Jag är en väldigt ensam person, och vart i en långdistansrelation nu i 3 o ett halvt år cirka. Han har blivit det mesta av mitt liv, vi väntar även barn tillsammans.(inte planerat men på väg)
Jag känner inte han vill detta lika mycket som jag, jag känner jag drar i alla trådar jag kämpar tills jag sliter håret av huvudet för att få det att funka, för att få till träffar. gråter vid tanken av ensamheten.. har också vart andra bidragande faktorer som jag har svårt att komma över som otrohet.
hur gör jag slut? är att göra slut ibland det bästa? ska man stanna fastän den andra personen inte bryr sig varken eller längre.
Medarbetare på jattekanin.ifokus
