Skriv ett nytt inlägg! Aktuellt just nu (4) Senaste inläggen

01. Akuta situationer 02. Allmän psykiatri 03. Allmän psykologi 04. Personliga berättelser 05. Anhöriga 06. Behandling/Medicin 07. Beroende 08. Bipolär sjukdom/Manodepression 09. Depression/Ångest 10. Kronisk smärta påverkar själen 11. Neuropsykiatriskt 12. Personlighetsstörningar 13. Psykoser 14. Schizofreni 15. Stress/Tvångstankar 16. Sömnproblem 17. Tvångsvård/Rättsligt 18. Ätstörningar 20. Dagens fråga 21. Självtester 22. Stödorganisationer 23. Tänkvärt 24. Undersökningar 30. Bok/Filmtips 31. I Media 32. Positiva/Negativa 33. Skratta är nyttigt 34. Utanför ämnet 35. Om sajten/Om iFokus
03. Allmän psykologi

Påhittade personer i tonåren

2019-03-26 12:41 #0 av: The_snow_falls

Hej alla 😊

Jag har en fundering som kanske någon här kan ha ett hum eller iaf känner igen, för jag har googlat men hittar verkligen ingenting.
Jag låter personen det handlar om vara anonym men vi kan kalla henne J. När jag 8-9 år började jag och en tjej i min klass leka väldigt mycket (vi är vänner än idag, 25 år senare). Jag hade inga andra direkta vänner, jag var lite brötig och skrämde lätt andra 😇 Min kompis hade inte det problemet, snarare tvärtom.
Vi började med åren dock hänga allt mer tillsammans och eftersom vi delade samma intresse för hästar så följde jag i princip med henne varje dag till stallet och hennes ponny.
J var en dominant person och jag som inte direkt hade några andra vänner fann mig 9 av 10 gånger i det. Men så var det till min fundering. Jag tror det började när vi började högstadiet i 6:an. Hon började prata om killar som hon bodde granne med, om att de var med i olika kända band på den tiden, om vad de gjorde, deras uppväxt som var mer eller mindre olika dramatisk, om hur hon smög ut till dem på natten och hade sex med en av de som hon var ihop med samt hur de ibland klädde ut sig till killar i vår skola. Ni minns den där 9 av 10 gången som jag inte fann mig att hon körde med mig? De gångerna började hon hota med att någon av killarna skulle hämnas på mig för att jag "svek" henne. En gång stod min cykel kvar på skolan över natten, morgonen efter var den totalt förstörd, och hon sa att det var de som gett igen för något jag sagt eller gjort mot henne. Vid ett tillfälle (pga att jag kastrerade min hankanin för sent) så fick mina kaniner ungar, hon påstod att det var killarna som släppt en av sina hankaniner in till mina för att retas. Så därför var det ju även deras kaninungar, som hon skulle få... Just den gången ignorera jag henne men så här höll det på. Min mamma hörde henne ofta prata om killarna och frågade hennes föräldrar om detta. De sa ju förstås nej, J träffar inga killar. Hon blev vrålar på min mamma, klart hennes föräldrar inte visste något. Klart att det även gick ut över mig, hur kunde jag låta det hända. Med tiden blev jag väldigt underlägsen henne. Jag mådde dåligt innan och hade det väldigt tufft hemma utan att gå in mer på det. När vi var 15 flyttade hon och hennes föräldrar ut på en hästgård 6 mil bort, detta eftersom de nu hade 3 ponnyer. Jag flyttade i princip in hos dem, dels för problem hemma men jag förnekar inte att hon gärna uppmuntra mig att följa med. Det var inte helt okomplicerat och det har varit mycket som hänt efter det. Jag bodde dock kvar hos dem i 11 år och vår relation idag är en helt annan. Vi har öppnat upp och förstår varandra. Hon ångrar mycket och vi kan prata om allt igen. Men jag kan inte ännu fråga om de där killarna som jag numera förstår inte fanns. För när jag flyttade med henne så började historierna väldigt snabbt försvinna. Att jag inte frågat än är för att jag kan inte förstå varför hon hittade på dem? Är det någon som kan tänkas veta något alls?

Tack

Anmäl
2019-03-28 07:12 #1 av: Farwuq

Hon måste ha varit en människa som var väldigt tom inombords, samtidigt som hon hade väldigt livlig fantasi.
Hade hon det svårt för övrigt, problem hemma eller i skolan?
Hon skyddade sig med dessa önsketänkande, att ha beskyddare, att ha någon som uppskattade och älskade henne. 

När du flyttade in så fyllde du mycket av det tomrum hon hade.

Låt det där med "killarna" förbli något som hört till det förflutna, tar du upp ämnet så rör du bara i gamla öppna sår.

Den vilda glädje jag kände när jag var sexton och hittade en oöppnad flaska brännvin i snön vid fotbollsplan, är tyvärr utom räckhåll idag.

V:  för Astrologi M:  för Astronomi, Beroenden, Existens, Filosofi & Finland

Anmäl
2019-03-28 11:30 #2 av: The_snow_falls

Tack så jättemycket för ditt svar 🧡
Hon var ensambarn med föräldrar som inte hade några ekonomiska problem, när de behövde jobba mycket så kom henne rara mormor över och bodde där under en period. Hon var en populär person som inte hade några problem att stå upp för det hon tyckte, oavsett jämnåriga eller vuxna.

Under de åren jag bodde hos henne under tonåren (jag bodde där från 15 år till jag var 26, men jag syftar på de åren då mellan jag var 15-19 år) så var hon en förlängning av sina föräldrar till viss del. Hon stod upp för mig om någon gav sig på mig (jag mådde under åren väldigt dåligt och om jag kändemig hotad så slogs jag) eller om någon vände sig emot mig. Samtidigt så kunde hon prata illa om jag blev vän med någon hon inte kände och säga att de inte var bra eller hade någon baktanke. När vi var yngre så kunde hon säga att någon av de påhittade personerna visste vem min nya vän var och att de visste att den personen inte var att lite på.
Hon var en person som hade ett väldigt litet behov av sömn (medan jag alltid haft ett stort behov) och hon kunde hålla mig vaken. Om jag somnade ändå så väckte hon mig ofta och att fick skärpa mig. När jag flyttade in hos dem när jag var 15 så kunde hon tvinga mig att stå upp för att inte somna. Om jag nickade till ändå så kunde hon tvinga mig att stå utomhus (hon bodde i ett mindre hus bredvid sina föräldrar på gården) som "straff" för att jag inte ansträngde mig. Om jag somnade så kunde hon tvinga mig att göra något för henne i efterhand, små saker men t.ex. Att ge massage.
Under det första året jag bodde hos dem var mina föräldrar väldigt emot det och det tog ett år innan socialen tog beslutet ändå och placerade mig där (nej, de visste inget om detta). Detta gjorde att familjen la ut pengar för mig. Om jag inte ställde upp på vissa saker, som att sköta om deras 5 hästars boxar och saker runt om, så var jag otacksam, fattade jag inte hur mycket de la ut på mig? Detta var främst hennes pappa och J som sa. Att om jag sa emot om saker eller gjorde som de önskade så var jag otacksam. Fattade jag inte att de räddade mig från att bli som min knäppa morsa? (min mamma mådde under många år här inte bra). De hjälpte ju mig. Det här med sömnen kunde de anklaga mig för att jag var lat. Jag fick ju anstränga mig.

Hennes pappa var en omtyckt person, f.d. Försäljare och chef. Vid ett tillfälle innan flytten betedde han sig skumt när han gav mig skjuts hem från stallet efter att ha hjälpt hans dotter med hennes ponny. Så kom det ett tillfälle under första hösten jag bodde hos dem där jag stod i min kompis lilla hall, på väg ut med en av deras valpar i famnen. Då står han plötsligt där i den lilla hallen och stoppar in handen innanför min byxor och trosor och tar mig på könet. Jag blir paff och efter att några sekunder samlat mig springer ut därifrån. Hände aldrig igen, även om jag under lång tid undvek att hamna ensam med honom. Detta är inget någon där känner till. Min psykolog och make. Idag är J pappa död sedan snart 4 år och jag vill inte ta upp detta eller det om killarna då jag är rädd att han utsatt henne och att det ska väcka något hos henne.
Jag var under flera år på väg att flytta för att jag kände att de utnyttjade mig som billig arbetskraft, framförallt de åren när jag bodde där frivilligt efter att jag blivit avskriven från socialen. Men varje gång tyckte min vän att jag övergav henne, vi drev ju verksamheten tillsammans. Jag kände mig alltid som den skyldiga. När jag väl flyttade därifrån så insåg jag att min vän var mer beroende av mig än tvärtom.
Vår relation är idag en annan. Hon vill att jag ska vara ärlig och säga om det är ngt som jag stör mig på, då som nu. Vi har pratat om mycket och hon ångrar sig.
Jag vill som sagt bara förstå, varför?

Det blev ett väldigt långt och personligt inlägg men jag försöker verkligen förstå.

Anmäl

Bli medlem på iFokus

För att kunna delta i diskussionen måste du bli medlem på iFokus. Det går snabbt, enkelt, och kostar ingenting. Medlemskapet ger dig tillgång till över 300 sajter.