att "Lika bra att göra nåt jag gillar, så tar jag resten som det kommer!".
Sagt och gjort, så sökte jag till ett naturbruksgymnasium då jag älskar djur! Med inriktningar på djursjukvård, hund, häst och jordbruk så tänkte jag att "här måste jag ju trivas!".
Vill jag jobba med det i framtiden? Ingen aning!
Jag kom in och började 2011. Hund blev min inriktning. Bodde på internat på skolan och det var i början helt sjukt nervöst och obehagligt. Men det släppte, och det var helt klart den bästa tiden jag har haft!

Då jag inte visste vad jag ville göra i framtiden så läste jag på så jag även fick högskolebehörighet. Då kan jag plugga vidare senare då jag kommer på vad jag vill göra.

Gick ut skolan 2014. Fortfarande ingen aning om vad framtiden erbjöd.
Så det blev sommarjobb på en COOP-butik i Norge (har släkt där). Sommarjobb blev till många fler månader innan jag sa upp mig och åkte hem till Sverige igen.
Hade jag planer nu? Nope.
Arbetsförmedlingen tipsade mig om 2015 om sommarjobb på en restauranggrossist.

Och där är jag nu! Fick fast jobb och jobbar kvar efter tre år, trivs hur bra som helst!
Ett sånt där jobb man knappt vet om att det finns.
Vill jag fortsätta resten av livet? Troligen inte, men så länge jag inte har något annat jag vill göra, så kommer jag stanna.

Jag hoppas verkligen att det löser sig för dig. Att du hittar något du vill göra, och får hjälp om du behöver och vill ha det.

Novachan
2018-09-29 20:35
#3

Nu skumläste jag mest början av ditt inlägg TS och kommer besvara själva frågan i rubriken.

Man kan kontakta och hålla samtal med en psykolog när man vill, oavsett hur dåligt man mår eller inte. I bl.a. USA så sägs en del människor alltid ha regelbundna kontakter med en psykolog oavsett vilka problem de har eller inte ev en ren lyx. Man kan få ut något av kontakt med psykolog även om man "egentligen inte har några problem" som exempelvis förbättra sig själv, självkänsla, få utnyttja behovet av att prata med någon m.m. Det är du som bestämmer när du tycker det är dags för dig att samtala med psykolog och det är inget du behöver dra dig för - som av anledning att dina problem inte skulle vara "tillräckligt stora eller allvarliga", folk som har exakt samma problem upplever dem antagligen olika allvarliga/stora/svåra. Så som sagt; det är du i första hand som bedömer om du behöver eller vill ha kontakt med psykolog. (Sen kan det finnas tillfällen där man själv inte kan bedöma, ha insikt, eller förstå att man behöver hjälp och behöver då lyssna och lita på omgivningen, men jag uppfattar inte som att du TS är i den sitsen)

Denna kommentar har tagits bort.
Upp till toppen
Annons: