Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
04. Personliga berättelser

Vill leva!! Men livet fastnar(i ensamhet rädsla)

2018-12-14 23:38 #0 av: testbilden

Hej!

Jag är bra konstig jag! Eller snarare: inombords tycker jag själv jag är en vanlig människa! En människa som älskar livet solen djur natur kultur och tycker om att såväl tramsa som prata allvar med andra människor.
  Men ska jag vara ärlig har jag nåt fel på mej, i livet ,som hindrat och ger skam och att jag tenderar dra mig undan. Det har jag förträngt, att jag kanske har "nåt fel" i huvudet.

Men nu är jag less. Jag är 40 år och blir inte yngre. Jag vill ju verkligen ta tag i dom här problemen. I alla fall de jag kan ändra på eller lära mig ändra delar av. Jag vill leva! Jag vill komma ut i världen och kunna känna glädjen jag känt tidigare i livet, och leva ett liv där inte varje dag påbörjas i en dyster tomhet.  Jag vill någon gång igen i livet vakna med pirrig förväntan.

Jag har en misstanke  om vad jag skulle kunna"ha". Läste om något som kallas "fobisk personlighetssyndrom" , "undvikande personlighetssyndrom" eller nåt. Kategorin "räddhågsna" störningar.
Exakt varje punkt på listan kriterier på fobisk störning stämde in på mig!   Men jag är ingen expert. Har inte  fått nån diagnos eller så.

Om ni ids läsa om mitt liv så kan ni ju som kan föreslå vad jag skulle kunna ha.
Här följer en svinlång text. Gillar du inte svinlånga texter så läs inte den

MITT PISSIGA LIV
##############

BARN OCH UNGDOM
Som barn blyg, skolresultat brätt bra, gillade mest bild och musik, mobbad periodvis, hade några få kompisar. Bra på att skriva berättelser och sånt. Dålig på ämnen där jag måste memorera massa småsaker eller vara logisk,
Som18 åring sökte jag mig hemifrån och studerade. En period hade jag faktiskt en del kompisar då i 20-25 årsåldern. Men sen splittrades vi.
Då åkte jag hem till föräldrahemmet och "gömde mig". Då var jag tillbaka på ruta ett. Dagdrömmande, tar inte tag i saker, lever i en egen värld av men att dagdrömmar och prokrastinering. Kan njuta av en melodi eller ett träd. Är inte rädd för björnar. Men bedömas av främlingar. Ussssch.

LYCKAS JOBBA NÅGRA ÅR OCH SKAFFAR EN SAMBO
Pga tvingande omständigheter fick jag arslet ur vagnen och hittade jobb när jag var 28 ! Gammalt för ett första jobb (men jämfört med nu 12 år senare var jag ju ung..).  Jobbade 6 år.  Tog hand om gamla.  Kontakten med de gamla var fin och givande var bra på det enligt chef, men kände mig ofta nervös inför vissa kollegor. Kände mig mer lugn med kollegor som var märkbart schyssta och varma  personer. Men lite mer "tuffa" människor blir jag lättare osäker inför.  
  Får lätt känslan av att vara ogillad och anses "konstig" av andra. Men jag tror inte jag är skum förutom att jag kanske framstår som lite osäker av dom jag är osäker inför. Har inga aspie-drag typ svårt fatta skämt eller ironi o sånt eller läsa av folk. Men liksom skamsen och tror andra tycker man är weird på nåt vis.
Det tar nog längre tid för mig än de flesta att känna mig bekväm i en miljö.

MEN efter två år blev jag mot alla oss ihop med en arbetskamrat!. Vi hade samma humor och intressen och det klickade på massa nivåer, och jag vågade bli kär i henne och hon i mig.  Vi flyttade och jag gömde mig i det förhållandet i 9 år.

ETT FÖRHÅLLANDE DÄR JAG KAN GÖMMA MIG OCH TRO ATT JAG ÄR EN VANLIG MÄNINSKA
Hur var det? Vi hade aldrig tråkigt ihop. Men efter mina universitetsstudier jag  påbörjade under vår tid där jag misslyckades och prokrastinerade uppsatsen fastnade jag och levde som nån sorts sluskig hemmapappa utan barn.
   Visst vi älskade varann - vi reste, vandrade  i naturen och tramsade och sjöng och var väldigt sammanflätade som vänner och älskande.  Vi var enormt samspelta och kompletterade varann. Jag mer slarvig, fantasifull och emotionell , hon planerande, teknisk och duktig. Ändå så skrattade vi åt samma saker och tyckte om att göra samma saker.
   Men distansen till  världen utanför blev inte mindre av att jag var lycklig i vår bubbla. Hon började jobba. Det var som att jag gömde mig i vårt förhållande. Det gjorde att jag blev deppig med tiden.  Kände mig allt mer värdelös och skämdes för att jag inte kom loss med jobb osv.
Kände och känner stor ångest myndigheter som arbetsförmedlingen, känner mig uppfläkt och avslöjkad, och tanken att komma ut på en arbetsplats, bli bedömd, få frågan vad man gjort sista åren, att försöka komma undan med at man låtit tiden gå  - det blir  en snöbollseffekt.
  Försökte gå på arbetsförmedlingens aktivitet, kände mig  malplacerad och pinsam, slutade. Känner mig som ett öppet sår, överkänslig liksom, det blir för mycket, då blir det så mycket ångest så det är svårt att tänka klart. Och då har jag gått och "gömt" då mig jag haft möjligheten. Lite av en parasit, först på föräldrar sen på min sambo. För att jag kunde. Inte tänkte jag så då förstås men jag agerade så. Hade hon sagt nåt i stil med "nu skaffar du ett jobb" eller "nu går du till en psykolog och bearbetar nojorna" VET jag att jag fått en jävla fart. Jag älskade ju henne. Men en vuxen människa ska inte behöva tvingas till saker.
Sen så bryter det ner psyket att inte göra nåt av sitt liv och vara missnöjd med det. Även med en kärleksfull sambo. Det yttrar sig i outtalat missnöje, ältande och sånt.

Så förståeligt nog dumpade hon mig från en dag till en annan för en kollega. Förståeligt men det kom ändå som en chock. Det vände upp och ner på självbild och verklighetskänsla.

NYDUMPAD OCH MAMMA KÖR IHJÄL SIG
Strax därefter. Min mamma körde ihjäl sej.
Flyttade till hemstaden igen i februari strax efter separationen, varför skulle jag bo kvar där jag bodde med min fd tjej, huset var hennes, de jag kände var hennes bekanta.
Fast i barndomsstaden hängde mammas olycka över allt och jag känner  ingen förutom pappa och brorsan. Sorgen över mammas död var så overklig och tung bortom tankeförmåga. Det var som en propp gått ur mig.  Konstigt kändes det. Saknaden   Och sorgen över separationen var också stark och tärande och  flöt ihop på nåt vis. med den andra sorgen. Och pappa var gammal och han var ledsen han också.  Vi hade ingen direkt kontakt, var mest tysta. Hemmet kändes som en grav. Det var som världs bottnen ramlat av och det saknades orienteringspunkter.

Jag saknade inkomst och var plötsligt tvungen att börja på arbetsförmedlngens aktiviteter. Gick inte att gömma sig nu. Det är ju bra på sätt och vis. Jag kanske måste tvingas för att komma någon vart.
   Men känner en press som en sorts  tryckkokare. Sorg blandas med osäkerhet. Den där sårbarheten. Och det finns inte många jobb för en 40 åring med i princip ingen arbetslivsvana. Sån där "lär dig skriva ett CV-coach" blir mest förnedrande för nån utan ett CV och som knappt klarade av en intervju.

PAPPA DÖR
Pappa fick i somras lunginflammation och sen cancer överallt. I våras började han pissa blod och jag fick köra han till sjukhuset. Han började ha smärta överallt. Sen en dag dog han.Nu känns det mörkare än nånsin
Det känns med rätta som hela mitt liv är ett fiasko. Jag har tydligen nåt fel på mig som ingen noterat under uppväxten eller skolan. Decenniet i ett förhållande och åren med jobb känns alltmer avlägsna.

ENSAMHET OCH HUR TA SIG UR DEN
Hur slipper man ensamheten?
Jag identifierar mig inte med min psykiska ohälsa som vissa verkar göra. Jag vet bara inte hur jag ska hitta ett sammanhang. Mina fobier ser jag på som folk ser på feber och huvudvärk. Jag "är" fan inte de negativa tankarna. Jag vägrar se på mig själv som en vandrande diagnos eller sjukdom. Det kanske är dumt?
Det finns ju vissa föreinga och mötesplatser för folk som är psykiskt sjuka eller ensamma.
Kan låta sjukt osympatiskt, men jag känner ingen direkt lust att börja hänga med gänget 65+ skakiga fd psykpatienter på RSMH som förenas i ett intresse för psykiatrin och att dom varit psykiskt sjuka/ensamma. Ej heller vill jag tillhöra klientelet som går på kyrkans "mötesplatser för dom ensamma" . Skulle kännas jättekonstigt att söka sig ut i livet genom att söka sig till en skara resignerade ensamma pensionärer som samlas pga ömkan från kyrkan.
Vissa säger "ge dig ut bland folk, aktivera dig i nån förening".  Jag vet inte vad det skulle vara för förening. Eller vad riktiga människor skulle tänka om mej.

DET HÄR MED "DU BORDE KANSKE PRATA MED EN PSYKOLOG"
Psykologhjälp och psykiatri då?
När jag separerat och morsan dött och jag flyttat hem sökte jag psykologhjälp från psykiatrin , behövde prata om mörkret och hur jag tappat hoppet om framtid, fick vänta 2 månader, sen EN gång träffa en psykolog som verkade tro att jag hade nån form av diagnos. Beskedet: "Det tar två år. Vi kan förstås  inte ge dig terapi för vi vet ju inte vilken diagnos du har".
Jag VET folk som fått tala med en psykolog för att de typ är stressade eller har svårt att sova. Men jag var tydligen inte nån dom tyckte behövde samtalsterapi eller samtalsstöd , fast jag bad om det. Jag frågade t om om man i brist på psykolog kunde få en samtalskontakt. Men nej, "teamet" tyckte visst inte det. SSRI fick jag dock. Det hjälper inte ett dugg.

Så jag har kört fast ordentligt. Hoppas jag kommer loss.
Hoppas jag kan komma loss en dag. För jag var på väg nånstans när jag var yngre, jag hade roligt med dom kompisarna jag hade, jag var bra på litteraturvetenskapen hade koncentration att plugga och analysera ,   jag vill inte "bli" en personlighetsstörning, ej heller "bli" Ensam som identitet och  i själen, vill inte bli en kroniskt marginaliserad figur.
Jag hoppas jag kan åtminstone kan finna lugnet att återigen känna glädje med mig själv och naturen att läsa och lyssna på den musik jag tycker om  och att drömma och planera framåt och att jag i verkligheten utanför hemmet kan hitta nån sorts sammanhang där jag kan göra nytta och mötas med andra människor som ser mig som en jämbördig individ. Hoppas! Men tror ej.

Anmäl
2018-12-15 22:12 #1 av: annaofia

Hej du! Läst hela din text och känner igen mig mycket i den. Så du är inte helt ensam ...

Redigerat av medarbetare.

Anmäl
2018-12-16 12:38 #2 av: vallhund

Vi uppmuntrar inte till privata kontakter mellan medlemmar/skribenter på sajten eftersom vi inte kan garantera kvaliteten på den hjälp som erbjuds.

TS, har du testat på någon slags samtalskontakt? Förutom läkare, psykologer o kuratorer erbjuder även kyrkan samtalsstöd till personer som behöver det.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl
2018-12-16 13:20 #3 av: testbilden

Pratar man med en präst då eller typ ur ett kristet perspektiv?

Är tyvärr inte med i kyrkan men ej motståndare till religion

Vet inte så mycket om det bara

Anmäl
2018-12-17 01:12 #4 av: vallhund

#3 Nej, man behöver inte ens vara med i Svenska kyrkan eller tro på gud.

ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.

Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .

Medis på  Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.

 
Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.